Jag undrar hur det känns att falla fritt

De flesta av oss har väl ibland, eller i varje fall någon gång, funderat på hur det är ”att falla fritt”, i antingen symbolisk eller fysisk bemärkelse, att frigöra sig från gravitationslagen, även om det är så gott som omöjligt att göra med livet i behåll. Tanken på det verkligen fria fallet kan beskrivas som människans försök att leka med tanken på ett slags hybris gentemot naturlagarna och människans etos, en existentiell protest mot att vara bunden till människovarandet.

Det är ju inte enbart filosofer som har sysslat med sådana existentiella övningar. Det fria fallet som spekulativ tanke har odlats av många författare i olika genrer. Inte minst inom scifi och fantasy, men även bland skribenter som håller sig ganska nära den vardagliga verkligheten, nära intill det uppenbara, det triviala,  och till det som ser ut att vara fysiskt oantastligt.

Ann-Sofi Carlsson, född 1975, lektor i matematiska ämnen vid Vörå samgymnasium, bosatt i Vasa, som segrade i Solveig von Schoultz-tävlingen 2013 med novellen ”Jag springer längs ån”, har med den fyndiga titeln Jag undrar hur det känns att falla fritt samlat ett ganska imponerande antal noveller under det temat i sin debutbok.

Minimalismen – och kattens lek med råttan

Det som imponerar i Carlssons bok är den minimalistiska helheten, där till exempel alla novellerna har väldigt tydliga, exakta titlar, som redan på förhand ger läsaren en vink om att novellen som form och just den novell som man håller på att börja läsa, är en slags etyd, en spekulativ, distanserande, sarkastisk berättelse i smått format.  Övergången från berättelser om barn till unga, från unga till vuxna, från medelålders till äldre, är också skickligt upplagd genom boken.

Läsaren känner sig inte lurad, men får en föraning om att titeln är en kattens lek med råttan, så som det ska vara i bra novellistik. Jag har tidigare i höst läst Johan Bargums, den finlandssvenska novellistikens mästare sedan länge, samlade noveller från 50 år. Det finns mycket gemensamt, även om Carlsson kommer lite väl lätt undan genom att abrupt lämna läsaren i sticket just då man tror sig komma underfund med vart hon är på väg i sina berättelser. De är nämligen, i de flesta fall, skrivna så att läsaren själv får fylla i slutet – det ges nästan ingen pardon: läsaren deltar i författarens spekulativa, nästan brutala sätt att leka med verkligheten.

Ibland är orterna helt odefinierade, vilket i de flesta fall är mer en fördel än en nackdel

Carlssons novellistik är inte ännu fullödig, den är finslipad, och som sagt mycket minimalistisk, vilket i det här fallet ska tas som ett klart beröm, men enkelheten blir ibland en smula för enkel, det fattas en riktigt gripande och oväntad spänning. Men det är ändå faktiskt ganska stora mästare jag som läsare kommer att tänka på ibland, då jag rör mig tillsammans med Ann-Sofi Carlsson i olika mycket trivialt och igenkännbart ”finlandssvenska” landskap: till exempel i en buss i Oravais, ledande en ifrågasatt cykel i studiestaden Åbo eller nära Hemstrand i bekanta miljöer i min min barndoms stad Vasa. Ibland är orterna helt odefinierade, vilket i de flesta fall är mer en fördel än en nackdel.

Suget från icke-existensen

Det finns nämligen något av Kafka och Tjechov över det hela. Och ibland skymtar dadistiska eller absurda drag som för tankarna till östeuropeiska, judiska eller amerikanska författare som specialiserat sig på att ifrågasätta bundenheten vid verkligheten och gett sig ut att verkligen falla fritt – även i litterär bemärkelse. Det tar sig till exempel uttryck i att en pojke vaknar på morgonen, allt är sig likt, utom det att han har förvandlats till en kråka. Eller i novellen ”Nattfrost”, där man inte blir riktigt klok på vad ungdomarna som rör sig i höstdimman bland upplysta hus i en förort egentligen har för sig. Är de inbrottstjuvar eller Halloweengestalter på väg att spela någon ett spratt?

Men i de flesta fall, så som i novellerna ”Simma” eller ”Grävskopan”, är det barn eller vuxna, som plötsligt upptäcker att de helt enkelt är på drift i sina egna liv. De vet inte alls vad de vill, men de känner ett sug mot en icke-existens, på grund av sin ovilja att – ja, vara människor.

Författaren leker med tanker på en alternativ värld, där det fria fallet inte endast är tillåtet, utan tvärtom nästan önskvärt och eftertraktat

Tillvaron som den är för oss alla, begränsad på olika sätt, ter sig uttråkande och obehaglig, och huvudpersonerna får finna sig i att bli brickor i författarens spel, där hon leker med tanken på att den fria viljan kunde ta sig uttryck i fantasin om ett parallelt universum, en alternativ värld, där det fria fallet inte endast är tillåtet, utan tvärtom nästan önskvärt och eftertraktat.

Linje dragen i vatten

En av de starkaste scenerna – eller ett av de starkaste scenarierna – är när ett par i en novell känner ett spontant behov av att markera sitt missnöje med sina mångåriga egnahemshusgrannar, som i sitt myspys med att odla gräsmattor och blomrabatter, har fastnat i grillarnas doftande värld, där allt är så förutsägbart att det framkallar ett absolut behov att byta miljö, mest bara för bytets skull. Snart nog finner sig paret bo i ett höghus, som inte alls motsvarar deras dröm om något verkligt alternativ, men de är fascinerade av den underbara utsikten över det sig alltid i oordning befinnande havet.

I vilken grad novellerna i boken endast är en lek med genren och verkligheten, och i vilken mån den är en klart formulerad protest mot det som är förutsägbart och uttråkande blir som en linje dragen i vatten, men det är just i den spänningen som man blir fascinerad, och som får en att hoppas på en fortsättning av detta på många sätt ganska lovande författarskap.