Raga

Martin Högstrands roman Raga börjar med att den unga huvudpersonen står i beråd att resa till Indien, och ska berätta det för sin far. Motvilligt, eftersom han tänker att fadern kommer att säga att det är ett onyttigt sätt att använda tiden. Fadern å sin sida överraskar med att plocka fram en dagbok han skrev i samma land under sin ungdom på 1970-talet. Den vill han att sonen ska läsa under resan. Förhållandet mellan de två har aldrig varit bra, och vi förstår snart varför.

Dagboken handlar om den tid när en kvinna fadern hade ett hemligt förhållande med väntade barn (bokens jagperson), och om den unge mannens intensiva önskan att barnet inte ska födas.

Jagpersonen läser och mår delvis illa. Det här är berättelsens ena, introspektiva spår. Samtidigt är jaget på en andlig turistresa av det slag dagens Indienlitteratur är full av. Författaren är modig genom att han vet med vilken ironi boken kunde bli bemött.

Jaget parodierar delvis sig själv i egenskap av turist som kan betala. Samtidigt karikerar han indier som inte har fått andra möjligheter än att bli som lakejer. Det här låter som ur en barnbok med exotiskt tema från tidigt 1900-tal:

Betjänten gick till trappan för sista gången – faktum är att jag aldrig skulle se honom mer – och detta på ett så underdånigt och okontrollerat sätt att jag tänkte att han när som helst skulle svimma av blotta respekten för oss.

Om han svimmar är det kanske snarare av överlånga arbetsdagar och dålig mat (?).

Turistvokabulären drivs emellanåt till sin spets. Från caféer kommer ”orientalisk” musik. Den första person jaget lär känna på flygfältet i Delhi, en ”medelmåttig hippie” vid namn Helmut, förklarar att Indien är ”hans universitet”. När berättaren talar om att palmer som lutar ut över vägen gör ett ”söderhavsmässigt intryck” undrar jag roat när någon senast använde det ordet.

En underbar Isabelle

Samma natt jaget anländer till Indien för Helmut honom till ett hotell, där han träffar Isabelle som han kommer att älska och som enligt efterordet blir mor till hans barn. Beskrivningarna av henne är vackert innerliga. När berättaren första gången ser henne är hennes ansikte ”levande och allvarligt”. Han märker genast att hon är intresserad av världen, på ett sätt han beskriver roligt. Samtidigt visar han hur lätt allt hade kunnat gå annorlunda än det gick:

Och medan hon ännu inte hade stigit in i rummet, som om huvudet suttit på en pinne som någon skulle dra tillbaka, sonderade hon allt i min närhet. Hon insöp föremålen och lukterna.

Isabelle är empatisk och fantasifull.

Isabelle är empatisk och fantasifull. Förstår och har tålamod med en pojke som är blyg, redan innan hon vet vilka krafter som har format hans självbild. I slutet, när hon anländer till bokens obligatoriska ashram (i paradisisk miljö i Kerala) där jaget möter henne, utstrålar hon ”renhet och dröm”; i hennes fall finns ingenting hånfullt eller intolerant förknippat med det förstnämnda ordet.

Pekpinnar riktade mot vem eller vad?

Tonfallet är genomgående ganska moraliserande, med uttryck som ”löst folk”, att en buss står längre stilla vid en väg än vad som är ”försvarbart”, etc.  Ibland förstår jag inte vad pekpinnarna riktar sig mot:

Byggnaden var inte direkt oanständig, men gjorde ändå ungefär samma intryck på mig som ett ansikte fullt med tatueringar. 

Antingen lägger författaren in en annan mening i de ovannämnda orden än jag, eller så finns det en medveten uppfostrande undertext. Som i så fall är nästan subliminal.

Det är intressant att fundera på hur jaget tänker när han förklarar hur människor borde vara:

Men jag hann dessutom tänka att han var en av de många män som har läst för lite i sitt liv och att han därför hade hemfallit åt sitt slappande i sådan grad att han inte ens kunde intressera sig för det motsatta könet annat är rent teoretiskt.

För att fungera sexuellt bör man alltså läsa mer och teoretisera mindre. (Eller finns här möjligen ett korrekturfel?)

I avsnittet där Helmut talar om sina barn som han inte bryr sig om, gör jagpersonens bakgrund att hans upprördhet blir förståelig. Här låter uttrycken inte som floskler:

”Du är en egoist, Helmut, och du vet det.”

Jag sa det så uppfordrande jag kunde.

”Jag är en egoist”, sa han, ”oförbätterligt. Men mamman var sadist. Jag hade gjort vad som helst för att komma bort, kanske till och med dödat mig själv.”

”Men du hade inte behövt lämna barnen”, sa jag.

”Kanske inte”, sa han, ”men jag såg ingen annan lösning.”

”Du förträngde barnen”, sa jag.

Skräckscen som inte lämnar spår

Bokens obehagligaste scen inträffar på vägen till Bombay, efter att huvudpersonen har blivit drogad och rånad på en buss. Det som händer efter detta undrar jag ett tag om det kanske är en hallucination eller en fantasi. Han förs till en polisstation, där han pressas till att utpeka en pojke han vet är oskyldig som den som har rånat honom, och sedan till att se på när pojken blir misshandlad. Pojkens far är närvarande, bönar för sonen, och liknar jagets far i ansiktet. Det här får mig att tänka att scenen är en fantasmagori.

Han har några nattliga mardrömmar och sedan mår han bara bra, bättre än på länge

När jaget i följande avsnitt befinner sig på ett hotell i storstaden bekräftar han att scenen har inträffat. Här brister gestaltningen för mig i trovärdighet. Han har några nattliga mardrömmar och sedan mår han bara bra, bättre än på länge. Varken fysiskt eller psykiskt verkar det finnas några spår kvar hos honom vare sig av att han varit medvetslös eller av det förfärliga han har bevittnat.

Symboliken förblir tveksam

Som läsare känner jag starkt att Högstrand har velat uttrycka en viss känsloerfarenhet, i vilken grad den sedan är självbiografisk och i vilken grad förklädd är irrelevant. Motorn i boken är framför allt terapeutisk, förutom det filosofisk. Det viktiga som sker, sker i en fortlöpande dialog, genom vilken både jaget och de han möter hela tiden (eventuellt) lär sig något. Samtalspartnerna dyker upp ur myllret, som om de visste att just de vid den aktuella punkten behövs som bollplank.

Dialogerna som kan innehålla en del visdom är visserligen skickligt skrivna, och innehåller reflektioner man kan förstå på många sätt:

”Jag tror”, fortsatte han när han svalt ned en ny hutt, ”att vi kommer få vara med dem vi älskar i himlen–om himlen finns. Det är det enda den kan vara bra för.”

”Och om man inte älskar?” sa jag

”Ja du”, sa han, ”då är Gud meningslös.”

Jag funderar på om syftet är buddistiskt, att visa hur bagatellartad den yttre verkligheten är. Om det varit författarens syfte att skriva en essä om visdom, förklädd till roman, har han ändå stannat på halva vägen. Han verkar inte bestämma sig för om han vill skriva i symbolisk eller konkret form. Vishetssamtalet är gestaltat som något som varken entydigt pågår mellan personer eller på en inre nivå hos huvudpersonen. Och den yttre verkligheten är ytterst påtaglig, full av sidointriger, som när en främmande man dyker upp och dödar sin hustru, av omognad. Den här lösryckta episoden verkar finnas med antingen för att författaren tycker att något måste hända (det måste det knappast), eller åter igen i pedagogiskt syfte.

Det finns en tillkämpad symmetri, som konstaterandet att den ytlige fadern och filosofen Bertrand Russell har samma födelsedag. En sådan här effekt tillför inte boken något.

Emellanåt tittar jag på pärmen och påminner mig om att det står ”roman”.

Emellanåt tittar jag på pärmen och påminner mig om att det står ”roman”. Som sådan är den besläktad med det tidiga 1800-talets, där den bärande intrigen är huvudpersonens mognande. Allt som finns runt jaget är speglingar av processen, inte element som växelverkar med den. När jag placerar Raga i den här traditionen kan jag förstå de ovan nämnda gåtfulla pekpinneorden, för i den hör sådana hemma.

Det bortglömda ordet ”bringa”

Hela boken inleds med en beskrivning av faderns huvudhår. Det slår mig med tanke på att denne man var ung på 70-talet, att vad författaren har glömt är håret på hans bringa, som det på den tiden gällde att visa. Det känns roligt när den numera ovanliga synonymen till bröstkorg i slutet av boken dyker upp, i samband med en helt annan man.

Om läsaren genom hela boken har riktat in sig på att höjdpunkten kommer att vara att far och son närmar sig varandra, får vi tvärtom vara med om att berättaren slutligen har byggt upp sin besvikelserelation till det känsloobjekt fadern aldrig har velat vara för honom. Samtidigt som vi ser att kärleken finns, i en livskamrat som är ”en riktig mänska”. Man får överse med det ganska intetsägande uttrycket, eftersom författaren lyckas med att skapa ett slut som är så sött det kan bli utan att bli spysött.