Judith Fürste (1884)

Uppgiften gick ut på att introducera om en dansk klassiker. Egentligen skulle jag ha lust att skriva om en hel period, det moderna genombrottet, en av de få verkliga storhetstiderna i dansk och nordisk litteratur. Ibsen och Strindberg har blivit fixstjärnorna, men Georg Brandes var genombrottets chefsideolog, samtidigt som vi i Danmark hade Herman Bang till att dissekera tidens moderna och nervösa själar, supplerad av J.P. Jacobsen, som var periodens förnämsta stilist och helt säkert hade varit en av världslitteraturens notabiliteter om han skrivit på ett större språk än det danska.

Ja, kanske borde jag ha skrivit om Jacobsen, också därför att man idag mer eller mindre glömt bort vilket inflytande han utövade på tidens nordiska och europeiska litteratur. Istället väljer jag min vana trogen att dra fram en författare, Adda Ravnkilde (1862-1883), som är ännu mycket mer bortglömd.

Finns danska kvinnliga klassiker?

Att det moderna genombrottet också var kvinnornas genombrott är en oavvislig sanning. Men där det på annat håll i Norden finns berömdheter som Minna Canth, Ina Lange, Victoria Benedictsson och Amalie Skram, kan man fråga sig om de moderna danska genombrottskvinnorna alls skrivit vad man kan kalla en klassiker? Svaret blir nekande om man talar om verk som blivit inlemmade i en dansk litterär kanon. Men ju mer man sysslar med genombrottsperioden, desto tydligare blir det att även de danska kvinnorna åstadkom utmärkt litteratur. Att lyfta fram ett verk av en genombrottskvinna förefaller relevant även därför att den litterära kanoniseringen i allmänhet är en konservativ och patriarkalisk disciplin.

Judith Fürste, en av 1880-talets märkligaste danska romaner, är skriven av en purung men fullärd berättare

En av 1880-talets märkligaste danska romaner är Judith Fürste, skriven av en purung men fullärd berättare, Adda Ravnkilde, i bitterhet över kvinnans förnedrande ställning i samhället. Förtvivlan över de rådande förhållandena bidrog till att hon 1883 begick självmord bara 21 år gammal. Dåhade hon redan hunnit författa ett flertal manuskript, däribland Judith Fürste, som lär han skrivits när hon var nitton. Romanen, som gavs ut av Georg Brandes i 1884, kan betraktas som en ung kvinnas SOS.

Ravnkilde hade som helt ung rest från provinsen till Köpenhamn, där hon uppsökte Brandes för att fråga den store mannen om råd; för vad skulle hon göra med sina manuskript och överhuvudtaget med sitt liv? Ravnkilde är emellertid ingen deciderad brandesian. Hon aktualiserar visserligen tidsaktuella frågor, men liksom Bang och Jacobsen strävade hon även efter att utforska själslivets irrgångar. I Judith Fürste diskuterar hon inte enbart kvinnans ställning, utan tydliggör hurde orimliga förhållandena griper in i, och nedbryter, kvinnans psyke.

Furste i sitt eget liv

Titelpersonen i Judith Fürste är som namnet antyder en stark, modig och stolt kvinna. Hennes pappa var löjtnant, men stupade under det tysk-danska kriget 1864, varför Judith inget minne har av honom. Men hon har ärvt både sin stolthet och en del pengar av pappan. När Judith dessutom är både intelligent och vacker, kunde man tro att världen låg för hennes fötter – men hon drabbas hårt av 1800-talets patriarkaliska diktatur.

Fångad I: Judith uppfostras av en kärlig men viljelös mamma, och en cynisk och dominerande styvfader. Hon önskar att snarast möjligt lämna hemmet. I motsats till väninnorna har hon ingen plan om att hitta en man (= försörjning), utan hon vill utbilda sig och själv förtjäna sina pengar. Men styvfadern lurar Judith på hennes arv. Bitter och berövad sin dröm om självständighet är Judith ännu vid tjugo års ålder fångad i sin styvfaders bostad på den jylländska landsbygden.

Utvägen: Judith tvingas inse att den enda återstående utvägen hon har är ett giftermål, fast hon varken tror på kärleken eller (det lyckliga) äktenskapet. När traktens rikaste man, en aristokratisk godsägare, efter många år i utlandet står i beråd att flytta hem, börjar Judith drömma. Den 34-årige godsägaren blir i Judiths fantasi en ädel prins som skall komma och rädda henne. Men hon förbluffas när den eftertraktade äntligen dyker upp: ”Var det muligt! Var det Æventyrprinsen?” Godsägare Banner är tunnhårig och har stickande ögon. Han förefaller blaserad, utlevad och trött: ”Det første Indtryk var absolut frastødende.”

Det märkligaste frieriet i dansk litteratur

Banner fäste sig emellertid vid Judiths skönhet och fascineras paradoxalt nog också av en ovänlighet och arrogans, som han igenkänner från sig själv som ett ”symtom” på själsliga krämpor. Den till synes fientliga relationen mellan Banner och Judith utmynnar i ett av de märkligaste frierierna i nordisk litteratur:

”Og der stod de seende hinanden fast i Øjnene, som to jævnbyrdige Fjender, parate til at værge sig eller gøre et Udfald, hvis Modstanderen skulle blotte sig. /…/ Han spurgte da langsomt:  ́Vil De være min Hustru?`”

Fångad II: Judith svarar jakande främst för att slippa ut ur barndomshemmets fängelse. Hon har inga kärleksillusioner, men föreställer sig en lugn, behaglig och luxuös tillvaro. Livet med en man hon mer avskyr än älskar blir dock snabbt en absurditet. På tal om existensen av ett helvete efter döden tänker hon:

”Helvede er jo allerede her i Livet, og jeg er i det. Rundt om mig isnende Kulde, Tomed og Ligegyldighed, et Liv uden Indhold, blot Ørkesløshed og Hensigtsløshed, er det ikke Helvede”.

Ravnkilde har placerat huvudpersonens  dilemma  i en kvinnopolitisk kontext

Lidandet blir inte mindre av att Judith anser sig själv ha förorsakat sin olycka: ”Jeg  jagede efter Skygger, de blev til intet. Jeg har solgt mig, og intet vundet!” Som läsare inser man att kvinnornas ställning under perioden lämnade Judith med ett omöjligt val. ”Du vil fortryde begge Dele; enten Du gifter Dig, eller Du ikke gifter Dig”, tänker man med Kierkegaard, fast Ravnkilde har satt dilemmat in i en kvinnopolitisk kontext. Författaren förlänar sin (anti)hjältinna sin egen medvetenhet om förhållandena. När en kvinna klandras för att ha gift sig, inte av kärlek, utan för att bli försörjd, yttrar Judith resolut:

”Kirken fordømmer det ikke, Verden heller ikke, hvorfor skulle jeg da gøre det? Og naar hun bukker under for Fristelsen, hvem er saa mest at dadle, Manden, som benytter sig af hendes hjælpeløse Stilling, eller hun?”

Orden, förlösningen

Det är karaktäristiskt att romanen både diskuterar de principiella, övergripande olikheterna i samhället – och röjer vilka konsekvenser de får för den enskilda individen. Äktenskapet blev inte Judiths räddning. När hon sedan föder en son tror hon att barnet skall skänka hennes liv en mening. Men pojken har inte hunnit bli stor förrän Banner vinner hans tillgivenhet, och Judith måste finna sig i att komma i andra hand. Det tänder ändå ett hopp i henne att se den annars så reserverade godsägaren leka vilt med sin son i trädgården:

”Da vaagnede alle de bedste Følelser hos hende – aa, endnu var det Tid, hvis man vilde tage hende med, saa vilde ogsaa hun kunde le med, sidde der i Græsset og være lykkelig sammen med dem.”

Men Judiths stolta och tillbakadragna lynne gör det omöjligt för henne att ta det första steget – och plötsligt är det för sent, pojken dör bara några få år gammal. Banner förkrossas av förlusten och när han vill dela sin sorg med Judith, vet hon inte hur hon skall bete sig och skjuter bort honom. Ännu medan sonen lever börjar Judith första vad som fattas henne. Hon lider av en bristsjukdom: ”hun trængte saa usigelig til Kærlighed”, för hon hade aldrig blivit älskad ”saaledes som hun behøvede det, fuldt og helt”.

Bristen på kärlek är den tomhet hon lider under och orsaken till att hon medan livet framskred bara blev ”slettere, ligegyldigere og haardere”. Det står också tydligt för Judith att Banner flera gånger försökt komma henne till mötes. Som en följd av sin självdiagnos beslutar hon sig för att älska sin man. Men att säga honom de första, förlösande orden är inte lätt för Judith. Således blir Ravnkildes bok också en roman om språk – eller om förmågan att tala kontra att fastna i stumhet, tomhet och olycka. Att öppna sitt hjärta kräver ett mod som Judith inte riktigt har. Hon blir rädd för sin egen röst och genast hon beslutar sig för att tala töms hon helt på ord. Detta upprepar sig gång på gång:

”Atter Beslutninger om at tale, der lammede Tungen og truede med at sprænge Hjærtet, hver Gang hun gjorde Forsøg paa at udføre dem. Hun maatte tale, inden det blev for sent – ak, det var allerede for sent”.

Banner har också känt sig oälskad och förtappad, men när Judith äntligen förmår förvandla sin nyvunna tillgivenhet till ord, går det honom ”som det gaar i Æventyrene, naar Trylleordet udtales og Fortryllelsen hæves, saaledes synes nu ogsaa her Forbandelsen, der havde hvilet over hans Liv, at opløse dig ved hendes Ord”.

Frånsett de sista sidorna är Judith Fürste en kompromisslös roman om depression och undergång i det patriarkala samhället

Det mesta av Judith Fürste kretsar kring svåra själstillstånd, hur skall vi då förstå slutet? Trots sin unga ålder framstår Ravnkilde som en skicklig epiker. Hennes roman hänger bra ihop; till och med slutets lyckliga omvandling kan förefalla välunderbyggd, om vi accepterar den intensiva törsten efter ömhet som en möjlig reaktion mot den kärlekslöshet Judith lidit under.

Ändå ser jag slutet som aningen påklistrad. Frånsett de sista sidorna är Judith Fürste en kompromisslös roman om depression och undergång i det patriarkala samhället. Berättelsen behöver troligen det försonande slutet – den nyvunna kärleken mellan man och hustru, för att framstå som någorlunda comme-il-faut och publicerbar.

Adda Ravnkilde, livet och männen

Judith Fürste följer i mycket titelpersonens perspektiv, men det är även en roman med noggranna skildringar av män. Förutom Banner tecknar författaren ett närgånget porträtt av Restrup, den försupne ägaren av ett mindre gods i grannskapet. Notera att de viktigaste männen i romanen är en löjtnant (Judiths far) och två godsägare. Det är personer med upphöjda ställningar i samhället– månne inte Ravnkilde härmed har velat sätta männens makt över kvinnorna i en högra potens.

Samtidigt visar hon att makten inte gör männen lyckliga, utan i vissa fall bidrar till deras fall. Trots att Felix Restrup har varit synnerligen privilegierad, har han förlorat all tro på livet och i synnerhet på sig själv. När han därtill missköter sitt gods och får en rad kreditorer på halsen, väljer han att ta sitt eget liv.

Ravnkilde visar  samtidigt  att makten inte gör männen lyckliga, utan i vissa fall bidrar till deras fall

Både Restrup och Banner hör till typen av dekadenta män som var så vanlig i periodens litteratur. Man kan fråga sig hur Adda Ravnkilde redan som tonåring kunde veta så mycket om livet i allmänhet och medelåldrande mäns leda och utsvävningar i synnerhet? Hon har troligen guidats av författarkolleger som de nämnda, Herman Bang och J.P. Jacobsen. Det finns till och med ett resonemang om att Banner tillhör en gammal och utdöende släkt, vilket leder tankarna direkt till ett av Bangs huvudverk Haabløse Slægter från 1880.

Oberoende av att Ravnkilde lärde sig ett och annat om manlig dekans av äldre kolleger är hennes helgjutna psykologiska skildringar imponerande, likaså hennes rättframma och ändå avancerade prosastil. Att hon skrivit ett djuplodande mästerverk redan som 19-årig gör henne unik. Samtidigt sällar sig Judith Fürste till de kompromisslösa verk som gavs ut under några av det kvinnliga genombrottets mest radikala år i mitten på 1880-talet. Jämför till exempel med Ina Langes ”Sämre folk” (1885), Minna Canths Työmiehen vaimo (1885, Arbetarens hustru (1886)), Victoria Benedictssons Pengar (1885) och Amalie Skrams Constance Ring (1885). Författarna skrev hårt pressade av patriarkatet och det finns i deras verk en existentiell problematik som fortfarande känns gripande 130 år efteråt.

Adda Ravnkilde har de senaste årtionden getts ut i ett flertal nyutgåvor, både i tryckt och elektronisk form, och boken är tillgänglig i faksimil i Arkiv for Dansk Litteratur.