Albert Camus (1913-1960) har genom sin prosaproduktion på 1940- och 1950-talet blivit en av de mest betydande 1900-talsförfattarna. Inte bara stramt modernt tekniskt, stilistiskt, utan också innehållsligt genom att tematisera främlingskapet i modern tid, har Camus ställt relevanta frågor och skapat en variant av den absurdistiska romanen.

Albert Camus, som tilldelades nobelpriset 1957, växte upp i Algeriet där han sedan studerade filosofi vid universitetet i Alger. Camus kom till Frankrike 1940, var aktiv i motståndsrörelsen under andra världskriget och träffade Sartre 1943. Det skönlitterära genombrottet kom med romanen Främlingen (L´ Etranger, 1942) som genom berättaren Meursaults beskriver av hur han av misstag, helt meningslöst dödar en människa och ställs inför rätta.

Den enskildas främlingskap

Det är fråga om många slag av alienation eller främlingskap i Främlingen som tilldrar sig i Algeriet, där den lokala befolkningen får en mycket anonym framtoning. Tid och rum har ”stannat upp”. Allt känns tomt och ödsligt i den mer eller mindre amoraliska existens som Camus framställer också via sin huvudpersons psykologiska utveckling.

I Främlingen blir det filosofiska elementet, som kommer att ingå som ett mycket centralt element i Camus´ senare litterära produktion, mycket tydlig. Genom den etiska stagnationen och tidlösheten i Främlingen framstår romanen både som relativistisk, absurdistisk och ständigt aktuell. Meursaults försvarstal under rättegången växer till ett engagerat uttryck för Camus variant av den absurdistisk-existentialistiska livssynen som i viss mån anknyter till den sartreska existentialismen.

Kritik av den västerländska attityden

Men där Sartre betonar det kollektiva handlandet i förhållandet till socialismen och Sovjetunionen vidkänns Camus en mera individualistisk humanism. Här är främlingen främling både i förhållandet till sin omgivning, både det ansiktslösa algeriska folket, den franska kolonibefolkningen och sig själv. Camus beskriver seendet som en informationsinsamlande men ordlös kommunikationsstrategi. Man kan också läsa in en civilisationskritik i romanen, d.v.s. en kritik av en västerländsk kolonialmakts nonchalans och överlägsna attityd i förhållande till den islamska ”urbefolkningen”.

I romanen Pesten (La Peste, 1947) blir den faktiska pesten eller epidemin, som drabbar den nordafrikanska hamnstaden Oran som snabbt isoleras, både en allegori över den tyska ockupationen av Frankrike under andra världskriget och en symbol för den metafysiskt absurda tillvaron. I kampen mot epidemin beskriver Camus hur några av stadens invånare gör sitt yttersta för att både bekämpa själva pesten och andligt försöka stöda de ångest- och skräckdrabbade invånarna i staden.

Först är det råttorna som introducerar pesten i staden. De pestsmittade råttorna har förstås också en symbolisk-allegorisk betydelse. Råttor är ju konventionellt sett avskydda, ohygieniska djur som lever i kloaker under jorden, äter avfall. Och då råttorna blir synliga och dessutom bär på sig en dödligt smittosam epidemi är det ett tecken på förfall, snusk och allmän degradering av ett samhälle.

Kravet på individen

Pesten är en mångtydig roman där var och en kan låta associationerna flöda fritt och tolka rått- och pestallegorierna på olika sätt. Kampen mot råttorna och pestens härjningar ställer stora krav på stadens invånare. Vem vågar, vill och kan ställa upp i kampen mot det ”onda”, mot det främmande intrånget i en hittills relativt lugn tillvaro. Här ställs humanitärt tänkande, solidaritet och engagemang mot inskränkthet och egoism. På det här sättet tar Camus ställning för humanismen mot det nihilistiska och amoraliska tänkandet som gällde i Främlingen.

Camus´ modernistiska berättarstruktur både i Främlingen och Pesten är mycket klar, koncis och stram liksom också själva stilen. Albert Camus hör till den generation författare som genom sina upplevelser av andra världskriget och dessutom (för Camus egen del) uppväxten i den franska kolonin, Algeriet, fick en agnostiskt, absurt präglad världsbild. Gång på gång undersökte Camus i sitt författarskap relationen mellan människan och världen. Och trots sin relativa pessimism tar Camus ständigt avstånd mot våldet i dess olika former.

Dela artikeln: