Från Twenty Gold till Kent

Från Twenty Gold till Kent är en självbiografisk barndomsskildring i 1950-talets Helsingfors, där Agneta von Koskull föddes och växte upp. Bokens huvudpersoner är familjen von Koskull – friherrinnan Elsa och baron Erik samt deras tre döttrar, Catherine, Renata och Agneta. Bifigurer är en farbror Georg och barnflickan Dodo – båda med viss inverkan på den unga Agnetas liv.

En komplicerad historia

Det här är en ganska komplicerad historia som börjar med författarinnans födelse, dagen då hon förvandlades från Lorenz till Agneta Christiane. På den tiden fanns det inget ultraljud, så jag fick heta Lorenz … tills jag föddes. Redan här är publikfrieriet ett faktum och ger en förkänsla av det självmedlidande som går som en röd tråd genom hela boken.

Agneta von Koskull är efterkrigsbarn. Hon kom till världen när Finland ännu kippade efter andan av andra världskrigets alla umbäranden. Som tredje och minsta medlem i sin familj åtnjuter hon å ena sidan minstingens alla fördelar men också de nesligare konsekvenserna av att vara yngst – hon är ju begåvad med två äldre systrar med allt vad det innebär.

Pappa Erik beskrivs som den fredsmäklande fadern som alltid verkar liera sig med den som befinner sig i underläge. Det är en sympatisk bakgrundsfigur, omtyckt av alla, även om det hetsiga humöret lurar under ytan och emellanåt bryter fram som det alltid gör hos lågmälda personer, till omgivningens stora förvåning.

Underliggande konflikt

Bokens verkliga protagonist är mamma Elsa. Det är hon som bär upp både berättelsen och familjen von Koskull, men jag är osäker på om det var författarinnans verkliga avsikt att framhäva sin mor på detta starka och övertygande sätt. Tvärtom verkar en underliggande konflikt vara själva bränslet för berättelsen och den pyr och ryker, ungefär som friherrinnans Twenty Gold och sedermera Kent. Det är svårt att avgöra vad konflikten beror på. Gissningsvis är det moderns ständiga rökande och också det drickande som understundom får pinsamma konsekvenser, och det inte bara för barnet Agneta.

Eftersom boken är skriven i en sorts förfluten nutid som återger fem decennier gamla händelser med en sexårings ögon, är det svårt att avgöra om denna är en barnbok eller en vuxenbok. Skrivet för barn är det en aning för moget, skrivet för vuxna alldeles för puerilt. Som läsare känner jag mig illa berörd av att få veta intima detaljer ur familjen von Koskulls privatliv, såsom Elsas snarkande eller farbror Georgs mjäll på soffan. Att sedan få läsa författarinnans syn på sin mor i formen … Senare när jag hade vuxit ikapp skänken blev mamma plötsligt gammal, tappade tänder och hade fött mig sent… bekräftar bara misstanken om att någonting har hänt anno dazumal som man genom hela boken hoppas få veta.

Men det händer inte.

Den olösta konflikten är och förblir, läsaren manipuleras till medömkan istället för den medkänsla man kunnat bjuda på om man fått veta orsaken till det agg Agneta von Koskull ännu vid tröskeln till ålderdomen hyser till sin mor. Detta så desto mycket mer eftersom den beskrivning vi får om modern är så tydlig. Den framhäver en yrkesarbetande kvinna med intellektuella ambitioner, en trebarnsmor och hustru, ingift i en högadlig familj med krav på representation och hållning som denna status för med sig.

I Elsa von Koskull får läsaren stifta bekantskap med en synnerligen kraftfull personlighet, en kvinna med djup förankring i verkligheten och med hjärtat på rätta stället. Hennes arbetsbörda är stor, men så är också hennes prestationsförmåga i proportion därtill.

Sidospåret dominerar

Man utlovas en rolig bok. Men, skrattet fastnar i halsen gång på gång för att man är hela tiden obehagligt medveten om att ärlighetskravet inte uppfylls, att man så att säga blir blåst på konfekten. Och trots gestaltningsförmågan som gör att läsaren ser framför sig det man får sig berättat, det väl genomförda temat och det bildade språket förmår Twenty Gold… inte väcka den empati den som sagt är ute efter.
I sin iver att övertyga läsaren om hur gräsligt det var att växa upp med en sådan(?) mor lyckas författarinnan porträttera Elsa på ett så sympatiskt sätt att man inte kan annat än beundra denna ovanliga kvinna, som sina brister till trots aldrig svek sina plikter.

Således är denna en bok med förfelat syfte, en berättelse som hamnat på sidospår. Den stärker i varje fall min övertygelse om att kvinnor kan åstadkomma underverk och att moderskärleken har begränsad möjlighet att forma ett barn.