Stjärneborg

Den mustasch- och skäggprydda adelsmannens händer ter sig sällsynt frånstötande. De korvaktiga fingrarna på etsningen föreställande den danska astronomen Tycho Brahe förmedlar känslan av girighet och djuriskhet.

Porträttet av Tycho Brahe pryder pärmen till Alexandra Coelho Ahndorils (f. 1966) romandebut Stärneborg. Romanen iscensätter skickligt och på ett tidsanpassat språk händelserna som ledde till att Tycho Brahe med familj fördredvs från ön Ven i Öresund p.g.a. försummade förpliktelser på förläningarna.

Romanen baserar sig på historiska fakta kring astronomen Tycho Brahe, som levde mellan åren 1546 och 1601 och som eftervärlden kommer ihåg för en rad banbrytande observationer. Coelho Ahndoril ger Tycho Brahe kött och blod och gör honom till en människa som hellre lierar sig med ondskan än med det goda, en man hemfallen åt maktmissbruk och besatt av att begå våld mot fattiga bönder och bondflickor. Romanen ger honom en plats i historien främst som en man som framhärdar i att inte gifta sig med sin ofrälse kvinna, prästdottern Kirsten, modern till parets många barn. Samboförhållanden accepterades förstås inte av samtiden, vilket betydde att Kirsten fick utstå spott och spe. Typiskt för Tycho är att han ger barnen “stjärnstatus“ – de får ge namn åt en rad med stjärnor som han upptäckt på himlavalvet, men i övrigt har han inte mycket tid för dem.

Stor plats i romanen får Kirsten som är yrkesverksam som en dåtida örtkunnig sjukskötare. I sin sjukstuga vårdar hon gratis öns fattiga befolkning. Hennes självuppoffrande arbete står i bjärt kontrast till Tycho, som fikar efter odödlighet, ära och berömmelse. Det var örtkunnigheten som förde Kirsten samman med Tycho Brahe som stod så mycket högre på samhällsskalan. Tycho hade skadat sin näsa i krogslagsmål och mötte Kirsten i skogen, samlande sina örter. Hon blandade till en salva som läkte det variga såret.

Kirsten fick i sitt förhållande med Tycho Brahe ett liv i lyx, sidenkläder och rikligt dukade bord, men också ständig oro för framtiden. Hon flydde oron och smärtan som mannens övermod och maktmissbruk framkallade in i malörtshallucinationernas töcken.

För att ytterligare understryka den kvinnofientlighet som Tycho Brahe bejakade och som präglade den tid han levde i, ger Coelho Andoril äldsta dottern Magdalena större plats än de andra barnen i romanen.

“Nu är hon stor nog att gifta sig. Djävul, djävla, djävul, tänker Magdalena och en kvävande känsla kommer över henne. Hon känner sig som en av de små snidade gubbarna på predikstolen; konstig, felproportionerad, argsint. Tvingad att stå på sin plats, medan hon hela tiden fantiserar om att få vara med studenterna i Stjärneborg, göra observationer, föra in siffror i tabellböckerna, ställa in siktena på instrumenten.“

Som den chauvinistdespot fadern Tycho Brahe är, bekräftar han inte dotterns matematiska begåvning. Istället lyfter han fram sin lille son med samma namn som han själv som ett lovande astronomfrö.

Stärneborg är skriven på ett lättillgängligt språk. Kombinationen av korta meningar och ett träffande, fräscht bildspråk får läsaren att känna kylan i det eldupplysta stenslottet, höra vinden yla på ön där bönderna trälar i leran och fienden, Tycho Brahes belackare, när som helst kan stiga iland.

Återkommande symboler sammanfattar romanens centrala teman. Hit hör förstås det oändliga himlavalvet, inför vilket människorna i romanen ter sig ohjälpligt små och dödliga. Hit hör också Brahes reflektioner kring dimman, som det finns så många olika benämningar på, och klockorna som utförts efter hans ritningar och som drar sig. Beskrivningarna av slottsparets siden- och sammetskläder och den fåfänga och förgänglighet som förknippas med klädedräkten står i effektfull kontrast till trälarnas grå, tunnslitna vadmal. Tycho Brahes smärtsamma klåda i skrevet är ett annat återkommande element, och den tar astronomen allt mer i besittning ju närmare han är sitt fall.