Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Jag hittade Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva i samband med att rubriker i kvällspressen skrek ut att författaren försvunnit. I ärlighetens namn visste jag inte då riktigt vem hon var; någon sorts kulturpersonlighet och kolumnist väl, men det var allt. Jag läste vidare och fick veta att hon i dagarna utkommit med en bok om hur det är att leva med diagnosen bipolär 2 och att boken slutar som ett självmordsbrev. I tidningarna uttryckte hennes familj och förläggare sin djupa oro. När hon några dagar senare hittades på ett hotell i Köpenhamn var jag lättad, inte minst för hennes tre barns skull. Fast sen undrade jag om det inte ändå var en marknadsföringsploj. Jag hade hört att hon i boken hoppas på att sälja så bra att hennes barn har någonting att ta av när hon är död.

Den Ann Heberlein som vi möter i texten är alltså inte den välformulerade etikforskaren och akademikern utan, som det heter, ”människan bakom masken”. Redan i det inledande avsnittet, som utspelar sig i väntrummet på psykakuten, väljer Heberlein ett tonfall som tydligt markerar avstånd till den roll hon spelar i offentligheten: ”I väntrummet på S:t Lars är vi lika. Det är ganska vackert. Här skiter folk i vem jag är. Det spelar ingen roll om jag är doktor i etik eller alkis.”

Tvånget att vara lyckad

Sedan beskriver hon hur hon sedan tonåren periodvis har plågats av ångest, en hjärna som aldrig låter henne vila, och akuta lustar att bara köra av vägen eller simma rätt ut i havet. Trots vackert hem, snäll prästman, tre barn och en åtminstone utåt sett lysande karriär faller hon regelbundet ihop i en hög på golvet, utmattad och anfäktad av övergivenhetskänslor.

Jag läser boken och tycker överraskande nog att det inte är så svårt att känna igen sig. Naturligtvis handlar den om hur det är att leva med diagnosen bipolär 2, men den handlar också om allas vårt tvång att vara lyckade, konsumera, leva drömliv – och om att falla, sörja och rasa.

Den handlar om hur det känns att gång på gång få borsta ångesten av sig för att kliva upp på något klatschigt podium och hålla ett självsäkert tal för några hundra personer. Den handlar om det offentliga och det privata – om hur vi i dagens värld egentligen är mer skyddade i våra glassiga yrkesroller än i den svajiga gråzon som ska föreställa vår ledighet eller privatliv.

Pengarnas roll

Och gång på gång för Heberlein in pengarna i sin berättelse:

”Det är högsommar i Sverige. Det är juli månad 2008 och det är varmt i Skåne. Jag bestämmer mig för att aldrig mer flytta tillbaks till stan. Jag säger till min man att jag vill skiljas och skriver en artikel i Expressen om gnälliga medelklasskvinnor som inte förstår att de är fria. En DN-skribent blir illamående av min artikel. Hon tycker att jag är ”ung, kaxig och höger”. Pengarna från förlaget kommer äntligen så barnen och jag inte behöver svälta ihjäl. Jag betalar elräkningen och undgår med nöd och näppe att E.ON stänger av elen. Jag betalar två p-böter och slipper betalningsanmärkningar. TV4 ringer ett antal gånger. SVT ringer. Radion ringer. Aftonbladet ringer. DV ringer. Jag säger nej till allt som inte ger pengar. Min ångest blir inte mindre. Jag överväger ECT-behandling.”

När Heberlein på det här sättet utsätter sin image för det mest pinsamma gör hon det helt i linje med den svenska blottartrenden; hon gör en Lars Norén, en Maja Lundgren eller Carina Rydberg.

Poängen är rösten

Vad man än må tycka om trenden att fokusera på det intima och triviala (pengar, nojor, löjliga känslor som sårad stolthet och infantilt hämndbegär) har de här författarna skapat så levande personporträtt att det blir svårt att hålla gränsen mellan berättare och författare i minnet. Inom den här genren skapas text som bokstavligen tränger igenom pappret, som verkligen gör så att ”ordet blir kött”. Poängen är, som jag ser det, rösten. Och Heberleins håller hela vägen.

En stor del av behållningen med den här boken beror nämligen på den närmast perfekta mixen av intellektuell skärpa och respektlösa vardagstonfall, högt och lågt, tragiskt och komiskt (javisst, det är en rolig bok; djärv och stilistiskt driven!). Detta är ingen osorterad privat svada utan en essä som på ett intelligent och lättfattligt sätt använder den personliga upplevelsen för att ge resonans åt stora existentiella och samhälleliga frågor.

Gud, psykvården, kyrkan

En sådan är t ex människans grundläggande ensamhet, som hos Heberlein förvandlas till en vrede över att ha blivit övergiven av allt och alla. Ingenstans finner hon den trygghet verklig förståelse innebär; inte hos sin snälla men rätt handfallna äkta man, än mindre hos sin tölpiga älskare. Alla får sig en släng av sleven: Gud, psykvården, kyrkan, Sydsvenskan, medelklassen … Det tycks som om den grundläggande sorgen för berättarjaget är att ha blivit lämnad i sticket, och värst av allt svider förlusten av en karriär inom det akademiska:

”Det är slut mellan mig och Vetenskapen. Mellan mig och Akademien. Mellan mig och Lunds universitet. Det var hon som kastade ut mig. Det var hon som inte ville ha mig. Hon, min Alma Mater, som tuggade mig sönder och samman och spottade ut mig. Så jag satt där i trappan i min svarta promoveringsklänning – min självmördarklänning – och tog ett bittert avsked av Lunds universitet.”

Jag tänker på det där med trygghet, ett av nyckelorden hos Heberlein. Jag tänker också på hur gammaldags det känns med Happy End. Vi kommer inte ”hem” längre, utan vi byter jobb, omskolar oss och byter partner, ömsar skinn och jagar oförtrutet vidare. Den enda existerande ändstationen är döden, först då får vi kanske andas ut. Det skär i en när man läser om hur en gråtande och totalt utmattad Heberlein tvingar sig ut på ännu en föreläsningsresa: ”Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Om jag åker tjänar jag minst 15 000 kronor (före skatt), mer om jag hittar mer att skriva om. Jag vet att vi behöver pengarna. Jag vet. Jag vet. Jag vet. Men jag vill inte.”

Gränsen mellan utmattning och sjukdom

Vad är då sjukdom och vad är vanlig utmattning, bekant för många inom dagens arbetsliv? Det återstår för läsaren att avgöra. De recensioner jag har sett har så gott som samtliga valt att fokusera på Heberleins diagnos, varvid konsekvenserna av ett liv med snuttjobb och ständig (ekonomisk) osäkerhet naturligtvis får underordnad betydelse. Men jag är inte säker. Jag hittar inga blinda fläckar hos Heberlein, ingen bristande sjukdomsinsikt, inga oproportionerligt långa, upprörda utläggningar.

I min läsning må Heberlein vara bipolär men det verkligt intressanta i hennes text är beskrivningen av den obarmhärtiga press som prekariatstillvaron i kombination med offentlighetens rampljus utsätter en trebarnsmor för. Jag får nästan lust att säga att det här är en text om arbetsförhållanden, en modern proletärroman. Å andra sidan var det tur att hon inte fick en tjänst inom universitetsvärlden. En så stark och tonsäker stämma vore det synd att begrava under akademisk diskurs.