Uggla

Jag känner Aase Berg bättre som litteraturkritiker och essäist än som poet, och har alltid gillat hennes texter. Bland annat för att hon formulerar ett slags samhällsfientlighet som jag kan identifiera mig med. Den identifikationen gör mig eventuellt till en slapp och blind läsare av hennes texter. Något är det jag väljer att bortse från; bristen på nyansering, tendensen att förbise väsentligheter, överdriva. Muntert obekymrat associerar hon vidare trots att det börjar låta lite väl groteskt; det hör till hennes metod. Hon har sina käpphästar, som de flesta produktiva skribenter, vissa övertygelser som diskret styr tanken och analysen, en viss förutsägbarhet mitt i allt det befriande förutsättningslösa, hennes sättande sig själv på spel.

Hur som helst: hennes lördagskrönikor brukar öppna upp för någon halvgömd, uppenbarande aspekt av olika samtida fenomen. Det finns en rakhet, en frisk kompromisslöshet, en oförmåga att behaga, göra sig omtyckt. Hennes intellekt tycks nästan helt okorrumperat och nästan bottenlöst kreativt. Hon verkar drivas av en verklig vilja att förstå och en tro på att man kan förändra något utifrån marginalitet och ufoskap – och poesi i olika former. Trots att hon i en krönika nyligen skrev att ingen kan förstå en annan. Hon är motsägelsefull, Aase Berg. Så mycket bättre. Sanningen om det mesta är nämligen att det är motsägelsefullt. Att försöka härbärgera detta faktum är den största utmaningen för varje sanningssökande person.

Ugglan – den som ser

I höstas gav Aase Berg ut en samling essäer, recensioner med mera från mitten av 90-talet fram till nu – Uggla. I det utmärkta förordet skriver hon att hennes inställning måste vara övertygelsen ”om den egna, omänskliga förmågan att vrida nacken åt ett håll som varken man själv eller någon annan hade väntat sig.” Ugglan som ”beslutsamt, alienerat ufo, denna stencoola varelse som ibland ser ut som en stubbe, ibland som en säl, och som kan snurra på huvudet nästan ett helt varv, precis som den djävulsbesatta Regan i Exorcisten.”

Aase Bergs metod är, skulle man kunna säga, misstänksamhet och sårbarhet. Hon säger sig vilja undvika det vattentäta skrivandet som journalister och akademiker praktiserar. Hon erkänner exempelvis sina bildningsluckor i stället för att försöka dölja dem, men önskar samtidigt få behålla skammen över dem – hon vill minst av allt verka insmickrande, men jag vet inte om hon lyckas behålla skammen. Det handlar om en uppriktighet i förhållande till den egna blicken och erfarenheten.

Boken på nästan 400 sidor är indelad i fem delar, det handlar om barn och banalitet, kärlek och kastration, döden, djur och natur, litteratur och asocialia.

Samtidsanalys genomsyrar allt

Bäst är Aase Berg som samhällsanalytiker och -kritiker. Eller snarare: samhällskritiken och samtidsanalysen genomsyrar allt hon ger sig i kast med, oberoende av om det handlar om outsidern (som alltid är en man; den kvinnliga motsvarigheten anses bara gränslös och i behov av hjälp), missuppfattningen att ett leende har med vänlighet och avslappning att göra, perversa matlagningsprogram eller samtida svensk poesi. Angreppen riktas i första hand mot narcissismen, konsumismen, normaliteten (det vill säga den smygande normaliseringen av allt mer psykopatiska egenskaper), kapitalismen och patriarkatet.

Hennes analys av skolmassakern i Jokela hör till det skarpaste jag läst i frågan. Metoden består i att hon – efter att först ha identifierat sig med offren och deras barn – identifierar sig med Auvinen, i stället för att bara ta avstånd. Hon frågar sig om hon skulle ha kunnat bli kompis med Auvinen. Hon som, trots att hon lyckats växa upp till en rätt normal tvåbarnsmamma, skriver obegriplig, depressiv och ibland rätt aggressiv poesi som inte sällan läses av ”arga, svartklädda yngel” som kontakter henne. Hon känner i viss mening igen sig i dessa personers och i Auvinens samhällsfientlighet. Skillnaderna är att hon väljer sublimering och härbärgerande, och en önskan att känna ”icke manipulativ empati”. Medan Auvinen av olika personliga men främst strukturella orsaker väljer utagerande, våld och dödande.

Samhället har nämligen en tendens att se på ungdomar (och medborgare överhuvudtaget) som antingen sociala och anpassade eller som motsträviga. Den senare gruppen anses potentiellt farlig, den vill man ”hålla under uppsikt”. Problemet är bara att de välartade också är farliga halvpsykopater, bara på ett diskretare och accepterat sätt. För att klara sig i den här världen måste man odla narcissism och självupptagenhet, delta i personlighetstävlingen, engagera sig i fördummande mediaskrammel, satsa på meningslösa karriärer, etcetera. Den här formen av smygpsykopati inte bara accepteras utan uppmuntras indirekt av ett konsumistiskt och kapitalistiskt system. Om man har, säg, en aktiv egen tankevärld, befogat samhällshat och en integritet som förbjuder önskat beteendet, men inte som Aase Berg sublimerar, ”drivs framåt av oron, av en hunger att skapa poesi i olika former” – vad har man för värdigt alternativ? Berg vill att ungarna ska fatta att ”det finns andrum och förändringspotential i de utkanter som för tillfället anses samhällsmässigt oanvändbara”. Dessa utkanter krymper dessvärre, tänker jag.

Öppenheten som metod

Som kritiker är Aase Bergs starka sida öppenheten. Hon erkänner att hon som så många andra kritiker står oförmögen inför en del av den nya poesin, därefter går hon rakt in i texten och noterar vad den håller på med, hur den fungerar, var den lämnar henne. Hon är däremot intressantare när hon spånar kring den litteratur som opererar i marginalerna, den poesi som inte uppmärksammas så stort, än när hon skriver om huvudfåran. Med undantag för hennes analys av deckargenren, som är briljant. Hon lyckas visa hur deckares sätt att fungera bidrar till normaliseringen av psykopati. Men när det gäller det som är mest i ropet på poesifronten är hon ängsligare, förutsägbarare. Texten om Lennart Sjögrens Fårmannen är mycket fin.

Aase Berg gillar inte lysande stilister. Antagligen har det något med det manipulativa, förföriska att göra. Inte desto mindre är hon själv en lysande stilist. Det hjälper inte mycket att hon har en förkärlek för ett ganska klumpigt, rått och sladdrigt språkbruk (om Rilke sägs ”han är ju för jävla aptrist” etcetera). Språket är delvis därför träffsäkert, förföriskt, roligt. Det här är ingen invändning, snarare tycker jag att det visar på ett förtroende för läsarens integritet.

När det brakar till i hjärnan

Den invändning jag däremot har är ett slags koketteri, eller vad skall man kalla det när en hyllad poet, regelbunden skribent i Expressen, ofta anlitad av tongivande tidskrifter, av många läst och respekterad, som faktiskt påverkar många mänskors sätt att tänka och sen kallar sig själv trögtänkt, säger sig föredra att slappa framom att prestera, tycks se sig själv som märkligt maktlös när det kommer till den berömda kritan. Ok, låt gå för slappandet och trögtänktheten; vad vet jag hur mycket apati som föregår varje klarsynt text men faktum kvarstår: Det finns en besvärande tendens hos många tongivande poeter, skribenter, kritiker, kulturarbetare att inte låtsas om sin position inom det aktuella fältet. Det är smaklöst och moraliskt suspekt. Dessutom: om en grupp tillräckligt ofta upprepar att den är maktlös så blir den nog det. Det här borde fler då och då reflektera över, särskilt i en ekonomismens diktatur som vår.

Det är först när man genomskådat sig själv som man kan börja föra en meningsfull dialog med omvärlden. Jag har trots invändningar en stark känsla av att Aase Berg vet ett och annat också mindre angenämt om sig själv, att hon ruskat av sig en del ståtliga självbedrägerier som många andra dras med. Därav empatin, därav de träffande iakttagelserna, därav något som liknar försoning utan förljugenhet. Aase Berg anses av många som provocerande. Möjligen beror det på något som hon själv förstått: ”Kvinnor förväntas dämpa sin vassa och ibland oförsonliga intelligens, eftersom den avläses som kyla.”

Läs Uggla och upplev braket i hjärnan när det börjar röra på sig.