Mandala

Agneta von Koskulls Mandala, fristående fortsättning på barndomsskildringen Från Twenty Gold till Kent (2003), har ett läckert omslag av Anders Carpelan. Framsidan utgörs av ett tecknat Hamburg i rosa med ett inklippt fotografi av en ung von Koskull och en karl, skrattande omslingrande varandra. Men om detta omslag signalerar kärlek och känsla så står ofta själva texten i konflikt med det.

Trollungen blir en prinsessa. Som ung vuxen i 1960- och 1970-talets Hamburg är von Koskulls mål att skövla så många hjärtan som möjligt. Den här tiden är för henne en övning i skamlöshet och kylighet.

Hatade, älskade mamma

”Jag var ungefär som min mosters gamla saftberedare, metalliskt öde och tom med förmåga att pressa allting till botten”, skriver författaren om sitt tidigare jag. Men det är inte helt sant. De många männen har ingen djupgående verkan på den unga von Koskull. Det har däremot hennes familj – inte minst modern.

Trots ihärdigt förnekande finns en stark längtan efter närhet i rebellen. Denna längtan knyter framför allt an till familjen. Efter att syster Renata och pappa varit på besök i Hamburg heter det: ”När de hade åkt hem till Helsingfors saknade jag svajandet från pappas finkostym som hade hängt på vår galge i över en vecka. I tygets mörka trådar fanns inpyrda minnen och luktstråk från Apollogatan. Halspastillernas eviga vandring genom bröstfickan som beblandades med Aqua Velvas rakvatten i dubbla doser inför teater och opera. Inuti varje fiber hängde dessutom mammas cigarettrök efterhängset med som en objuden sköka vart vi än gick.”

För den unga von Koskull är modern onekligen familjens, för att inte säga livets, centralfigur. Knorren i denna hat- och kärleksfyllda mor-dotterhistoria är att dottern med sitt supande blir allt mer lik mamman.

”…maken till fröken hade de då aldrig stött på”

Tidstypiska klädesplagg, demonstrationer och droger markerar 60-talet i Mandala. Några kommentarer angående Ulrike Meinhof och hennes terroristkolleger påminner om i vilket turbulent samhälle von Koskull uppehöll sig i under dessa år. Själv deltog hon dock i demonstrationer snarare för att de hörde till, liksom en del droger, och inte av politisk övertygelse. Helst spenderade hon sin tid i de billigaste krogarna. Mandala dokumenterar en upproriskhet som odlats sedan barndomen och vars kärna helt enkelt är att vara upprorisk, inte att förändra världen.

Sprit, stöld och sex är huvudteman i merparten av boken. Tyvärr tråkar det händelserika men meningsfattiga livet som beskrivs ut mig mycket tidigare än bokens hjältinna. Nyhetens behag, som hennes fräckheter till att börja med kanske har, lägger sig ganska snart. Först när den unga von Koskull i bokens sista kapitel börjar ifrågasätta sin livsstil och tar konstutbildningen på allvar blir berättelsen intressant. Språket är okomplicerat och flyter bra, men är inte så inbjudande att jag skulle stanna upp för att riktigt få smaka på det.

Framtidsperspektiv

”Mandala” är en buddistisk magisk offercirkel och symbol för världsalltet, men också en symbol för individens strävan till personlig integration. Det ligger nära till hands att tänka sig att bokens titel hänvisar till dess slut där von Koskull landat på en svensk lägergård för att meditera. Men egentligen handlar hela boken om en strävan efter personlig integration. Som helhet både berättar och gestaltar den ett livsskede som leder till förändring och förhoppningsvis en bättre självkänsla.

Det kan tyckas märkligt att författaren vill framställa sig själv i så dålig dager. Men till saken hör att hon inte fullt ut identifierar sig med den unga von Koskull i Hamburg. Får denna bok en uppföljare handlar den antagligen om en annan von Koskull. Inte minst hennes namnbyten skvallrar om detta: som barn kallades hon Agneta, sedan elvaårsåldern Christiane och efter Hamburgtiden igen för Agneta. Jag gissar att för den återuppståndna Agneta är det snarare gurun Dev än spriten som agerar vägledare i jakten efter meningen med livet.