”Men tiden flyter upp igen/ som ett lik om våren”. Man behöver inte ta många steg in i Anna Achmatovas (1889–1966) diktvärld, förrän man börjar förstå att inget i livet är väsentligare än att minnas. Ingenting är heller tyngre att bära än återblicken – i synnerhet om man som Achmatova överlåtits att skildra inte bara sig själv och sina närmaste diktarbröder utan hela folket i ett Sovjetryssland sargat av två världskrig, revolution och utpräglad statsterror: ”Det var tiden då bara den döde log,/ lycklig i gravens frid.” Men genom att vägra glömma talar Achmatova samtidigt för alla dem som genom tiderna fängslats eller längtat efter sina häktade familjemedlemmar. Vikten av Achmatovas dikt ligger i en obeveklig vetskap: att beröva en enda människa hennes minne innebär att frånta hela mänskligheten dess värde. Här ekar alla röster som i tiderna tvingats tystna.

Som läsare slås – ja, nästan krossas – man gång på gång av frågan hur dikten kan överleva i en vardag, där namn på gator, städer och hela länder plötsligt byts ut och utplånas. Där kära människor en dag bara försvinner och förblir borta. Det är som om själva språket flytt och alla hemtrevliga ord utrotats av censur och skräckvälde. Achmatovas röst – i Barbara Lönnqvists vardagsnära nya tolkning – känns så nära och levande för oss idag, att det är bittert att möta känslan av isolation hos sovjettidens poeter och ana hur hisnande långt avståndet alltigenom Achmatovas diktarskap förblev till ”det fjärran svaga ljudet/ av de sista tröstande orden”.

Med tanke på Achmatovas passionerade omsorg om och vördnad för språket är det näst intill outhärdligt att tänka sig smärtan i att se det egna modersmålet frätas sönder till svarta minnesluckor och förvrängas, tills det enda som kvarstår är att stumt se ”plågan rista in sin kilskrift/ i släta kinder”. Trots det förlorar hon aldrig känslan för det allmänmänskliga i att minnas – och att glömma. Alla liv – och allt känsloliv – består slutligen av en ständig, dödsdömd kamp mot tiden, där ”spåren av oss försvinner/ i drivor av yrande snö”. Kanske är just dikten och språket svaret på hur man kan överleva utan att förlora sin medmänsklighet. Värmen av den redan jordfästa ordglädjen lever vidare:

Sången tiger, musiken är stum,
men luften brinner av deras vällukt,
och vit ligger vintern på knä
och iakttar allt i uppmärksam bön.

Det ställföreträdande minnet

Trots tidsålderns måttlösa mörker badar Achmatovas diktvärld i ett starkt ljus. Mot den tröstlöst dunkla grundfärgen av fångläger och avrättningar verkar det mjuka och milda solskenet från barndomsmiljön och de sköna trädgårdarna i Tsarskoje selo nästan obarmhärtigt skarpt. Men hos Achmatova blir minnets pris alltid att se också det man inte vill. De skarpa konturerna i hennes diktbilder föds just genom att det förflutna redan präglas av sina framtida ruiner. Här förnimmer man tyngden av att se in i flera tidsspeglar samtidigt: ”Min leksaksstad har de bränt ner/ och jag kan inte längre krypa in i det förflutna.”

Achmatovas dikter genomträngs ändå förbluffande sällan av tröttheten hos den som har sett allt. Tvärtom värnar hon ömt om att kunna beskriva ”det aldrig förut skådade” (невиданных). Upplevelsen av att se för första gången mångdubblas och intensifieras dessutom av att placeras mot ett radband av själar som i tidigare människoled sett, hört och upplevt samma miljöer och ett liknande känslosvall av förälskelser, avsked och död. Dikterna lever i ett inre ljus av intimt personlig inlevelse. Men ljuset kommer också från utsidan – genom att Achmatova skriver in sig i andras världar.

Vare sig det gäller världshistoriska eller mytiska gestalter, själsfränder eller främmande mödrar i fängelseköerna – här möts ”allt i en enda bländande vision”. Achmatova för en mer eller mindre öppen dialog med ett brett omfång litterära gestalter från när och fjärran: Hon promenerar arm i arm likväl med Dante och Shakespeare som med Dostojevskij och Pusjkin. Och ofta sätter hon sig till bords med vännerna Osip Mandelsjtam, Boris Pasternak och Marina Tsvetajeva. Hon bevarar deras minne genom att bevara – och bruka – deras unika språk. Som gamla tiders minnesramsor repeterar hon deras ord samtidigt som hon införlivar sin tids historia i folksagor och myter.

Achmatovas mångbottnade upplevelse av minnet kan kanske bäst illustreras av dikten ”Förhistoria” (Предыстория), där ljusstarka miljöer från Dostojevskijs liv varvas med scener från bl. a. Bröderna Karamazov och Tolstoj med blott enstaka glimtar av Achmatovas eget släktträd. Samtidigt stirrar 1800-talets ruttnande lusthus ”med fönster svarta som en isvak” redan in i det kommande seklets bottenlösa fasor; dikten blev till under krigsåren 1940–1943.

Läsarens fria spelrum

”Men det lämnas åt läsaren att spinna trådarna”, beskriver Lönnqvist i sitt rätt kortfattade men fängslande efterord Achmatovas moderna bildteknik. För översättaren är det svårt att visa hur Achmatovas ord ständigt bygger på andra ordbyggnader, som i sin tur bygger på tidigare ordlager – och i synnerhet hur den ryska kulturen kringgått censurens klor genom att hela tiden perforera sig med oumbärliga andningshål av memorerade ord.

Achmatova talar i Lönnqvists tolkning en skön och ledig svenska. Bortspolat är varje spår av pompa och ståt, men med detaljerna och ordfärgen strävar översättningen att vara minutiös. Lönnqvists val att inte medföra noter även då texten kryllar av kulturspecifika anspelningar stöder det talspråkliga, det vardagliga. Här tycks Lönnqvist, professor i ryska vid Åbo Akademi, ta efter Achmatovas lyssnande och uppskattande attityd till läsaren. Lönnqvist är nästan överdrivet försiktig i sin strävan att låta läsaren fritt välja, hur mycket av textens tomrum och kulturella luckor hon eller han vill fylla.

Lönnqvist undviker att använda sammanfattande titlar: boken identifierar sig endast med Achmatovas namn och fotografi samt namnet Dikter. Det finns ingen innehållsförteckning och förutom diktcyklerna ”Requiem” och ”Hela världen kring” är dikterna bortskurna ur sina ursprungliga samband i diktsamlingar eller -sviter. Texterna samlas till diktknippen utan rubrik och det lämnas åt läsaren att binda ihop dem till tematiska helheter. Det som ger dikturvalet perspektiv är årtalens brännmärken och platserna där de daterats. Men främst är det de många tillskrifterna och citatgodbitarna från själsfränder och diktarbröder som ger dikterna fotfäste. Trots alla katastrofer och omvälvningar blir läsaren övertygad om att varje dikt sitter precis på sin rätta plats: att alla ord i världshistorien är riktade till någon och utgör svar på ord som någon tidigare sagt.

Smärta blir till trycksvärta

Som värd för både egna och lånade minnesvärldar är Achmatova allt annat än artig och blygsam. Hennes dikter växer upp lite vid sidan om; de frodas bortom huvudlederna och de prydliga fasaderna och trivs bland ogräs och ruiner. Där talar de ett sjungande och tilldragande jordnära språk. Achmatova tar ändå aldrig den lättaste vägen, utan behåller också under de svåraste perioderna något av barndomens aviga och upproriska sätt att klättra och hoppa fram i världen:

Och dikten känner ingen skam,
ur ogräs växer den
likt maskrosen vid planket,
pestroten och mållan.

Det är här som smekningar och smärta inte hinner förtvina innan de förvandlas till trycksvärta. Även då Achmatovas dikt klär sig för teater eller maskerad, vänder hon snabbt blicken ut mot alla de enskilda ansiktena i folkhopen och ansluter sig till dem. Därifrån ser och upplever hon hur Stalinväldet kanske inte lyckades vända på flodernas riktning, men ändå fick det egna folket att stelna i sina vardagsrutiner:

För andra blåser vinden frisk
och andra smeks av aftonsolen –
vi vet inget om det, vi är alltid desamma,
vi hör bara nycklarnas rassel
och soldaternas tunga steg.

Själva tiden och planeternas gång tycks ha stannat framför fängelseportarna. Det känns därför välmotiverat – ja, nästan barmhärtigt – att Lönnqvist valt att presentera främst den senare Achmatova. Visst finns här spår av ungdomsdiktens ovetande, violdoftande läppar och älskade ögon, men leenden slocknar, munnar tvingas tiga och ansikten utplånas: ”När en människa dör/ förändras hennes porträtt./ Blicken blir annorlunda, läpparna/ ler ett annat leende.” Världen kunde ha blivit så annorlunda för Achmatova och hennes samtid: ”Men vi vet nu för alltid/ att blod bara luktar blod…”

Tillbakablickens makt

Gränsen mellan jordelivet och underjorden är alltid lite suddig i Achmatovas poesi. Innan första världskriget intar döden sin naturliga, nästan behagliga plats i trädgårdsljuset:

Av blommor och av döda ting
luktar det gott i huset.
Och på den svarta mullen ligger
granna rotfrukter i högar.

Livet och döden byter snart plats lika lömskt och lätt som det är att dra morötter eller ogräs ur marken. Det är inte sällan som vågskålen vrids så, att det är de som fortfarande lever som känns udda i en värld av vålnader. Istället för jubileumsår och födelsedagar hyllar man döda vänners minnen, som snabbt blir så många att varje stund blir till en ”minnestimme”: ”jag ser er, jag hör er, jag känner er hos mig”. Fångenskapen och dödsriket sprider sig också utanför gravvalven till de ”dödare än de döda” kvinnorna som köar framför fängelseportarna för att få veta hur det gått med deras kära. Under åren då sonen Lev Gumiljov sitter oskyldigt häktad är Achmatova själv fångad i kön, i en sällsam och förtvivlad gemenskap av mördade människors mödrar som inte ens vet varandras namn. Ingenting kan vara ensammare än ”delad ensamhet”.

Det är inte bara människors utan hela städers och tidsepokers atmosfär som Achmatova återger i sina diktlandskap. Hon lyckas slutligen lura t o m glömskans mytiska flod just genom att behålla sina minnesplatser levande: ”Jag återvänder inte dit! Men med mig över Lethes vatten/ tar jag de levande konturerna av Tsarskoje selo…” Man stöter på ett liknande trotsigt motiv i Achmatovas tolkning av den gammaltestamentliga myten om hur Lots hustru trots alla förbud såg tillbaka och ”stelnade till genomskinligt salt,/ hennes lätta fötter växte fast i jorden”. I bibeltexten nämns Lots hustru inte ens vid namn. Men hon blir synlig genom att inte lyda, genom att vända sig om och se hela det tidigare livet och hemstaden än en gång. Återblicken blir kvinnans sätt att bli till – och att förbli sig själv i en förstenad värld.

Det som slutligen överlever är känslan av hur oändligt mycket en enda öm blick bakåt kan väga. Istället för minnesplattor formar Achmatova sina dikter till en våldsam kamp mot glömskan:

Likt den som med svag hand
länge håller en tung båt
vid bryggan, för att ta farväl
av dem som blivit kvar på land.

Dela artikeln:

 

Mer information på nätet

Om Barbara Lönnqvist Anna Achmatovas dikter (på ryska) Anna Achmatova på bild och video Achmatova-inspelningar Sovjettidens fångläger Achmatova i Finland