Ordens asyl. En inledning till den moderna exillitteraturen

Vad gör människan då hon plötsligt ställs inför en port med inskriften ”Lämna allt hopp, ni som går över tröskeln”? Då allt som kallats hem rasar och raderas bakom henne och hon portas därifrån för att aldrig någonsin återvända? På sin vandring genom främst 1900-talets exilförfattarskap vittnar Anders Olsson (f. 1949) ofta om syner som påminner om Dantes Helvetesportar. Vi omges av ylanden och en fasansfull tystnad. De sista kvarlevorna, nej, resterna efter ett språk.

Olsson följer den moderna exilupplevelse där förlusten – som ofta bär märken av Förintelsen – blivit så kvävande att ingenting tycks kunna finnas kvar, åtminstone inget levande. Ändå finner vi att smärtan blandas med det mest sköra och flyktiga som finns av sand, fjärilar och fjäderlätt beröring. Ett gräs eller ett enda hårstrå som står kvar. Något som fortsätter att vaja trots att hela världen förstummats. Något som fortfarande känns.

Olsson stoppar oss mitt i vårt kretslopp av lustfyllt semesterresande och självsäker rörelse med en radikalt annorlunda reseläsning. Att resa skall idag vara något rumsrent, behagligt och välorganiserat, som en extra balkong i tillvaron. Överallt får vi höra hur människan mår bra av att vara ohämmat i rörelse. Vi drillas att susa fram och tillbaka på motorvägar och bredband, mellan städer och länder, via mobilnät och kameralänkar, med tydlig början och lyckliga slut. Men här pressas riktningen plötsligt ihop till en nödutgång, medan rörelsen förvandlas till något frånstötande, framtvingat, förvrängt.

Att resa skall idag vara något rumsrent, behagligt och välorganiserat, som en extra balkong i tillvaron

Exillitteraturen utgör en naturlig anhalt för Olsson, där han sedan 1980-talet rörts från Gunnar Ekelöfs ”nej” och Gunnar Björlings privata bo i ordet till att forska i fragment och självaste Intet. Ordens asyl har den kamratligt pratiga känslan av en kappsäck som fyllts med väl valda minnesstenar under decennier av omsorgsfullt läsande. Att själva packningen tycks ha skett brådskande och lite hafsigt tyder på en hejdlös glöd att resa vidare: att känna vikten i exildiktens språk. Den här färden till ordens ände vill bara vara en början, ”en inledning” som det heter på pärmen.

Brevväxlingens nödutgångar

Just för att orden inte räcker till blir exilupplevelsen den perfekta mötesperrongen för olika språk, texttyper och konstformer. Här är det inte bara skrift, utan teater, musik, dans, fotografier och film som möts. Olsson fäster vissa knytpunkter på exilens världskarta, med engelskan som ett slags samlingsspråk för exilförfattare från Joseph Conrad till Vladimir Nabokov och Aleksandar Hemon, och Paris som huvudstad för så gott som hela modernismen. Exiltexterna förblir i varje fall i ett tillstånd av löst virvlande som ständigt slinker ur läsarens händer. Likt ett hårsvall surras de samman på oändligt många sätt men behåller samtidigt friheten att när som helst lösgöras igen.

Charmen i Olssons läsningar bygger på variationen i vilka texter som råkar stöta mot varandra i exilartisternas tågvagn. Många av förbindelserna är välbekanta ur litteraturhistorien där de presenterats av bland annat av Olsson själv: vi möter motpolerna i James Joyces och Samuel Becketts exilirländska utanförskap och brevväxlingen mellan Nelly Sachs och Paul Celan. Men det sprakar också till av kopplingar mellan det kroppsliga hos Celan, Joyce eller Djuna Barnes och den intergalaktiska dansen mellan Sachs och Edith Södergran. Kedjorna av likheter och kontraster blir allt längre, tills de lyser upp helt nya regioner av redan länge studerade texter.

Från sin isolering i nuet sträcker sig exilförfattaren ofta långt bakåt i tiden. Istället för den landsförvisade Dante och hans Vergilius är det då oftast Ovidius som Olssons exilmodernister väljer att fatta vid handen eller tillgivet tukta. Det som lockar hos Ovidius är det dubbla och otydliga i vem han talar till från sin landsförvisning vid Svarta havet. Varken han eller vi tycks veta om orden någonsin når fram, och om de ämnar privat tilltala privat, teatraliskt övertala eller helt enkelt trösta sig själva. Det behövs en förvandlingarnas poet för att möta den landsflyktiges alla ansikten.

Det som mest tycks förena exildiktarna är ett skriande behov att finna kontakt, att få dela det som är för tungt att bära

Det som mest tycks förena exildiktarna är ett skriande behov att finna kontakt, att få dela det som är för tungt att bära. Samtidigt är det just vissheten om att få svar på tilltal som är svårast för dem att nå. De texter Olsson behandlar kommer ofta just från dagbokens och brevväxlingens halvt otillgängliga gränsland. Hos läsaren väcker brevets personliga särprägel i sin tur det lika omöjliga begäret att reagera, att besvara. Avståndet från exilförfattaren till läsaren slingrar på så sätt mellan hårfint och omätligt.

Färd bortom ordens ände

Exilen skapar ett främmande världsallt som lyder helt egna, hela tiden föränderliga naturlagar. Olsson påpekar i Joseph Brodskys tankespår hur landsflykten sedan Ovidius antika tider bytt riktning: exilförfattaren landsförvisas inte längre från världens medelpunkt till okända, vita och skrämmande trakter på kartan. Tvärtom betyder exilen ofta en förflyttning från fångenskap till ljus och gemenskap. Klockorna går århundraden isär mellan diktaturernas avstannade tidevarv och våra virtuella framtidsvärldar.

Exilens förvrängda världskarta sitter samtidigt fastklistrad på vår egen

Trots det besudlas exilförfattarnas frihet av ett vanställande tvång. Deras språk släpar på den mångfaldiga bördan av att födas i flykt inför en publik som helst vill fly undan det förflutna. I sin inblick i Nabokovs medvetet nostalgiska författarskap fångar Olsson skräcken i vårt öga: När hela världar förintas till spökstäder, är det vittnet som blivit kvar som är ett spöke. Det är dem – och den utplånade verklighet de vittnar om – vi är rädda att se.

Exilens förvrängda världskarta sitter samtidigt hjälplöst fastklistrad på vår egen. Minnet av det som dödats och förstörts finns ingrävt i geologiska och arkitektoniska formationer, i historieböcker och på band. Speciellt författare som W. G. Sebald föll på sätt och vis offer för den ständigt arkiverande och kontrollerande nutidens oförmåga att gå vilse, att gömma och glömma trots att den glömt varför den minns.

Språkvårdens tyska akutavdelning

Det behövs många sätt att visa det vi inte vill se. Sebald skrev på en utdragen och rynkig, beläst men isolerad tyska i ett modernt, genomteknologiserat och jäktat England, där han förmedlar mellan reportage och fiktion. För Witold Gombrowicz gäller det tvärtom att sarkastiskt skratta och trivas med att riva och rivas: ”du är som barnens hopprep – man kastar det framför sig för att hoppa över det.”

För att ett språk skall kunna överleva exilen står hela kroppen på helspänn. Beckett tyr sig till teaterns vandrande fötter och lösgjorda munnar, medan Sachs fattar modet att dansa, att våga hoppa när man redan slutat hoppas. Det finns en oerhörd ömhet i hennes rörelse mot avgrunden:

”- – En främling bär alltid/sitt hemland på armen/likt ett föräldralöst barn/åt vilket han kanske/ bara söker en grav.”

Exilens extrema situation ger begreppet språkvård en helt ny, akut betydelse. Det är slående så lite kriget i sig behöver visas trots att Ordens asyl badar i dess blod. Det är själva språket spjälkas och tänjs, omlindas, älskas och bränns. Den enda formen av språk man inte stöter på här är det utspädda. Det blir viktigast just där språket står närmast att förlora all betydelse, inför sorgen och smärtan som saknar ord. Från var sin minoritetsvrå ser författare som Sachs, Celan, Sebald och Herta Müller smärtan i det torterade tyska språket. Det går en speciell intensitet och spänning genom språket, då det blir vår enda livlina.

Gränslös vänskap

Olsson är noga med att inte binda exilupplevelsen till någon enhetlig filosofi eller samhällssyn. Det märks i hans umgänge med den vida galax av tänkare som exilens dragit till sig och som ofta själv har exilen som bakgrund. Olsson sätter sig en stund i essäistiskt lässällskap med Edward Said, Jacques Derrida eller Jean-Luc Nancy, som alla i sin tur får komma bärande på ett brokigt pick och pack av egna ledstjärnor. Men alla vinkas de artigt av vid nästa krök av det behandlade textavsnittet.

I sina möten med exiltexter är Olsson mån om att lämna ifrån sig alla mantlar och titlar tills bara rollen av medmänniska blir kvar

I sina möten med exiltexter är Olsson mån om att lämna ifrån sig alla mantlar och titlar – av professor, akademiker, ja, även poet – tills bara rollen av medmänniska blir kvar. I sina närmanden till texten strävar han samtidigt till att hålla dess historiska bakgrund och det enskilda författarskapets sammanhang i sikte. Speciellt Gilles Deleuze och Félix Guattari får veta hut som för bekväma och lösryckta i sitt tänkande kring nomadism och ”gränslöst språktillstånd”.

Olsson förhåller sig i allmänhet lyhört till den moderna exilens skiftande källor: istället för nationella tillhörigheter slår ordets befrielse följe med ett kärleksbehov som överskrider kontinenter, kön, generationer och språk. Det som för just Ovidius nära nutiden i Olssons läsningar är att hans tungsinta exil till sina orsaker bundits till något så lätt och samtidigt tidlöst som poetiska lekar kring eros.

Viljan att skydda exilartistens egenart leder till att det skär sig ibland, där Olsson plötsligt ger sig ut för att hålla allt från språkturister till äventyrare och gästarbetare borta. Som reporter och turist är exempelvis Ernest Hemingway en för frivillig resenär. Det är mindre klart varför Adonis – en syrisk-libanesisk poet bosatt i Paris – uttryckligen nekas entré i boken. Just på grund av sina skiftande former skulle exilbegreppet må bra av att ses i friktion mot andra upplevelser av utanförskap. I en värld som lider av konstgjorda begränsningar är knappast lösningen att dra nya gränser. Alternativet vore att omfamna det slumpmässiga, som ändå kännetecknar Olssons urval av exilförfattare, där likheter, kontraster och vänskap annars spirar fram på de mest osannolika ställen.

Betoningen på exiltextens biografiska särart riskerar att spola bort länkarna som förklarar varför just dessa författarskap trots sin extrema karaktär lyckas tilltala oss på djupet. Ett igenkännande av allt språk, alla resor och allt liv som i grunden främmande och unikt tar ingenting ifrån den enskilda, extrema upplevelsen av exil. Det tycks tvärtom vara en insikt som först texterna från ett flertal exilförfattare hjälpt oss fram till. Just genom sin extrema isolering – där varje exilförfattare enligt Olsson talar sitt eget privata minoritetsspråk – når exilförfattaren ut till ensamheten i oss alla.

Exilens explosiva språkrevir

Olssons val av titel, Ordens asyl, pekar kanske mot varför både forskare och läsare haft så svårt för att möta exilens språk. Ordet är vårt vardagliga bröd, det vi har att ty oss till. Genom orden blir allt främmande förklarat, inlindat i kvällssagor och artighetsfraser. Vi är vana vid en nynnande trygghet i orden och ger varandra smeknamn och lugnande ord.

Det är det vardagsnära bakgrunden som slår emot i de unika i exilförfattarens språkförhållande. Exilskribenterna går språkkurser, handlar och undervisar; de översätter andras ord och övernattar i ömhetsord. De lär sig tala och tala på nytt. Just det vanligaste är samtidigt alltför lätt att förbise. T o m i Olssons bok som fäster uppmärksamheten just vid språket märker vi luckor eftersom orden ömsom ges i översättning eller original.

Vi är rädda att se osäkerheten och hålen i alla självklarheter, i vårt vardagsspråk. Hur ordens famn plötsligt sviker oss, så det stakar och stockar sig i halsen. Exilförfattarens utanförskap kommer som en accelererad påminnelse om den tid, då ingen längre minns oss. I Franz Kafkas spår märker vi att vi tagit kajans skrud och ljud, som ingen annan förstår.

Exilförfattarens intensifierade språkförhållande ger betydelse åt det halvfärdiga, missförstådda och osäkra i allt språk

Exilförfattarens intensifierade språkförhållande ger samtidigt betydelse åt det halvfärdiga, missförstådda och osäkra i allt språk. Språkets inlärningsprocess har bevisligen satt sina spår i Joyces språkgenomsyrade verk – precis som läsningarna från utländska forskare utökat tolkningen. Från sin nordiska position ser Olssons bok välkommet förbi den engelskspråkiga horisonten. Perspektivet förblir i varje fall nödvändigtvis europeiskt eller transatlantiskt med bara snabba skymtar av arabvärlden eller sinologernas insikter i den kinesiska exilen.

Det utvidgade ordet

Med sina varierande synsätt är Ordens asyl en bok i ständig tillblivelse, vid liv. Boken både öppnas och sluts av författarskap som bara flyktigt hinner tangeras. Mitt i allt slås vi av den skrämmande insikten att exilförfattarnas skara är enorm, hur man än väljer att avgränsa den. Och den blir bara större.

Olssons historiska perspektiv med sin smått bakåtlutande nutid – där samtliga författare som fått egna kapitel redan avlidit – bereder samtidigt rum i nuet att se och möta den erfarenhet av exilen som just nu sitter inspärrad i fängelser eller utspridd i författarfristäder på olika håll i världen. Olsson lyfter fram dem som inte längre kan föra sin egen talan för att öppna våra öron för den exil som finns mitt ibland oss.

Man slås av den skrämmande insikten att exilförfattarnas skara är enorm

Det är lätt att förstå Olssons bristande tålamod med en forskningstradition som bidragit till att exilupplevelsen dämpats ned till ett melodramatiskt sidospår och material att marknadsföra och exploatera. Olssons projekt ter sig i varje fall idag som en del av en redan livskraftig transnationell fåra inom modernismforskningen, där gränsöverskridanden inte ses som bevis på att inga gränser längre skulle finnas.

Exillitteraturens stärkta språkkänsla – med grenar i både nyskapande och nostalgisk tillbakablick – väcker samtidigt färska tankar för språkdebatten i vilket land som helst. Överhuvudtaget anses tanken på ett ”enspråkigt” samhälle idag vara en förenklad, konstgjord och omöjlig konstruktion. Språk måste delas och vara flera; i stället för modersmål talar vi redan redan olika mellanmål – med, till, mot och för varandra.

Språket som sista spår

Med Olssons ord som hjälp är det sist och slutligen inte så svårt att gissa vad människan gör då hon kommer till Dantes port. Och hon gör samma sak vare sig det gäller en fångenskapens eller friheten port, kärlek eller kvarsittning. Skol- och parkbänkar, trädstammar och minneslundar – vilken plats som helst som någonsin betytt någonting för någon har täckts av mänsklighetens sårskorpa av initialer och hälsningar.

Ordens asyl öppnar sig utåt i pärmens form av tankeväckande graffitivägg, utformad av konstnären Agnes Monus, Olssons hustru. Där har också bokens nyckelord sin plats i en handskriven minneslapp bland franskspråkiga spraymålningar och reklamaffischer.

Olssons projekt handlar om att skriva in litteraturen i historien precis som litteraturen skriver in historien i alla sina andetag. I exilen möter vi ett språk där smärtan ständigt läcker igenom utan att läkas. Vi får inte de lyckliga slut vi trott oss ha rätten att kräva. Men i språket sparas det sista spåret av en människa.