Tro, hopp och pizza

Novellsamlingen Tro, hopp och pizza är Ann-Luise Bertells prosadebut. Alla noveller utspelar sig i ett fiktivt Österbotten. Gemensamt för skrämmande många av dem är mörka familjehemligheter och destruktiva människorelationer.

Via media förknippar jag ”Österbotten” med EU-lantbruksstöd och djurrättsaktivisträder mot farmer. Också i Bertells Österbotten finns lantbrukare och rävflickor. Men det som beskrivs hör småstaden – för att inte säga livet – till överhuvudtaget. I den inledande novellen ”Rävflickorna” får ordet ”rävflicka” en ny innebörd; berättelsens flickor sitter lika mycket som rävarna underkastade farmarens, pappans, våld.

Vanligt, normalt, ingenting speciellt …

Centrala platser i novellerna är grillen och pizzerian. Medan midsommardansen och julen är högtiderna som utmärker det ”normala” familjelivet. Att vara vanlig och hålla sig inom gränserna för det normala är här budordet framom alla andra. Mari-Ann i ”Ensamdans” är bara ett exempel på detta. Hon ”får inte känna det hon känner”. Olycksvågor sköljer över henne för att hennes liv är som det är. ”Men Mari-Ann då. Vågen sköljer över henne. Någonstans föll hela Mari-Ann liksom av tåget. Hon bara hänger kvar i ena armen och försöker ständigt kravla sig upp. Försöker förtvivlat få det att se ut som om det vore hennes tåg.” Hon är bara ”[s]å lycklig som man kan bli”, har barn och en man som är en god far.

Om Bertells österbottningar – som talar med dialekt – upprättar stränga sociala regler sinsemellan, så står EU för de normer som tvingas på dem utifrån. I ”Tusen och en gris” resulterar EU:s reglering av antalet tillåtna galtar per jordbruk i tragikomedi och dramatisk grisdöd. ”Att en gris som Gutten kan vara så farlig?”, tänker huvudpersonen Greger, som sist och slutligen säkrat sitt EU-bidrag tack vare sin handlingskraftighet – även om den är något senkommen.

…eller livslögner, manier och familjeterror

Bakom det ”normala”, maskerna och rollerna, lurar livslögner och olycka. Josefin i ”En liten tid vi leva här” representerar husmodern som lider av olyckligt äktenskap, manier och inre spänningar. De blickar hon utdelar till sina familjemedlemmar – En Arg Blick, Fall Död Ner – är institutionaliserade. Julen är förstås rätt tidpunkt att kika in i hennes liv. Hon hatar de andra som leker ”Låtsas Om Ingenting-leken” fastän julafton är en katastrof. Likväl upprätthåller hon själv, på gränsen till nervsammanbrott, en perfekt fasad. ”Allt är som det ska. Hennes hem är perfekt.” Hon ger mig mera rysningar är hennes suput till karl. Det här är antiromantik och antiidyll. I Bertells Österbotten slokar till och med platsrosorna inne på grillen, som är som en holk. Där inne sitter ett ungdomsgäng som ”svartklädda fågelungar som snart ska klättra ut och störta till marken.”

Ett centralt tema i novellsamlingen är skillnaden mellan tanke och handling, inre och yttre värld. Flera karaktärer protesterar mot sin omgivning och löper amok i tankarna, men rättar sig likväl efter dess förväntningar på dem. ”Tänk om man kunde ta en människa och knäcka hål på skalet, på Gertrud eller grannfrun eller vem som helst av damerna här i kväll. På prästen. Se vem som gömmer sig därunder”, tänker den tills vidare kuvade Stina i novellen ”Hopp”.

Att inte vara av denna världen

Som tur är kastar en del av Bertells karaktärer av sig masken, eller vägrar helt enkelt att spela en roll. Annars hade den svarta humorn blivit mig för mycket, och Tro, hopp och pizza kommit att representera en mycket pessimistisk människo- och livssyn.

Novellen ”Alla för en” är indirekt sett en samlingens titelnovell. De två skolflickorna i berättelsen är kompisar och får båda pizza istället för kärlek av pizzabagaren Angelo. Till novellens jagberättare, Sofia säger han: »När du ser på mig sådär så får jag lust att slicka dig«. Och Sofia spricker nästan av glädje och rodnar. Han utnyttjar i tur och ordning de barnsliga kärlekskranka flickorna, men de vägrar att spela offrens roll. De hämnas och de gör det tillsammans – och till och med lättsamt. Vänskapen har de kvar. Novellen får därmed en överraskande och positiv vändning. Flickorna i ”Alla för en” är bara två av flera karaktärer som inte är av denna världen, det vill säga inte är av Bertells ”normala” Österbotten. Att inte vara av denna världen är att ha hopp.

Tro hopp och pizza är till formen lätt, men till innehållet tung. Bertells prosa utmärks av korta meningar. Samtidigt kan man säga att språket speglar den brutalitet texterna omfattar eftersom det går rakt på sak. Verklighetens baksidor konfronteras oförskräckt. Ibland önskar jag att Bertell skulle vara lite mindre explicit, att hon skulle ha lämnat bort en del onödigt tydliga liknelser och därmed gett mig som läsare lite mer jobb och plats för tolkning. Fast samtidigt som jag tänker det ser jag att författaren fått in många korta men ändå rymliga berättelser på knappa 80 sidor.