Labyrinten

Författaren Ann-Sofi Carlsson (f. 1975), som debuterade 2015 med novellsamlingen Jag undrar hur det känns att falla fritt, och sedan gav ut romanen Inget har hänt 2015, koncentrerar sig i sin andra novellsamling Labyrinten framför allt på identitetsproblematiken i ett absurt, emellanåt surrealistiskt beskrivet existenssökande.

Det uppstår en dikotomi i berättandet som ibland tangerar det surrealistiska  men också har realistiska drag

Ett slags dikotomi uppstår då författaren, parallellt med dessa element, fyller berättandet med realistiska drag. I de sammanlagt sjutton korta novellerna beskrivs personer, äldre och yngre, män, kvinnor, några barn, som famlar omkring i tillvaron, tappar bort sig och genomgår olika processer för att hitta fram någonstans, finna en lösning på ångestkänslor och den förvirrade existensen.

Sökande och återvändsgränder

De både fysiskt och psykiskt borttappade individerna söker frenetiskt sina existensbekräftelser genom konfrontationer med det egna jaget, med omvärlden, naturen och säregna ljus- och ljudupplevelser.  Det är främst jagpersoner, en han eller hon, som vinglar runt i olika situationer och redogör för sina kaotiska intryck av omgivningen och det egna jaget. Men också noveller i tredje person förekommer.

Till exempel i titelnovellen ”Labyrinten” befinner sig jaget bokstavligt i en fysisk labyrint men också i en psykisk återvändsgränd i samband med en resa som ”känns som en sagovärld”.

Jaget befinner sig bokstavligt i en fysisk labyrint, men också i en psykisk återvändsgränd

Jagberättaren träffar en fjäril som sätter sig på hennes ena pekfinger:

 ”Sedan skakar jag handen och låter fjärilen fara. Den lämnar klumpigt min hand och cirklar runt till den träffas av vattenstrålen. Då gör den ett häftigt kast. Den försöker frigöra sig, men misslyckas. I nästa stund ligger den på den på den bubblande vattenytan och förs än hit och än dit av vattenströmmarna.”

Fjärilen lyckas kanske frigöra sig, eller så har den blivit uppäten av det ”enorma groddjuret” som sitter på dammens botten och vars käkar rör sig långsamt malande.

Denna slags frigörelseambivalens kännetecknar novellerna överlag.

Den relativa friheten

Novellen ”Syskonkärlek” berättar om ett jag som gör fjärilar tillsammans med grannflickan Emma:

”De är vita och silverglittrande, blå och rosa och lila, de är grönblå med cirklar på”.

Fjärilarna placeras i ett skyltfönster där de hänger i ”tunna trådar” och cirklar runt. Men jaget har sparat sin favoritfjäril, den blå, som finns gömd i hennes ficka. Och så låter hon fjärilen sväva omkring i luften.

Berättaren drabbas av insektskräck, men här ingår också en annan skräck

I novellen ”Insekterna” drabbas jagberättaren, en åttaårig flicka, av insektskräck i samband med att insekter kommer in i badrummet. Men här ingår också en annan skräck, då farbrorn i huset lyser på barnet om kvällarna och berättar sagor för henne för att hon är så ”speciell”.

Också novellen ”Ljusår” koncentrerar sig på frihetstematiken där duvor flyger omkring ”som om de äntligen fått smaka på frihet”, och där ”[du] svävar i rymden, där tusen ljusstrålar sammanlänkar galaxerna med varandra”.

Det diffusa som tilläggsdimension

Vissa personer förblir rätt avlägsna, diffusa och undanglidande men detta berättargrepp ger en extra dimension åt själva tematiken både på mikro- och makroplanet, och betonar personernas inre kamp i förhållandet till dem själva och omgivningen.

Det säregna innehållet och den strama, subtila texten med sina olika berättarplan fascinerar

Ann-Sofi Carlsson skapar i sin labyrintiska novellsamling fascinerande berättelser som på olika sätt öppnar sig för läsaren både genom det säregna innehållet, den strama, subtila texten med sina olika berättarplan och den textuellt laddade, mångfasetterade språkhanteringen.