inte ett ord (jag är naken)

Om någon som inte är van vid att läsa dikter av alla tänkbara diktböcker råkar ta upp en av Agneta Enckell, kan det hända att hen inte förstår meningen med att läsa poesi. I alla fall om läsningen stannar vid ett bläddrande. Vår hypotetiska läsare kanske tänker: ”Det här är ord man har fyllt ett hörn av pappret med, slumpvis. Det finns inget samband mellan dem. Det här kunde alla skriva.” Eller alternativt: ”Här finns en mening som diktaren själv fattar, och kanske några till som är införstådda med koden, som när man går i en klubb och lär sig ett morsealfabet”.

Enckells dikter är inte skrivna för att man omedelbart ska förstå dem, eller kanske ens tycka om dem. Förutom att de är uppbrutna till grammatiken och innehåller relativt få metaforer av det slag som gör att man lätt placerar dem i någon sorts igenkännbart rum, har de en av sina fötter i (psykoanalytisk) teori. Den nya samlingen inte ett ord (jag är naken) skiljer sig i det här avseendet inte från de tidigare.

Det finns inget självändamål i att läsaren ska tappa bort sig

Tonfallet är som alltid sympatiskt. Och det finns inget självändamål i att läsaren ska tappa bort sig; de första sidorna är för mig tydligt en iscensättning av hur den som talar/skriver i dikterna själv är borttappad, utan metaforiska försvarsmedel:

i min barnsliga vrede, själens
implosioner

benåda mig, hör

hur jag skriver, utanför

Det handlar om att drömma och samtidigt om ett tillstånd i det vakna livet, som man som läsare får definiera hur man vill. ”Landskapet läcker”, sägs det träffsäkert. De två orden upptar en hel sida och det får de gärna, för det de säger gäller hela det svårplacerbara landskap man själv är i när man läser.

När metaforer förekommer är de nästan omärkliga, men kluriga: ”lakansvidden”, ”hemlighetsströmmar”, ”romhjärtat”, ”öppningen, i drömmen intill”, mm. Någon gång känns de överlopps, som den vita lon som inte tar tag i mig i det här sammanhanget:

enslags obrukbar smärta
en vit lo, ur mörkret
snuddar vid min sida

Ett jag som ständigt prövar språket

Det hade räckt med det magnifika uttrycket ”obrukbar smärta”, utan åskådliggörande. Det ordparet ekar de böcker om psykodynamisk terapi jag läste så mycket av i min ungdom. Böcker som ifrågasatte det man ofta fick höra, åtminstone av präster och vissa lärare, att lidandet är viktigt som självändamål. Hos humanisten Agneta Enckell känner man aldrig någon inställning som går ut på att det är så. Den underförstådda empatin räddar det som med ett annat grepp kunde bli en kantig och klinisk text:

din rygg din mor
en knut din kamp
och smärta

under mitt finger
stygnet jag
känner efter
tryffelknölen,
en pietá som
river, stygn

för stygn,
oförlöst

Än en gång Freuds analyserande av renässansmadonnorna, för att hitta barndomens konflikter? Mig gör det ingenting, det ämnet tar aldrig slut. Om man ser livet ur det perspektivet finns det en ”brukbar smärta” i motsats till den obrukbara Enckell nämner vid namn, en som kan hänga samman med att för sig själv blotta sina hemliga skikt, bli fri genom att medvetandegöra gamla trauman.

Jaget provar ständigt på språket, som man gör i en samtalsterapi. Vet någon gång inte om uttrycket som faller det in är en kliché eller inte, och om det alls vill säga det uttrycket, säger det sedan ändå:

”sömnens park”, ”vaknandets strand” kunde man kalla dem,
våra kroppar, andetag. om man hade en lutning åt det hållet.

Efter det drömliga letandet i början efter vad det är den eller de som talar i dikterna vill uttrycka, utkristalliserar sig en berättelse. Dikterna blir längre utan för den skull alls börja likna prosa, de finns på varje sida och inte bara på den högra som det under långa stycken är i början. Berättelsen är den om en mor som bor i rom (stadsnamnet skrivs med liten bokstav, som de andra namnen, läs det också baklänges och du får ingen större överraskning). Försöken att lokalisera den här modern är smärtsamma:

som om rom var en stad under vatten
din mors adress sprider sig överallt  vi
kommer aldrig fram?

Betydelsernas ekon

Något jag minns från tidigare böcker är Enckells skicklighet när det gäller att skapa ord med två betydelser som har ett samband:

någonstans i drömmen gråter ett barn
du svävar i din mors andning, lakansvit

Det mest självklara sättet att läsa det sista ordet är ”lakans-vit”, men man kan också läsa ”lakan-svit”. En diktbok som en svit av lakan. (Om man bortser från stavningen finns det ännu en tredje möjlighet, ”Lacan-svit”, i Enckells sammanhang kanske relevant.) Ordet eko förekommer emellanåt, och orden och betydelserna ekar ofta varann i dikterna, till exempel i ord som kan låta nästan lika när man säger dem (röster-rester):

om du lyssnar mera riktigt noga//”hur ljuden av röster, resterna av dem…”

”tiltul” som förekommer ensamt på s. 19 får mig först att tänka att det är en rolig vidareutveckling av ”tilltal”. Eller namnet på det ovannämnda lodjuret. Det är innan jag har läst noten, som berättar att det är ett hebreiskt ord som betecknar en slags distraktion. I min egen distraktion när det gällde att titta på noterna har det ändå blivit ett nytt svenskt halvnonsensord.

Jag vet inte alltid varför men jag är glad när jag läser dikterna

Meningen ”de små förskjutningarnas glädje” sammanfattar för mig vad Enckells dikter handlar om. Jag vet inte alltid varför men jag är glad när jag läser dem. Den här glädjen som tema i dikterna är ibland liktydig med sorg, på det sätt som är typiskt för konsten och antagligen bara möjligt där:

flödar inte också
och strömmar din
mor som rom, en
rytm, i regnet

eller
som
färgerna
i en
målning
genom
luften

Den här dikten finns på sista sidan, och när jag har läst den några extra gånger inser jag att det också kan handla om rom uttalat med å. Ett beroende av en mor som av alkohol. Jag tänker plötsligt på en av Chaplins tidiga filmer, om ett behandlingshem för alkoholister. De skulle dricka av ett hälsosamt vatten, men blev bara fullare hela tiden eftersom det inte var något vatten i källorna utan sprit.

Det här börjar dikten, också, nu handla om för mig. Liksom Julio Cortázars roman Hoppa hage kan vara många olika böcker beroende på i vilken ordning man läser kapitlen, kan Agneta Enckells dikter bilda olika mönster beroende på hur man väljer att uppfattta de skrivna ordens betydelser.