Skönhetens linje (The Line of Beauty)

Alan Hollinghursts Skönhetens linje (The Line of Beauty), vinnare av Bookerpriset 2004 och utkommen på svenska på Normal förlag, är utan tvekan en hisnande läsupplevelse. Här finns samma breda epik och vackert skimrande sentimentalitet som hos en Westö, Waters eller Waugh men tonen är mer halt provocerande, och förhoppningsvis en verklig påfrestning för konservativa homofobiker.

”Till bredden fylld av ömhet, djärvhet, kärlek och förakt” – som det heter i boken om Chopins scherzo i moll – är det här en skildring av den brittiska överklassen. Av dess förföriska yta och exklusiva charm. Men också om homosexualitet och kokain, längtan, stil och makt.

Titeln Skönhetens linje kan referera till högtravande estetiska resonemang som det om Karniskurvan; ”en ingivelses ormlika skälvning, två oavvisliga impulser som hölls kvar i en enda fortgående rörelse”. Men den kan lika bra referera till en lina kokain, eller varför inte en rygg som övergår i en kompakt liten stjärt. Jag kan inte tro annat än att Hollinghurst i hemlighet har väldigt roligt åt sina läsares förmodade ansträngningar att nicka förnumstigt åt det förfinade och förtränga resten.

Gäst hos överklassen

Då boken börjar har huvudpersonen, vanliga medelklasskillen Nick Guest (sic!), olyckligt kär i en studiekamrat, nyligen lyckats hysa in sig hos dennes familj, fryntlige tennisspelande parlamentsledamoten Gerald Fedden och hans vackra hustru. Det är ursprungligen inte tänkt att han ska stanna längre än några veckor, men tack vare sin konversationstalang, sin förtroendegivande uppsyn och sin förmåga att handskas med alla, från gamla lady Partridge till manodepressiva dottern Catherine, stannar han till slut över fyra år i det stora vita huset i Notting Hill. När han kommer är han en oerfaren litteraturstuderande som av misstag börjar prata konst med hushållerskan i tron att hon är fru Fedden. När han till slut ger sig av är han en människa som har älskat, och förlorat.

Som den estet Nick är låter han sig berusas av den skönhet och stil som vilar över livet hos Feddens; konversationens svindlande förutsägbara och perfekt avvägda kurvor, det milda sorlet när gästerna förbereder sig för middagen. Han försjunker i allt det vackra och dyrbara som omger honom:

”Det var ett system av minimerade påfrestningar, av garanterat smicker. Nick älskade soffornas enorma förstående djup och det besynnerligt förgyllande skenet från lamporna som flankerade handfatet i badrummet; han hade aldrig sett så bra ut som när han rakade sig eller borstade tänderna där.”

Vad väger tyngst, konsten eller pengarna?

Som konst-, litteratur- och musikkännare – i kretsen kallas han ”den lille esteten” – känner han dessutom en sorts överlägsenhet. När familjen packar upp en Gauguin man fått i present av Lord Kessler står han spefullt tyst medan de andra fåraktigt betraktar det lilla landskapet samtidigt som de förtvivlat söker i minnet och mumlar ”Så förtjusande…”,”Du är ju alldeles för snäll…”.

Nick Guest, som ledigt svänger sig med resonemang om Strauss och Henry James, är som Tofslan och Vifslan i Trollkarlens hatt då de menar att de har större rätt till Kungsrubinen än Mårran, eftersom de älskar den, medan hon bara äger den. Sitt kunnande ser han som en självklar inträdesbiljett till den överklass där hans vänner hör hemma. Och när det blir tal om Saint Paul´s Cathedral, som hans pojkvän Leos mamma vill föra honom till, tänker han för sig själv att den ”tillhörde honom, rent ironiskt och konsthistoriskt, mer än henne, som blott var en godtrogen kristen”.

Men vem väger tyngst här i världen, den som samlar intellektuellt kapital, slukar det, förläser sig, bollar med det, ironiserar – eller den som sitter på stålarna? Svaret är förkrossande entydigt, och nån dumbom är ju Hollinghurst inte.

Däremot är han själv på ett fundamentalt sätt ironisk hela tiden. Och hans balansgång imponerar på mig, till den grad att jag plötsligt börjar inbilla mig att jag fattar vad skönlitteratur är till för. Detta måste skrivas just så här, i den här formen, annars hade det inte kunnat sägas.

Thatchers isblå blick

Och Hollinghurst kan orkestrera, leka med tonfall, ljudstyrka och kontrast. För vi hade nog blivit lätt grönbleka av alla nedkylda flaskor Pimm´s, franska slott, Michelinstjärnbeströdda krogar, beundrande kommentarer om Ladyn – det här är ju 80-tal, och Thatchers isblå blick vilar madonnelikt över onda som goda – om han inte parallellt hade dragit en annan story, den som utspelar sig i hemlighet i parker, i simhallar och på toaletter.

När Nick kommer till huset är han en liten oskuld som visserligen i drömmen har bestigit allt som rör sig, men som i verkligheten inte har någon koll på hur man gör. Snart nog får han korn på det hela, och förflyttas upp i sjunde himlen:

”Han kände sig ljuvligt hjärntvättad av sex, om han blundade jagade fallos efter fallos som ett tapetmönster genom mörkret, och i vilket ögonblick som helst kunde bilder av analsex, hans triumf och talang, gallopera som ett surrealistiskt montage över gatan eller föreläsningssalen eller matsalsbordet”.

Pojkvännen Leo uttrycker också i en enda träffande replik det som egentligen är bokens genomgående pendelrörelse (överklassliv – råsex – överklassliv – råsex): ”Jaha ja”, sa Leo med sänkt röst, ”två sorters rövslickande på tio minuter”.

Brutalt – men intelligent

Det kan låta brutalt. Och det är brutalt (på många sätt, inte minst den tragiska och obönhörliga upplösningen). Men det är också intelligent, intellektuellt, vackert, knivskarpt. Och det ligger en komisk poäng i att det (freudianskt) anala ägandet på det här sättet ställs bredvid en annan sorts analt ägande, det som äger rum i det fördolda och där gränserna för klass och etnicitet av nödtvång överträds.

För Skönhetens linje är en sorts pikaresk, som gläntar på jalusierna till slutna rum. Och vad är Nick Guest om inte en klassisk pícaro, helt i Lazarillo de Tormes anda? Jag funderar en stund över om det är så att allt fler människor i dag identifierar sig med pícaron p.g.a. flyttrörelserna, klassresorna, det gamla klassamhällets övergång i meritokrati?

Alan Hollinghurst lyckas i sin briljanta roman inte skapa bara en rad dråpliga personporträtt, utan också säga något ganska grundläggande om andligt utanförskap och klass. Jag är tacksam både för att Normal tagit sig an den här romanen och för Ola Klingbergs utmärkta översättning. Och nu vill jag sträckläsa Hollinghursts tre tidigare romaner, så om någon kunde vara så hjärtinnerligt vänlig…?