Den blå rullgardinen

Petra von Pahlen, av sin ungdomskärlek sviken och härskarinna på Eka gård efter ett väl fallet mostersarv, Angela, liten systerdotter som flyttar till Eka efter föräldrarnas död. Ett väl avgränsat galleri pahlenska syskon, syskonbarn, anställda och – ett universum. Agnes von Krusenstjernas under samtiden omstridda Pahlensvit inleds 1930 med Den blå rullgardinen, en berättelse främst om Angelas barndom. Hon kommer till landet från Stockholm, och växer från oskyldig elva-, tolvåring till drömsk – och lika oskyldig – femtonåring.

Angelas värld är väl avgränsad till Eka och grannsätet Ekered där kusinerna bor, och upplevelserna är flickboksaktigt lavendelfärgade, åtminstone ända tills hon möter kroppsligheten. En badutflykt med guvernanten Elsa blir en förvirrande upplevelse: “Detta stora, breda, vita, var icke längre Elsa, som nyss suttit på stenen bredvid henne. Det var något annat, något tungt och hemskt, som trampade ned och knäckte de vackra blommorna och det vajande gräset.” Därtill kommer en kalvning som för Angela blir en grotesk upplevelse – också människor föds fram! – som späds på av att kusinen Gotthard retar henne för att hon är så okunnig om livets realiteter. Denna chock är beskrivande för Angelas roll i Pahlensviten. Som det visar sig i de senare delarna är Angela förvisso inte främmande för den fysiska kärleken, men hon får stå för det renhjärtade och goda.

Föremålet för den första kärleken delar Angela med Petra. Mannen mellan dem, Tage Ehrencreutz, är en veritabel lätting som tjusas av likheten mellan flickan och kvinnan, men som så småningom försvinner hem till sin rika fästmö. Angela går ren och oförstörd genom sitt svärmeri och rörs mest av Petras smärta över ännu ett svek, något som fördjupar deras gemenskap ytterligare.

Det heliga moderskapet
Det är kvinnorna som står i centrum i Den blå rullgardinen precis som i hela Pahlensviten, och männen får stå som arketypiska bifigurer, ofta burleska, i stort sett alltid tanklösa och med sig själv i centrum.

För Anges von Krusenstjerna är kvinnans högsta uppgift moderskapet, och också kärleken förädlas av sin högsta följd: barnet. Urtypen för moderligheten är Betty von Pahlen, ingift faster till Angela, som fantiserar om sina barns framtid och är mor också för sin världsfrånvände man. Genom att ta sig an Angela får Petra en möjlighet till självförverkligande, eftersom det egna barnet blev henne förvägrat genom sveket i ungdomen. Under berättelsens gång förändras Petras syn på Angela från barn till syster, vilket får stå som tjechovskt gevär för det som komma skall: den starka och inåtvända kvinnogemenskapen längre fram i Pahlensviten.

Undantaget blir Ekas arrendatorsfru Adèle, född Silfverstjerna men numera endast en Holmström. Hon är irrationell, missunnsam och manipulerande, och dessutom “ingen riktig kvinna” eftersom hon inte vill ha barn. Hennes beteende liknar ibland närmast hysterianfall med vredesutbrott, hon är oberäknelig och destruktiv. Olof Lagercrantz (Agnes von Krusenstjerna, 1951, 1980) ser Adèle som Agnes von Krusenstjernas mörka sida, den sida som tvingar henne till årliga och utdragna vistelser på mentalsjukhus för just hysteri.

Kvinnokollektivet
Agnes von Krusenstjerna må vara ihågkommen främst för Pahlensviten, och då kanske mest för skandalen den orsakade, men hon skrev också tidningsartiklar, lyrik och noveller, en del stora försäljningsframgångar. Dessutom skrev hon flera romaner, bland annat en romansvit på varsin sida om Pahlenböckerna: Tony-serien före och Fattigadel efter. Allt som allt består Pahlensviten av sju delar. Efter Den blå rullgardinen kom Kvinnogatan (1930), som följdes av Höstens skuggor (1931), Porten vid Johannes (1933), Älskande par (1933), Bröllop på Ekered (1935) och Av samma blod (1935).

Angela von Pahlen förblir centralgestalt – dock inte alltid huvudperson – sviten igenom. Hon står som ideal i ett persongalleri med en förbluffande koncentration mänskliga svagheter och drifter. Visserligen har Angela en utomäktenskaplig förbindelse, men hon förblir mannen trogen livet ut trots att han är oförmögen att återgälda troheten, och bär honom dessutom ett barn.

Olof Lagercrantz skriver om von Krusenstjernas beundran av Ellen Key och dennas syn på äktenskapet som “döda, meningslösa formler”. Om det finns en keysk syn på kärleken som det högsta, beskriver Olof Lagercrantz de krusenstjernska nidbilderna synnerligen träffande när han i sin biografi konstaterar att det “[i] varje förhållande mellan två människor finns frön till varje slags förbindelse.” Incest i flera konstellationer och en förbluffande trolöshet varvas med trohet, tydligt arbetad så att det förra straffar sig i degeneration och olycka, medan det senare går från förtvivlan till stilla lycka – som inte nödvändigtvis förfuskas av andra relationer.

Slagträ i hätsk debatt
De tre första delarna av Pahlensviten blev kritikerframgångar, även om det fanns de som ansåg att von Krusenstjerna prövade sedlighetens gränser. Samtidigt ansåg Bonniers, rädda för antisemitism och en utveckling lik den tyska, att de inte kunde ge ut den fjärde delen, Porten vid Johannes, utan avsevärda strykningar – Karl Otto Bonnier skrev senare i ett brev:“[E]r sjukliga lust att behandla perversa undantagsfall och icke mindre Er lust att så detaljerat skildra erotiska scener, vilka man – även utan något slags pryderi – måste bannlysa ur litteraturen”. Lösningen blev att ge ut de fyra sista delarna på ett annat förlag och förse dem med en varningstext.

En enig kritikerkår ignorerade böckerna fullständigt ända tills Karin Boye skrev en positiv recension där hon ansåg de erotiska scenerna som inte särskilt upprörande och skyllde tystnaden på den sociala satiren. Debatten blev hätsk, och justitieministern fick en petition där man krävde hårdare tag mot osedlig litteratur. Enligt Franz Luttenberger (Freud i Sverige – Psykoanalysens mottagande i svensk medicin och idédebatt 1900-1924, 1989) ansågs Pahlensviten som ett exempel på det fördärv som Freud spred. Både Luttenberger och Merete Mazzarella konstaterar att Agnes von Krusenstjerna fick finna sig i att bli ett slagträ i en strid mellan högkyrkliga och fritänkare som allmänt handlade om samhällskritik, sedesförfall och översexualisering, och som nådde sin kulmen på 1930-talet.

Aktuell kärlekssyn
Det är frestande att komma med kritikerklichéer och kalla den kvardröjande bilden av Den blå rullgardinen och resten av Pahlensviten för mångfacetterad. Texten blandar naturdiktning och flickboksretorik med de mest invecklade förhållanden i en sluten krets, och Merete Mazzarella beskriver träffande Pahlensviten som “historien om en Anne på Grönkulla som både får ett oäktenskapligt barn och har ett lesbiskt förhållande.” Formen reser måhända frågor om varför von Krusenstjerna ska läsas idag, och ett av svaren ligger i beskrivningen av kärleken: von Krusenstjerna gör den fri, fri från krav på klass, familj och sexuell inriktning.