Quynh Tran har skrivit en debutroman som är en suggestiv och subtil berättelse om en ensamstående mamma, hennes två söner och ett brott.

Två bröder och en ensamstående mamma som invandrat från Vietnam och arbetar långa dagar på ett tvätteri. De står i centrum i Quynh Trans debutroman Skugga och svalka. Tran är född 1989, arbetar som psykolog och har gått på den ansedda svenska författarskolan Biskops Arnö.  Historien berättas genom den yngre broderns ögon. Han träder egentligen inte fram som en person i egen rätt utan förblir en betraktare som försöker tolka det som försiggår i moderns och broderns yttre och inre liv.

 

Sår som inte läks

Tempot är långsamt och scenerna relativt korta. Där finns ögonblicksbilder och minnesbilder  från skolan, bärplockning i skogen och besök hos vietnamesiska vänner. Materiell brist, om inte fattigdom, finns hela tiden i bakgrunden. Den yngre brodern betraktar fascinerat den äldre och dennes första flickvän Laura när hon kommer hem till dem och hemlighetsfullt försvinner in med brodern Hieu på hans rum.

Långsamt sugs man in alltmer i Trans värld. Det är hela tiden något som puttrar under ytan

Först är tempot och den synbara riktningslösheten i romanen lite frustrerande även om det avskalade språket är välavvägt och hanteras med säker hand. Men det blir undan för undan uppenbart att själva berättelsen styrs med en hand som är lika säker. Långsamt sugs man in alltmer i Trans värld. Det är hela tiden något som puttrar under ytan. Konflikter som inte verbaliseras, sår som inte läkts. Denna känsla blir dock aldrig övertydlig som berättartekniskt grepp vilket annars är risken med ”spänningar under ytan”.

Istället framstår det som ett i huvudsak lyckat sätt att beskriva barnets blick på världen. Själva obegripligheten i många av de vuxnas och äldre barns förehavanden och ord skapar ju ofta en känsla av kuslighet när man är liten. Detta även när det gäller helt vardagliga saker i de vuxnas värld, eller den uppvaknande sexualiteten i ett äldre syskons.

Hur har mamman det egentligen på tvätteriet där hon till slut får jobb?

Men i Skugga och svalka finns också det ytterligare lager som utgörs av den vuxnas utsatta situation. Hur har mamman det egentligen på tvätteriet där hon till slut får jobb? Varför kommer hon hem så sent? Varför lämnar hon salongen mitt under en film när de äntligen har kostat på sig att gå på bio?

 

Om bärplockning och brott

Och så kommer katastrofen när den undanglidande äldre brodern begår ett motbjudande brott. Ur berättarens och mammans perspektiv kommer det från ingenstans. Tran skriver inte läsaren på näsan om vad vi ska tycka om brodern, hans handling, och hans möjlighet att bli förlåten. Vi hänvisas till våra egna slutsater om hur mäns våld mot kvinnor, föräldrars våld mot barn och maskulinitetsnormer kan hänga ihop.

Man riktigt ser henne framför sig i Gudrun Sjödén-kaftan eller något från Marimekko och färgglada glasögonbågar.

Vi får nästan inte heller veta något alls om tillvaron i Vietnam innan familjen kom till Finland. Pojkarnas pappa är inte bara frånvarande i deras liv, utan helt frånvarande i berättelsen. Den första tiden i Finland skymtas bara. Som i de korta scenerna där den välmenande men lite nedlåtande och flåshurtiga Gunnel möter upp dem och ska hjälpa dem att komma tillrätta. Man riktigt ser henne framför sig i Gudrun Sjödén-kaftan eller något från Marimekko och färgglada glasögonbågar.

Det är hon som för första gången tar med dem på blåbärsplockning, vilket väcker idén hos mamman och hennes vänner att sälja bären till överpris genom att dränka dem i vatten så att de blir tyngre. Detta är bara ett exempel på en driftighet som människor i deras situation mer eller mindre tvingas till. Men för berättaren, som själv inte var med på bärplockningen utan bara föreställer sig, är dagarna i skogen som en urscen han ständigt återkommer till. Vad står den för? Är det frågan om någon slags paradisets lustgård i form av en finsk skog som symboliserar oskulden innan fallet, friden innan tragedin? Precis som romanpersonerna själva förblir scenen på samma gång sluten och öppen för tolkningar.

 

Suggestiv utan poserande

Sådant kan, både när det gäller person- och naturskildringar, kännas som mystiskt och fördunklande fluff som tillförs texten för att dölja tomheter. Och ibland känner jag viss skepsis också när jag läser Skugga och svalka. Men som helhet är Quynh Trans berättelse suggestiv utan att vara det på ett poserande sätt. Inte minst mamman glider undan. Inte bara från läsaren, utan lika mycket från den son vars röst förmedlar hennes porträtt.

Quynh Tran går inte i fällan att teckna någon sentimental hjältebild av den fattiga, ensamstående invandrarmamman

Det vi får är mest pusselbitar. Hon tycks ha en egensinnig humor, som när hon skämtar med Laura och bara ger henne pinnar att äta med för att se hur hon reagerar. Hon är skicklig på kortspel och (av nödvändighet) driftig när det gäller arbete och affärer. Under en tid driver hon till exempel en privat filmuthyrning av japansk film och får snart traktens vietnameser som kunder. Men hon är också stundtals sammanbiten och våldsam, särskilt mot sin äldsta son. Framförallt tycks hon oförmögen att tala om det brott som hennes äldsta son har begått. Något annat som förblir sårigt och outsagt är brytningen med väninnan Lan Pham, vilken delvis hänger samman med sonens brott. Skildringen av deras vänskap, även den lågmäld, och sedan konflikten tillhör bokens starkaste partier.

Tran berövar oss alltså effektivt möjligheten att frossa i fattigdom, våld och misär.

Quynh Tran går inte i fällan att teckna någon sentimental hjältebild av den fattiga, ensamstående invandrarmamman även om denna på många sätt framstår som formidabel. Precis som berättarens mor, som kanske är den verkliga huvudpersonen, verkar sluta sig mot sina bekanta och till och med sina barn, drar hon sig undan varje eventuellt försök från läsarens sida att reducera henne till en schablon. Tran berövar oss alltså effektivt möjligheten att frossa i fattigdom, våld och misär. Hans debut är en roman med betydligt mycket mer tuggmotstånd än så.

Dela artikeln:

 

Anna Remmets

Rikssvensk litteraturkritiker som även är redaktör för kulturtidskriften Horisont. Bosatt i Stockholm.