Tillbaka till Viborg

Det finsk-ryska slaget om Viborg är inte över än, det fortgår i berättelser om staden. Detta är mycket påtagligt i Tillbaka till Viborg. Befriades Viborg från de finska fascisterna år 1944 eller erövrade ryssarna den finska staden då?

Författaren Anders Mård sticker inte under stol med att han är finländare och att han i huvudsak skriver för sina landsmän, men förtiger inte heller att Viborg för andra är en urgammal rysk stad. Här finns ingen låtsad objektivitet. Det står ett romantiskt skimmer runt Mårds Viborg och hans vägar till staden är kantade av ilska, rädsla, engagemang och hänfördhet. Mycket fakta förmedlas genom underhållande berättelser om hans upptäcktsfärder.

Under en hemresa från St Petersburg för några år sedan fick jag tillfälle att vistas någon timme i Viborg, mer eller mindre frivilligt. Ett stopp i Viborg under bussresan var obligatoriskt, inköp av vodka och cigaretter påbjöds. Närvaron av småskurkarna och maffian anade jag mig till på torget och i saluhallen. Skrämselpropagandan som inte minst researrangörer eldar under är väl till en del motiverad, men den skall inte hålla oss från Viborg. Det vittnar både Mård och hans gästskribent Magnus Londen om.

Mångsidigt om viborgsk mångfald

Tillbaka till Viborg ger mig flera skäl att resa tillbaka, inte som en homjatjok (liten hamster), men som resenär med mission att upptäcka den finska, svenska och ryska hamn- och gränsstaden Viborg, grundad 1293. Jag skall beundra stadens kanske äldsta bostadshus på en ”medfaren bakgård”, besöka slottet och klättra 239 steg upp i dess torn, traska till gamla stan och klättra ytterligare 134 steg för att från klocktornet njuta av panoramavyn och närheten till gamla stans ”rostiga spiror och rankiga tak”. Efter dessa strapatser vill jag frestas och förföras av bakelser i kaféet Mon Plezir. Reser jag i juli kan jag på eftermiddagen njuta av jazz och runda av dagen med Vyborgskoje Zolotoje, det lokala ölet. Månne inte parken Monrepos gör sig i sommarkvällningen?

Utöver detta urval bjuder Viborg exempelvis på kammarspel, filmfestival, arkitiska fåglar, riddare och middag i runda tornet, ett före detta kanontorn som Gustav Vasa en gång lät bygga. Man kan besöka ett Leninmusem – fast det tycker inte Mård att vi skall envisas med. Jag förstår att den arkitekturintresserade har mycket att hämta i den före detta metropolen. Väggarna lär ha mycket att säga i Viborg.

Tillbaka till Viborg är en mångsidig bok. Här står t.ex. guidebokens standardinformation att finna, kartor för olika intressen (sevärdheter, mat, shopping, arkitektur och herrgårdsjakt), en händelsekalender. Boken bjuder också på ett trespråkigt gaturegister – något som påminner om att berättelserna/slagen om Viborg också handlar om språklig mångfald. Ett register saknas tyvärr – det hade varit bra för resenären på språng som snabbt vill slå upp viss information. De digra texterna gör att boken nog har mest att ge som förhandsläsning. När man väl är bekant med boken kan den dock säkert tjäna som vägledare i fickan, ryggsäcken, handväskan, portföljen eller barnvagnen (målgruppen är vidsträckt).

I Mårds fotspår och Londens kölvatten

Anders Mård tar fasta på kunskap om stadens historia som ett medel för att idag kunna se staden, allt det som göms bakom förfall och slum. Han är en engagerad skribent som verkligen bemödat sig om att försöka nå det mål han föresatt sig: att ”komma åt dagens Viborg inifrån”. Han har varit i kontakt med viborgare, som inte låter tillfället att smickra potentiella gäster gå dem förbi, men också ger en hel del inifråninformation. Mård har också läst på i historieböcker, romaner och den viborgska lokaltidningen och ger många tips för vidare läsning i ämnen med anknytning till staden. Läsningen av Tillbaka till Viborg ger mig inte bara en repetition i min historia utan lär mig också mycket nytt.

Magnus Londen gör två gästspel, ett med kapitlet om ett killgängs strövtåg i Viborg, ett annat om en båtfärd på Saima kanal. Det förra är intressant tack vare kunskapsförankring men har en grabbig, lite slängig yta som jag inte riktigt faller för. Det har nog mest med mitt ointresse för fotboll och intern manskultur att göra. Det senare kapitlet övertygar mig dock om att jag ändå skulle ha behållning av att åka i hans kölvatten.

Boken är berikad med många bilder, både i svartvitt och i färg. Jag hade gärna sett att fler i färg, exempelvis den av strandtemplet i parken Monrepos hade förtjänat detta. Å andra sidan är det väl färg mitt Viborg får bara jag reser tillbaks, utrustad med mer kunskap än förut. Viborg är som Tillbaka till Viborg visar inte bara en gränsstad, utan en mötesplats mellan öst och väst, ett spännande och förmånligt resmål inom nära räckhåll. Att betrakta staden som enbart en hamstringsplats är att förolämpa den. Viborg är inte nödvändigtvis förlorat.