Syre

Bokförlaget Lejd har ett par decennier på nacken. Och en utsökt utgivning. ”Förlaget vill verka för litterär mångfald och ge utrymme för genremässigt svårbestämda verk, experimentell prosa och egensinniga lyriska former”, sägs i deras presentation.

De har till exempel nyutgivit Åsa Nelvins (1951-1981) egenartade anti-biografi Tillflyktens hus, först utkommen 1975.  Det var också Lejd som gav ut Caterina Pascual Söderbaums (1962-2015) debutbok Sonetten om andningen, som redan tydligt visar hur hon behärskar de litterära trollkonster hon imponerar med i sitt senare författarskap, som tyvärr blev bara ytterligare en roman långt.

Bara sånt, att förvalta litteraturens skatter och instrument.

Bokförlaget Lejd har ett par decennier på nacken. Och en utsökt utgivning

Det är givet att man också  har en högklassig repertoar av översättningar. Att man ännu i år ska ge ut den italienska poeten, hos oss föga kända Alda Merini (i översättning av John Swedenmark), är något av en händelse också det.

Attraktiv polsk samtidsdikt

Polsk dikt har man också haft ett gott öga till.  Anna Świrszczyńska, en av de stora polska1900-talspoeterna, gavs ut i ett urval för fyra år sedan. I fjol kom turen till en samtida, Julia Fiedorczuk, född 1975 i Warszawa. Urvalet och översättningen är av Irena Grönberg, som redigerade den för många välkända antologin 17 polska poeter, som utkom på Ellerströms i början av 2000-talet. Det första urvalet av Julia Fiedorczuk på svenska heter Syre.

Det ska sägas direkt att Irena Grönberg är en utmärkt översättare, det går att påstå även om man inte kan källspråket. En klumpig diktöversättare låter en liksom läsa ett referat dikten, men Grönberg får oss från sin första rad att stiga in i Julia Fiedorczuks värld. Det finns en auktoritet i rytmen som övertygar, och en rakhet och direkthet i ordvalet som känns självklar, en upphöjdhet som kommer ur raddosering och betoningar, men ett personligt tilltal i orden.

Det här stora perspektivet tillåter en att röra sig fritt fram och tillbaka i skapelseprocessen

Irena Grönberg har också placerat dikterna i en egen ordning, så att dikterna ur samlingen Syre från 2009 kommer först, sedan urval ur några tidigare 2000-talssamlingar. Avslutningen är en sekvens ur Här intill från 2012, som är mer individuellt personligt hållna dikter, och allra sist några ”psalmer” från 2017.  De sista är ett slags omskrivningar av psaltartexter med en mer mytologiskt färgad upphöjdhet än inledningens, där det allmänna syftar mer på naturens lagar, som på ett annat lyckligt sätt är frikopplade från oss.

Det är svårt att inte bli påverkad, befriad, av till exempel dikten som heter just ”Syre. Den börjar med en vänskaplig gest i den två första raderna: ”Jag ska visa dig…” och ”Har du sett …” . Sista strofraden lyder: ”Jag har kommit hit för att andas.”

Om jaget är människa eller insekt eller pälsdjur kan göra detsamma, det finns en stor jämlikhet i ett delat behov, det är som en våg av energi: /…/”himlen mäter flodens släta hud,/ jag andas, jag andas, alltså finns jag.”

Det här stora perspektivet tillåter en att röra sig fritt fram och tillbaka i den loja skapelseprocessen, som här (i en dikt från 2004):

När jag var fisk
var kosmos alltid lika runt
och ombonat.

Jag drömde om gudafenor
fjäderskrud och livet
efter vattnet

De sa att stjärten
faller av men man får en belöning:
ett par värkande fötter.

Jag trodde inte
på sagor. Vingar
växte ut som svarta

ormbunksblad.
Var har jag
inte varit!

När jag var fisk
fanns ingen dag,
inget sex, ingen skillnad

/…/

Naturdikt som en sinnlig förgstark tillblivelse

Hos oss kan fortfarande finns rester av en inrotad tanke: att dikt som rör vid naturen är livsfrånvänd och idylliserande. Det kan ju vara helt tvärtom, fullskaliga bevis finns till ju här.

En dikt som heter ”Fotosyntes” har en nivå av sinnlig, synlig, färgstark tillblivelse, nedskriven i tydliga, svepande bilder. Samtidigt handlar den ju om något osynligt. Det är förödande elegant, en renodlad, organisk inspiration.

Det är förödande elegant

Czesław Miłosz gav ut en mycket läst tolkning av Psaltaren i Polen, berättar Irena Grönberg i sitt anspråkslöst koncisa efterord. Julia Fiedorczuks ”psalmer” har hittat en av sina källor där. Litanian och den klagande uppräkningan – tonarten – kan vara gemensamma med de bibliska texterna, men bilderna är dagens, som i ”psalm 24”:

och vem skall jag frukta
då tiden tar sig en tupplur på trottoaren,
likt en trött hund, ett-noll
till oss: vi dammar av porslinet,
fotona, videobanden, poesin,
politiken och kärleken. tjugo år gammal,
så ser jag ut för dig i fönstret,
tills stadens eldfängda pixlar
falnar, tills dagen hälls ut i den vita rutan, den
som tystar havens dån: förödelse

Det finns ett självklart krav på medvetet allvar i psalmformen som den lätta lekfulla fotosyntesen inte behöver befatta sig med. Men någon gud som kunde leda oss ger sig inte till känna. Vad människan själv kan göra glimtar fram i enskilda fraser. Vi kan ”lära oss stigarna”, ”söka en väg”. Till exempel det.