djupa kärlek ingen. Dikter 1992-2015

I recensioner jag läst av djupa kärlek ingen, med Ann Jäderlunds dikter från tjugotre år, påtalas det vita gummiaktiga omslaget. Det smidiga materialet finns i flera av Bonniers utgåvor, den vita färgen återkommer i många dikter inne i boken. Här finns vit hägg och syren, vita rhesusapor, vita änglar, Ofeliavitt, kokosvitt etc.

Dikterna tvingar sig på läsaren med ett allvarsamt, men samtidigt försiktigt, komprimerat och ångestladdat tonfall.

Dikterna är ett slags vita spegelytor, som reflekterar sin läsare. En avdelning i boken har titeln ”SPEGEL  /  SPEGEL”. Samlingen är enhetlig, dikterna är oerhört konsekventa, samtidigt som de är öppna och en del av dem är luftiga, tolkningsbara på många olika sätt. Jäderlund anses av en del vara svår, men hon är också läst och omtyckt. Hon gestaltar livets grundkänslor med en tyngd och ett allvar som övertygar, hon är tydlig och vet värdet av vad hon har att säga. Dikterna har kommit till som av ett inre tvång, därför tvingar de sig också på läsaren med ett allvarsamt, men samtidigt försiktigt, nedskruvat, komprimerat och ångestladdat tonfall.

Djup kärlek

Bokens titel, djupa/ kärlek/ ingen, uppdelad på tre rader är signifikant. Är det en djup kärlek som inte har något mål? Finns här ingen mottagare? Är diktaren försmådd eller vilsen? Eller öppnar sig känslan mot en allt omfattande rymd? Eller är det bara omkastade ord: ingen djup kärlek? Titeln eller den korta dikten har en grafisk form som går igen i de flesta dikterna inne i boken, den är fyrkantig, den har jämna marginaler, orden hålls ihop och är inte utslängda på sidan. I stället odlar Jäderlund en rik variation av typsnitt, bokstavsstorlek, spärrat och kursivt växlar med rak stil. Det är som böljande vågor på en vattenyta, som betoningar i läsning, som ett mönster på ett tygtryck.

Jäderlund odlar en rik variation av typsnitt, bokstavsstorlek, spärrat och kursivt växlar med rak stil

Ibland går tankarna till naturvetenskaperna, den kombination av spänning, rymd, tankens frihet och samtidiga bundenhet, som i det här diktpartiet: Allting är kyla/ Alla strålar sprängs/ och rusar upp/ i luften/ Alla partiklar är verkliga/ i syret atmosfären

 Naturen

Många dikter är naturdikter och de väcker och reflekterar just det slags andlösa, motstridiga och nästan tvångsmässiga känslor som pyr i försommarnatten: Häggen tänker/ slå ut/ ljuset matar/ ögonen i vita/ register/ natt som dag/ de små/ roddbåtarna/ rör sig/ på sjön döden/ gapar/ jag försöker/ sova för att/ vila ut men/ det går inte/ måste det som/ fattas finnas för att det/ fattas/ vit parfym/ den sänder/ de andra/ in/ i döden/ häggen/ slår ut/ dagen rör sig/ medsols/ hela tiden/ men försvinner/ ibland

Anslaget får just den sammansättning av ondskefullt och estetiserande som finns i det perverterade

Den här kusliga grundtonen förstärks efterhand, och anslaget får just den sammansättning av ondskefullt och estetiserande som finns i det perverterade – en kollision av två skenbart oförenliga motsatser –  i diktsviten ”Repulsion Polanski”. Den svenska filmtiteln på Polanskis film är ”Avsky”. Den spärrade stilen tillsluter den här diktsviten, och läsaren kommer lätt att tänka på det banala uttrycket ”andlöst vacker”. Det gastkramande framträder särskilt tydligt för att det omges av elegiska dikter i kursiv. En viss anonymitet borgar för allmängiltighet. Jäderlund döljer och blottar: /…/ d i t t / n a t t l i n n e s   s k u g g o r / s k i n a n d e  g e n o m  r e g n   e t t / f l y t a n d e  t i c k – t a c k h u s  f ö r p a c k n i n g a r / a v  e l d  o c h  m or d  p å /
s j ä l v m o r d s d a g

Diktaren visar och gestaltar på ett sätt som ger verken ett egenvärde och lyfter läsaren.

Upplägget

Som helhet är diktboken gjord med omtanke och omsorg. Här finns varken förord eller efterord (det finns det inte heller i Jäderlunds andra diktsamlingar). På ett sätt är det befriande att dikterna får tala för sig. För en del läsare skulle det ändå säkert vara välkommet med en något tydligare läsanvisning, och kanske en förteckning över utgivna titlar och årtal för Jäderlunds andra böcker. Den här utgåvan saknar till och med sidnumrering. Det gör ju att också den dummaste förstår att greppet är ett medvetet val. Samlingen är för övrigt inte ett urval utan en självständig helhet som kommit till parallellt med andra diktsamling författaren gett ut under samma tidsperiod.

Det är som om Jäderlund var född inte gammal, men som färdig diktare. Hennes samling är påfallande statisk och jämn, den visar på värdet av att stå stilla och gräva djupare på samma ställe, att tvinga sig till att ta emot och ge ifrån, en befallning som gäller både författare och läsare.

Medan rörelseutrymmet krymper, blir känslan allt mer riktad, våldsam och intensiv

Om man jämför djupa kärlek ingen med författarens tidigare samlingar kan man konstatera att Jäderlund drar åt tumskruvarna på sig själv och på läsaren. Hon blir allt mer driven, där man tidigare kunde hitta humor och mera handling, breder skräcken obönhörligen ut sig i den här boken. Medan rörelseutrymmet krymper, blir känslan allt mer riktad, våldsam och intensiv.

På det sättet är det lätt att hålla Jäderlund för en demokratisk diktare, och förstå att hon är populär.

djupa kärlek ingen är samtidigt en generös inbjudan till läsning och ett möte med en person som ger sken av att hon inte har något att förlora – och därigenom äger allt. Jäderlunds dikter har en oerhörd kraft och styrka.