Kampen om Edith. Biografi och myt om Edith Södergran

Det finns ett sällan publicerat fotografi av Edith Södergran från åren kring 1913. Där sitter hon bakåtlutad i en korgstol i trädgården och framstår som fyllig. Hon uppfyller inte precis gängse bild av den ”ständigt döende” lungsjuka svältkonstnären. Det fotografiet, och ett antal andra gäckande fotografier jämte mytbilder, tar Agneta Rahikainen avstamp i då hon skriver en Edith Södergranbiografi för vår tid. Exempelvis visar Rahikainen att ett fotografi av en blek sängliggande Södergran är tagen tolv år innan hennes död och ingalunda visar den dödsbädd den tidigare uppgetts föreställa. Som den kännare av Södergranfotografier hon är har Rahikainen också valt en tidigare opublicerad bild för sitt bokomslag, en där Södergran ovanligt nog blottar tänderna i något som påminner om ett leende. Dessa fotografier skvallrar om den nya biografins grepp, nämligen att nyansera.

Utkristalliserad kvinnokraft

Rahikainen, expert på Södergran genom publikationerna Som en eld över askan. Edith Södergrans fotografier (1993) och redaktör för den kommenterade utgåvan av Södergrans brev 1996, tecknar starkt polemiskt men ändå rätt lågmält en ny Södergranbild. Den polemiska basen i biografin har genomgående formulerats med en viss lindrande diplomati. Hon återuppsöker arkiven och de knappa källorna för att punktera mytbildningen. Inledningsvis ber Rahikainen läsaren skippa näsduken eftersom det nu är färdigsnyftat kring det Södergranska livsödet då Rahikainens Södergran är livskraftigare. Hon är ett Raivolas svar på Pippi och Madicken, gärna uppflugen på tak. En självmedveten, länge förmögen kosmopolit med snörskorna fast förankrade i en polyglott miljö, Petersburg och dess randområde Raivola i Karelen. Södergran är ”ung, levnadsglad kvinna, humoristisk, självironisk, okonventionell, resvan, social, rörlig, nyfiken, ombytlig och alert. Hon är högt bildad för sin tid och beläst, hon har en stark upprorslust och hon är fullkomligt kompromisslös i sin övertygelse. Och hon lever i hög grad med fingret på tidens puls. Hennes humor och självironi är genomgripande och ständigt blir man påmind om att hon inte alltid tog sig själv på alltför stort allvar”.

Nu är det färdigsnyftat kring Edith Södergrans livsöde

Ja, Rahikainen ruskar om. Hon har en ny vision av Södergran och den skaver mot tidigare tolkningar.

Rahikainen lägger parallellt fram avhandlingen Poeten och hennes apostlar. En biomytografisk analys av Edith Södergran där hon redovisar för ett teorisammanhang bakom sin analys.  Biografin är en systervolym med mer stoff och mindre teori. Efter halva boken inträder Södergrans tidiga död och resten av biografin upptar sig med mytbildningen, där dragkampen mellan Södergrans vänner Elmer Diktonius och Hagar Olsson som sömmar ihop varsin konkurrerande Södergranbild av de fragment de har och som tjänar deras syften står i fokus. Rahikainen visar också på enstaka kvinnliga kritiker som gått djupt in i Södergrans texter men inte haft anseende och därför förlorat i kampen om eftermälet.  Titeln Kampen om Edith är träffande, och betecknar även en process som kommer att fortgå länge.

Myten som författarskapets byggsten

Biografin är en receptionshistorisk studie som avlyssnar den kör av röster som besjungit Södergran i ett sekel. De som hamnar i främsta rummet för den mytologiseringsprocess som avkodas är Elmer Diktonius, Hagar Olsson och Gunnar Tideström, som helst ska ses som en representant för sin tids litteraturbiografiska grepp. Rahikainen kommer med nya fakta, men stannar kring 1950. Hur det därefter gått med Södergranmyten antyder hon bara delvis.

Biografin formar sig till en spännande mentalitetshistoria, där brottet med det gamla genljuder och rum röjs för modernismen. Särskilt inslaget av tidens bildkonst är belysande och skapar sammanhang, något som även gäller de idéhistoriska skisserna. Kronologin är given i hennes biografi. Först tecknas det kosmopolitiska Petersburg i en rik idéhistorisk tablå. Här får vi rentav oss påmint att Dostojevskij hade en finlandssvensk svärmor och att staden drog till sig många svensktalande och var en veritabel smältdegel för både språk och tanke.

Finessen i Rahikainens ”katedralbakande” – hon jämför sin biografi med Södergrans bild av skapandet som att baka en katedral – är att hon visar att föreställningen om svältkonstnären och den ständigt döende kvinnliga poeten enbart baserar sig på Södergrans liv i dess slutskede och dessutom byggs på både projektioner (samtliga), spekulationer (Tideström) och annektering (Hagar Olsson). Rahikainen intresserar sig bland annat för biografiernas ordval. Här finns målande och träffande uttryck som att Södergran kallas ”paradoxklumpen”.  Rahikainen ser överlag en tendens att försköna, romantisera, dramatisera och sentimentalisera. Dessa grepp är del av mytologiseringsprocessen.

Biografin formar sig till en spännande mentalitetshistoria, där brottet med det gamla genljuder

Tideström utsätter enligt Rahikainen Södergran för patologisering och sexualisering på ett tidstypiskt sätt, något som många kvinnliga författarskap drabbats av. Mer förvånade hade det varit om Tidsströms metoder varit intakta än idag, många systemskiften har ägt rum under de 65 år som passerat sedan hans biografi, men att den så okritiskt traderats in i vår tid är markant. Det är alltså inte Tideström i sig som är problemet utan att uppgörelsen med Tideström kommer så sent.

Rahikainen påpekar tendensen att exotisera både gränstrakten Raivola och Södergran själv, trots metropolnärheten och det myller platsen utgjorde på Södergrans tid.  Myt krossad: Raivola är ingen ödemark. Myt krossad: Södergran är inte utblottad, lever inget statiskt liv, är inte konstant utmärglad.

Då det gäller det beryktade systerskapet mellan Hagar Olsson och Edith Södergran sveper Rahikainen lätt förbi de erotiska undertonerna. Som en konsekvens av att hon menar att Tidström och andra spekulerar, slätar hon nu själv över sådant som exempelvis Eva Kuhlefelt understryker som mer uppenbart erotiskt färgat.

Nya sätt att läsa Södergran

Kanhända finns en risk att Rahikainen att vältrar åt motsatt håll, att hon riskerar att idealisera bort den sjuka, döende kroppen. Och hur mycket ska kropp, sjukdom och döende egentligen spela in i en biografi?  Receptionen, såväl forskning som läsare, verkar närmast besatta av författarliv. Tidvis har liv och verk avpolletterats av litteraturvetenskapen, men de har inte förlorat sin lockelse och återkommer i litteraturvetenskapen på ständigt nya sätt. Den verkliga Södergran är inte ständigt döende, hon är lika robust som sina visioner menar Rahikainen.

Rahikainens biografi kommer utan tvekan att vara det verk framtida forskning stöder och stöter sig mot

Rahikainen är omsorgsfull, och hade i biografin kunnat ta en del moment mer svepande eftersom vissa longörer skapas av grundligheten. Visserligen är framställningen trovärdig, men den sliter även på den ivriga läsaren. Också stråket av metareflektion kunde skrivas in starkare för att höja temperaturen. Rahikainens biografi kommer utan tvekan att vara det verk framtida forskning stöder och stöter sig mot, och en ännu rakare redovisning av risken för remytologisering hade därför varit spännande. Men detta är små invändningar mot en högst njutbar biografi där omsorgen om detaljerna är genomgående, från den fina layouten till det rikliga bildmaterialet.

Det gnistrar till då Agneta Rahikainen infogar diktanalyser och gärna hade fler fått ingå. Livet hotar att ta över på bekostnad av dikten i biografin, vilket är synd då den nya Södergranbild Rahikainen tecknar ger upphov till nya läsarter. Södergran behöver ingen re-aktualisering, ändå re-vitaliserar Rahikainens med sitt breda grepp. Visst vill vi ha författarmyterna ifred, de är skimrande. Men Rahikainen röjer plats för nya myter, som en ytterligare röst i eftermäleskören. Det är både medryckande och välkommet.