innanför/utanför ((1+)3x13+(1+)13)

Agneta Enckells senaste diktsamling har två undertitlar, den ena ser ut som en uppställning av de räkneoperationer man kunde bli så nervös inför i skolan. Det skulle finnas ett rätt svar till den och det var man långt ifrån säker på att kunna hitta. ((1+)3×13+(1+)13) visar sig avspegla samlingens uppbyggnad i sviter och enskilda dikter. Den ger det pregnanta oemotsägligt exakta uttrycket.

Den andra underrubriken (eller 4 olika sätt att närma sig ett landskap – ) betyder ju egentligen samma sak, men på ett annat plan, där det individuella initiativet och valet spelar roll. Man kan välja ett sätt, eller alla, man kan närma sig fort eller långsamt och hur mycket man blir varse beror av storheter som t.ex. erfarenhet, känslighet, slutledningsförmåga.

Huvudtiteln innanför/utanför får en kanske att tänka på inledningsraderna till en frireligiös sång om man har hen erfarenheten. Men också den är, liksom de vägledande underrubrikerna, ett slags positionering och läsanvisning.

Invitation till en djupare läsning

I en intervju (på sajten www.edu.fi) har Agneta Enckell sagt att hon befarar att förmågan att läsa skönlitteratur i dag är ganska ytlig. Men det säger hon inte för att framstå som krävande, utan för att visa att man kan nå längre. En läsning som syftar djupare kan ”fungera i växelverkan med andra aspekter av ens liv och ge en något som man annars inte får”.

Som jag ser det är den här ”djupare läsningen” ett företag som är genomgripande personligt. Den ”handledning” man kan få är möjlighet till samtal om litteratur/poesi, men det allra viktigaste är att det faktiskt finns texter som ger en en kvalificerad chans att gå in i språkets landskap.

innanför/utanför är, kanske tydligare än någon annan av Agneta Enckells diktsamlingar, en invitation till en sådan djupläsning. Och vad eller vem möter man då? Lika ofta som Agneta Enckell dikterna använder just ordet ”landskap” tycks hon återvända till ”ansikte”, eller anletsdrag (läppar) eller gester (leenden) som hittar sin plats där.

Ansiktet är ofta ”ditt”, där det förekommer markerar det ett potentiellt möte. Mötet kan sträcka sig över ett helt spektrum av olika intensitet, från ett flyktigt tangerade till ett smärtsamt (smärtfyllt) undersökande till ett slags sammansmältande: ”i ett ansi/ kte som/ samman/ faller –// med mi/n egen a/ ndning – ?”

För konfrontationens skull

I citatet ovan föreslår också den avvikande radindelningen och bruket av kursiv tempo och betoning. Det är omöjligt att skynda sig igenom dikterna i innanför/utanför . Skiljetecken, radbrott, kursiv och andra grafiska medel utför ett slags poetiska sakta farten-skyltar. I en av de mittersta sviterna gör hon ytterligare ett grafiskt experiment. I avsnittet ”exodus” är t.o.m en del av dikterna skymda som av en vit passepartout. Ibland kan man lätt skarva i de ”försvunna” bokstäverna, ibland är det knepigare.

Men den här komplikationen finns nog inte till bara för att gå en på nerverna utan för att konfrontera en med faktum att det finns sådant som är fördolt (glömt, eller med flit dolt för oss) eller försvunnet. Det kan vara minnen eller historier – människor. Och här kommer dikterna in på ett av sina viktigaste spår, en ”berättelse”, eller snarare en erinran om Förintelsen.

Förintelsen i sig är ett katastrofalt antimöte, men någonting som har skett, och därför något vi måste relatera till. I de här exodus-dikterna kan man räkna in nyckelord, ibland i kursiven, ibland i den övriga texten. ”Dimma”, ”ingenting vi visste”, ”vindens råhet”, ”hur länge sedan?” är uttryck läsaren kan plocka ut och vända på i den första dikten i sviten.

Långsamheten är nödvändig, den övertygar en om att efterforskningen – i språket, i historien, i allt som påverkar en i det dagliga – aldrig upphör. Den gåtfulla men tydligt uppmanande dikten av Celan som är samlingens motto, erinrar en om att mottagligheten också måste innehålla ett motstånd: ”Spåret av ett bett i Ingenstädes.// Också detta/ måste du bekämpa,/ härifrån.

Landskapet och vägen

Det landskap jag läser av i Agneta Enckells nya dikter är ett barndomens landskap. Man är barn där, man har barn och man betraktar barnen. Man leker, man är lycklig eller orolig eller förtvivlad. Är man riktigt liten kan man gömma sig i de gröna grottorna i vegetationen. Men det är alltid någonting som tränger sig på, starka känslor inifrån, incitament (kanske hotfulla) utifrån. Man måste processa dem.

Det är inte min mening att redovisa hela min läsning av innanför/utanför, den är ju bara en variant av alla de andra. Ju längre man kommer i boken, desto tydligare blir det att Agneta Enckell inbjuder en till en individuell läsning, snarare än till någon tolkning.

Och det är oerhört omsorgsfullt skriven poesi man får ta del av. Man har känslan av att nå ett universellt plan, men vägen dit är sinnlig och konkret. Dikten blir som språket, som i sig är båda delarna, universellt och också åskådligt. Upplevelsen kan vara snudd på religiös: verserna ingår ett slags förbund med läsaren, offrar sin vackerhet och blir i stället en väg.