Tallinn. Sagostadens revansch.

Vitt skilda är de boendemiljöer Anders Mård promenerar in i, däri ligger reportagens styrka i journalistens senaste guidebok, den här gången om Tallinn. Här får noga utvalda stadsinvånare bidra med pusselbitar till bilden bakom ytans husgytter på glassiga foton i resetidningarnas reportage.

Anders Mård beskriver Gamla stan på Domberget i Tallinn som en sagostad, med vandringar ”utan mål längs vingliga gator, förbi djärva trappstegstak, glada fasader och färggranna träportar. Sagan verkar inte ha ett slut, den bara fortsätter, och runt nästa hörn väntar en ny bit av den läckra pepparkaksstaden.”

Stad i helfigur

Men långt ifrån lika uppiffat sockerglaserad saga ter sig de andra bakom fasaden-reportagen som Mård valt för sin personligt hållna Tallinn-bok som rör sig i hela stadens geografi, inte bara i innerstadens medeltida glamour och bland finanskvarterens mörka glasväggar. Hans guider i staden på andra sidan Finska viken bekantar honom också med grymma sagor, med lemlästade kvinnor, och huvudlösa statyer som en manifestering av Stalintidens maktspråk. Varje kapitel avslutas med en lista på lite udda matställen, sevärdheter etc., ställen man inte annars skulle hitta.

Reportageboken om Tallinn är Mårds tredje. Han följer delvis samma linje som i de tidigare om S:t Petersburg (Söderströms 2003) och Viborg (Söderströms 2005). Han rör sig igen som fisken i vattnet i ryska kulturmiljöer. I Tallinn hittar han inte minst sin 77-årige svärfar Ivan Ivanovitj. Den pensionerade ryska officeren från den sovjetiska Östersjöflottan värdesätter den rena staden och skulle inte vilja flytta tillbaka till Ryssland.

Minoritetens dilemma

Komplikationerna med att tillhöra minoriteten som representerar samma kultur som ockupantmakten, ännu i färskt minne, framkommer klart, inte minst i kapitlet om Bronssoldaten, skulpturen som beslutsfattarna beslöt plantera om på en mera undanskymd plats för att den blivit en alltför provokativ symbol för sovjettiden. Soldatstatyns historia ger behövlig bakgrund för utrikesrapporteringen som vi tagit del av denna vår, i samband med verkställandet av beslutet att flytta på Bronssoldaten.

Estland har långt ifrån gett den stora ryska minoriteten samma status som till exempel de svenskspråkiga i Finland. Och det verkar inte vara en lösning att erbjuda de ryskspråkiga enbart grundutbildning på sitt modersmål. Bland de ryskspråkiga är arbetslösheten större än bland dem som talar estniska obehindrat. Den högre utbildningen, som ger biljett till ett välbetalt yrke, kräver goda kunskaper i estniska.

Skumma affärer – och mjuka värden

Den 28-årige skådespelaren Sergej Furmanjuk hör till dem som utbildat sig i Moskva. Hans berättelse handlar om ekorrhjulet på teatern i Tallinn – som dock inte ännu gjort honom värst rik – om förorten Lasnamäe dit han återvände efter studierna och där hans mamma bor. Lasnamäe som uppfördes enligt sovjetisk mall för förortsboende med rader av betonghöghus är med sina 114 000 invånare ett mammutghetto i jämförelse med Jakobacka i Helsingfors.

De mjuka värdena med medmänsklighet och fattighjälp kommer Mård i kontakt med när han ber en församlingsarbetare guida honom runt i trärucklen i Kopli, den sjaskigaste av stadsdelar. Guidens egen berättelse är värd att återberättas och bjuder på en riktig solskenssaga. Denne blev frälst i samband med att han drabbats av dåligt samvete efter att ha idkat illegala, svinaktiga affärer. Istället för att ta livet av sig fann han ett nytt liv i församlingen. Numera bor han i den lummiga villastaden Nômme som lyckligt gift, och är de fattigas vän med en kass med förnödenheter i var hand, för de medellösa. Han har varit med om att inrätta ett barnhem i översta våningen i kyrkan i Kopli, där de vinddrivna barnen får bo under förutsättning att de går i skola. Också de här barnen talar ryska.

Mård som kallar Tallinn i den Europeiska unionens östra postering, en delad stad mellan ester och ryssar eller mellan samhällsklasser, flätar in i sina människonära reportage fakta om samhällsstrukturen med bland annat 1 000 aktiva finländska företag i Tallinn – smidigt och utan att bli tråkig. Boken känns rykande aktuell och ska läsas nu – allt tyder på att sagostaden åter igen, om något år genomgått en metamorfos.