Alla dessa döda ögon – Kaikki nämä kuolleet silmät

Med tanke på att boken Alla dessa döda ögon – Kaikki nämä kuolleet silmät utnämndes till Den snyggaste boken i Svenskfinland på Helsingfors bokmässa i oktober, måste jag säga att titelpärmen inte är särdeles lockande. Jag kan inte låta bli att tänka på att pärmen hade avspeglat innehållet mer rättvist, ifall den hade varit mer iögonfallande, kanske med en röd avantgardistisk font som hade spretat över pärmen?

Nå väl, så fort jag öppnar boken och läser, bleknar det första intrycket. En kuslig, men gruvligt lockande värld öppnar sig.

Konstpoesiboken Alla dessa döda ögon – Kaikki nämä kuolleet silmät, är ett samarbete mellan Jolin Slotte och Pauliina Pesonen, som sedan 2014 tvärkonstnärligt har arbetat med projektet Sublima tolkningar. Layouten inne i boken är tilltalande, bilder och ord talar samma språk. Stilen är enhetlig och icke-ursäktande, det är svartvitt och kontrastrikt, sidkanterna är blodröda.

En kuslig, men gruvligt lockande värld öppnar sig

Slottes poesi är karg och fragmentartad. Orden är kringströdda i Pesonens bildvärld, emellanåt är det stora bokstäver, emellanåt små.

Vissa textstrofer är återkommande, får känslan av att det finns något underliggande som jag inte helt kan greppa, men att det inte gör någonting. Det handlar om när rädslan tar makten, och det i sig innebär väl att tappa fotfästet, finna sig förlorad i något som är svårt sätta ord på. Kommer att tänka på källarvåning, långa fuktiga korridorer, panikångest, någonting outsagt, en kran som droppar. Brutal realitet blandas ihop med surrealism. Det är obehagligt men eggande, tankarna går till musiken och musikvideon av Fever Rays If I Had A Heart.

Landskap, motsägelser

Pesonens bilder är inte bara kontrastrika till själva utformningen – organiska landskap kontrasterar också till sterila byggnader på ett sätt som jag tycker om. Det är händer, skogsbrackel och glimtar av tomma föreläsningssalar. Jag frågar mig: Är det någon som ligger där under skynket? Finns det ett ansikte där inne i mörkret?

Den första raden, en motsägelse:

det här är inte ord / nämä eivät ole sanoja

Några blad framåt återkommer orden, i annan tappning:

det här är bara ord / nämä ovat vain sanoja

Den språkliga blandningen ger boken en dimension som tål att funderas litet mer på

Den språkliga blandningen, svenska och finska om vartannat, ger boken en dimension som tål att funderas litet mer på. Tidvis fungerar texten bättre på finska. Svenska kan ibland te sig så bökigt och estetiskt fult, vid sidan av den stilriktiga “aalto-finskan” som bara rullar över läpparna:

I BEGYNNELSEN VAR JAG HÄR
JAG VAR HÄR I BEGYNNELSEN

ALUSSA OLIN TÄSSÄ
TÄSSÄ OLIN ALUSSA

Trots det är det inte genomgående så att finskan låter bättre. Andra gånger är det svenskan jag fastnar för:

sätt inte dina ord i min mun
de är inte mina ord
mina ord var

älä laita sanojasi suuhuni
ne eivät ovat minun sanojani
minun sanani olivat

Språkens skepnader

Det är uppfriskande att blanda språk på det här sättet, så att språkens skepnader visar sig från sina olika sidor. Det är ju så med språk, att ibland fungerar något man vill säga bättre på ett annat.

Kort sagt, så har den här boken fyra kontrastenheter som utgör ett stilrent och lockande paket. Det är kontrasterna i det svartvita, det är bildspråkets blandning av organiskt och sterilt, det är motsägelserna i själva poesin och så är det svenskan och finskan.

Det är uppfriskande att blanda språk så att deras skepnader visar sig från sina olika sidor

Jag googlade även coffee table book för att komma fram till om det var rätt benämning för en sådan här bok, och kom fram till att det kunde vara det. Detta är en bok att ha vid sitt kaffebord, att bläddra i och återkomma till litet som ett pussel som bit för bit öppnar sig för en, litet varje dag.