Amánda Michalopoulous, född 1966 och hemma i Aten, har hittills gett ut två romaner, en novellsamling (1994), och bidragit med texter till olika antologier. Amánda Michalopoulous debutroman Jántes från 1996 har nu utkommit på svenska i Kyra Korsströms initierade, nyansrika översättning under titeln Jag skall slå ihjäl dig som en bläckfisk.

Författaren som hör till den yngre generationens grekiska prosaister har också väckt uppmärksamhet med en ny roman som lättsamt parodierar relationen mellan en medelålders grekisk kvinna och hennes tjeckiska älskare som befinner sig på luffen i Europa. I den nu aktuella romanen med sina metatextuella element och en retoriskt-symbolisk titel utvecklar Amánda Michalopoulous med sitt ytterst personliga tilltal och underfundiga fantasi enkla, vardagliga omständigheter till komiskt absurda, surrealistiska situationer. Ätandet och maten, som symbol för livet, får i romanen en stark betoning genom att maträtterna eller ingredienserna i det som blir mat och ätes får komma till tals och berätta sina egna historier.

Identitets- och kontaktfrågan ingår också i denna släkt- och matroman med sin ramberättelse och berättelser i berättelsen. I kapitel ett berättar jagberättaren, som är översättare, att hon skrivit denna bok tillsammans med sin bror. Egentligen har detta berättarjag, Athina, översatt boken som brodern, Ilías skrivit på engelska. Och så har berättarjaget öst på med egna texter, dramatiska händelser som innehåller mord, benbrott, skilsmässor.

Maten har ordet

I matberättelserna, där kapitlen bland annat heter ”Grön omelett”, ”Zucchinipaj”, ”Paprika för förälskade”, ”Flygande kalkon”, ”Den söta lilla bläckfisken” blir det sedan maten eller de djur eller grönsaker som blir mat som berättar. I kapitlet ”Den söta lilla bläckfisken” för en bläckfisk ordet i den taverna där bläckfiskmaten tillreds. Det blir denna bläckfisks absurda, småfilosofiska funderingar kring kocken Stéfanos renommé som ”en av jordklotets bästa kockar” och sin egen sista kamp i kastrullen.

I kapitlet om zucchinipajen följer läsaren med den stackars zucchinins väg till paj och förvandling till små flisor. Samtidigt berättar zucchinin om familjen där grönsaken finns, om flickan Dionysía som brukar sjunga Edith Piaf med sin mor och experimenterar med läppstift och puder. Dionysías liv, liksom de övriga personernas i romanberättelsen, vecklas också ut i alla de andra inbyggda matberättelserna, bland annat i kapitlet om melon med fårmjölksost och ”Sirapsfingrar”.

Den oförstående omvärlden

I romanens ramberättelse går berättaren också till kamp mot förlag och oförstående redaktörer som inte vill ta in manuskript. Förutom att här förs en andlig kamp bedrivs här också ett identitetssökande. Kampen går vidare i matberättelserna där maten, råvaran, som sedan blir en del av människans lekamen, också ger näring åt den andliga tillvaron. Samtidigt berättar de olika maträtterna eller råvarorna om vardagen och människorna i den familj, i det kök, på det torg eller den restaurang där de befinner sig. På det här sättet ger matberättarna avslöjande inblickar i det grekiska familjelivets idiosynkrasier.

Matrösterna är noggrant registrerande och kritiska i sina redovisningar av sin omgivning medan den egna existensen hela tiden är hotad. Och egentligen vet både läsare och matröst att matberättaren går mot sin förintelse. Kapitlet ”Bakvända tomater och paprikor” inleds med de indirekt tragiska orden: ” Jag har fastnat på spetsen av huggtanden. Då hon småler ser jag köket: det halta bordet av trä, tomaten och fruktköttet på tallriken, risklimpar som rullade ut ur de snabba munmaskinerna, halvtömda vinglas.”

Det som blir mat, råvarorna får plötsligt en helt ny existentiell dimension och förankring i en minimalistisk tillvaro. På ett spännande sätt lyckas Amanda Michalopoulou, genom denna fokusering på absurda matröster,

Dela artikeln: