Den sista fursten. En berättelse om Edvard Gylling.

Vi konstruerar ständigt vårt förflutna och på så vis försöker vi bemästra framtiden. Historien består inte av en mängd objektiva fakta, utan reproduceras av ett medvetet urval och en kamp om tolkningsföreträde. Det är inte bara de vetenskapliga verken som bidrar till att skapa vår bild av det förflutna. Den skapas också i litteratur och populärkultur. Därför är det med bävan man ser fram emot den kommande spektakelfilmen om Mannerheim. Som motvikt till de panegyriska hjälteskildringarna, som vår kultur är fylld av, är man tacksam över böcker som skildrar arbetarrörelsen och dess hjältar och antihjältar. En sådan bok är Anna-Lisa Sahlströms Den sista fursten. En berättelse om Edvard Gylling.

Edvard Gylling var en betydande person i Finland under början av 1900-talet och en finlandssvensk som inte passar in i den borgerliga stereotypen. Genom skildringen av hans liv, ger Sahlström en bild av Finlands stapplande väg till självständighet och den tragedi som sedan följde. Jag är inte alls förvånad över att Anna-Lisa Sahlström intresserat sig för Gylling och som författare velat skriva om honom. I sin bok följer hon Gylling från hans födelse 1881, i ett välbärgat hem, till hans avrättning och död 1938.

Klasskamrat med Kuusinen

Berättelsens röda tråd börjar under hans skoltid i Jyväskylä gymnasium, där han som klasskamrat fick Otto Wille Kuusinen. De två kamraterna var klassens primusar och höll sig tillsammans trots att de kom från skilda samhällsklasser. Edvard fick tack vare Otto Wille en inblick i hur de lägre samhällsklasserna hade det. De följdes åt in i socialismen och studier vid Helsingfors universitet. Edvard Gylling doktorerade på torparfrågan, blev docent i statistik vid universitetet och socialdemokratisk lantdagsledamot.

Trots att Gylling motsatte sig revolutionen, blev han medlem av det röda folkkommissariatet och Röda gardets sista stabschef . Senare dessutom regeringschef för Karelens autonoma sovjetrepublik. Men, det är inte enbart denna officiella bild av Gylling Sahlström vill förmedla, utan berättelsen om honom som människa. Därför handlar boken mycket om kärleken till och äktenskapet med Fanny Achrén, deras familjelycka och personliga tragedier.

Boken är inte helt oproblematisk. Den är varken biografisk eller skönlitterär. Författaren definierar därför sin bok som en berättelse om Edvard Gylling. Sahlström har besökt olika arkiv och samlat en hel del intressant material om och kring Gylling. Det är kring detta material hon sedan byggt upp sin bok. Och här kommer ett problem. Det material hon arbetar utifrån är inte nog för att åstadkomma en biografi, eller personhistoria, som skulle bidra till en förnyad bild av Gylling. Materialet är också för begränsat för att placera in honom i ett bredare tidspanorama. Därför har hon satt in olika skönlitterära grepp, för att ge en fylligare skildring.

Drivved i tidens ström?

Om författaren i stället hade valt att skriva en roman, hade hon kunnat mera fritt använda sig av källmaterialet och kanske gett större utrymme åt personerna i Gyllings omgivning. Hustrun Fanny får nu på grund av att materialet består av en hel del brev till henne ett stort utrymme. Däremot skulle jag ha önskat mera information om förhållandet till Kuusinen. Det verkar som om författaren blivit så fascinerad av det insamlade materialet, att hon inte kunnat slita sig loss och låta berättelsen växa sig större. Sahlströms val att utnyttja breven till maximum gör att man som läsare ibland blir irriterad. Är det verkligen nödvändigt att ta med och citera varenda litet, banalt kärleksbrev. Visserligen görs Gylling på detta sätt mänsklig – allt för mänsklig, men i förhållande till bokens helhet får de ändå ett allt för stort utrymme.

Bilden blir att Gylling var en snäll, men naiv forskare, som likt drivved fördes fram i tidens strömmar. Han blev en av de röda ledarna i Finland, trots att han motsatte sig revolutionen. På samma sätt blev han ledare för det socialistiska Karelen, för att Lenin och Kuusinen uppmanade honom till det. Då man läser Sahlgrens bok, får man intrycket att han helst skulle ha suttit i gungstolen och tillbringat ett lugnt familjeliv. Det källmaterial författaren använder sig av är inte tillräckligt omfattande för att ge en djupare bild av Gylling.

Det mest lyckade avsnittet i boken skildrar Gylling då han, efter att de vita tagit makten och terrorn kunde börja, brottas med sitt samvete. Han befann sig, som den sista av de rödas ledare, kvar i Viborg och drevs av ångestens maror. Han grubblade över sitt eget ansvar och över vad som moraliskt sett var det rätta för honom att göra, att fly eller ställa sig till svars och antagligen dömas till döden, eller avrättas utan någon dom.

Skildringens brännpunkt

Han grubblar och skriver. Brev till sin hustru och sina barn och en försvarsskrift där han förklarar och försvarar sitt deltagande i revolutionen. Det här avsnittet är uppbyggt genom att klippa in korta citat ur dessa texter i en rytm fylld av febrig ångest. Det här är bokens brännpunkt. Det är också i denna situation Gylling befinner sig i bokens inledning, för att strax hoppa tillbaka till barndomen, så som det sägs att det förflutna framträder i ultrarapid i dödsögonblicket. Skulle det vara fråga om en fiktiv roman, skulle det här vara finalen i en fungerande, om än inte originell, romanstruktur.

Men Gylling dog inte ännu. Han klarade sig undan de vitas helvete, för att kasta sig in i de rödas. Han flydde och lockades av Lenin Och Kuusinen att emigrera till Karelen, för att där bygga upp en autonom socialistisk republik. Detta skede varade från 1920 fram till mitten av 1930-talet, då stalinismen drabbade honom och hans familj på samma sätt som den drabbade andra socialister och kommunister. Det här avsnittet är inte långt i boken, men mycket märkligt. Materialet författaren utgår från är nu i huvudsak Edvards och Fannys brev hem till sina släktingar i Finland. I breven talas om den närmast idylliska världen på östra sidan av gränsen, medan man med historisk facit på hand känner till den skriande nöden där.

På ett sätt är det makabert, men å andra sidan ganska rörande. Och så är hela boken. Visserligen ger den en endimensionellt god bild av en något naiv, idealistisk optimist, men bilden är också fascinerande, då den visar hur vardagen och kärleken fungerar också under tider av stor dramatik, optimistisk hoppfullhet och blodig fasa. Då mörkret är som störst kan det ändå finnas utrymme att skriva om pussar, bärplockning och gulliga barnbarn.