Autor Chap I

Poetik är läran om diktkonsten. Den ideella föreningen Autor Chap har gett ut  sex läckert utformade, lättillgängliga häften med nordiska författares essäer om sin poetik. I häftena är det i huvudsak praktiken och dess olika aspekter som stiger fram. Vilka är de omständigheter som omger skrivandet, som verksamhet?

Vilka är de omständigheter som omger skrivandet, som verksamhet?

Som begrepp är ”omständigheter” kanhända vagt, men som förverkligande är det konkret.

Det är författarna Anne-Louise Bosmans, Ida Marie Hede, Jila Mossaed, Henrika Ringbom, Burcu Sahin och Sigbjørn Skåden har getts möjlighet att i var sitt häfte formulera villkoren för sitt skrivande.

Språk

Ida Maria Hedes och Anne-Louise Bosmans häften är skrivna på danska. Bosmans är bosatt i Bryssel (hennes mor invandrade efter andra världskriget från Belgien till Danmark och Bosmans make flydde från Algeriet till Belgien). Sigbjørn Skådens modersmål är samiska och han har publicerat sig på samiska och norska. Henrika Ringbom är finlandssvensk även om hon inte nämner sin språktillhörighet i sin essä, Jila Mossaeds essä i diktformat är skriven på svenska, ett språk hon landade i från persiskan via engelskan. ”Varje språk som ger mig frihet att uttrycka mig mot orättvisan är mitt hjärtas språk”, inleder hon.

Av sex författare skriver fem ur ett språkligt minoritetsperspektiv

Burcu Sahin tar avstamp från ett mer depressivt tonläge i sitt brev till ”Älskade syskon i skrivandet”. Men hon konstaterar på vägen att ”det vackraste med språket är att vi delar det”, och landar på en plats i dikten hon skrivit fram där hon kan vistas med sin mormor – som inte förstår det språk Sahin skriver på, svenska, och Sahin kan inte översätta.

Av sex författare skriver således fem ur ett språkligt minoritetsperspektiv. Kanske man borde skriva utifrånperspektiv, men den beteckningen känns inte heller rätt. Hälften skriver på sitt modersmål, hälften på ett språk de lärt sig senare i livet.

Genre

Språket är en omständighet som ger ramar för vilken form, och vilken innebörd texten får. Det både hämtar innehåll och ger avtryck i författarens identitet. Genreval är en annan omständighet, där de flesta valt sakprosan, har Mossaed valt att ge sin text Att andas ord i skogen diktformatet, hennes böljande framställning, med sparsam interpunktion, verser med två-tre strofer, blir en illustration av hur hon erövrar svenskan («Jag ville ta med mig persiska jasminer och rosor och blanda/ dem med blåklockor och syrener»).

Språket är en omständighet som ger ramar för vilken form, och vilken innebörd texten får

Sahins brev har kortare dikter insprängda, liksom också Bosmans essä med den slående rubriken ”Jeg kan godt genkende mit ansigt, når jeg ser det, men jeg tror ikke på, at er sådan jeg ser ut”. Mossaed, Bosmans och Sahin är poeter. Hede har valt dagboken som sin genre.

Plats

En annan faktor som flera av författarna nämner är platsen de skriver på – inte enbart en geografisk ort, utan ett arbetsrum, ett hotellrum som ger möjlighet att ta paus från lönearbete och familj, en säng det är svårt att ta sig upp från, en sommarstuga. Hede förvarar sin dagbok i en låda som innehåller, förutom dagboken, hennes barns första sparkdräkt, en fjärilsattrapp, hennes mors gamla hörntänder och en luskam. En signal om att platsen är ett villkor att ta ställning till, en möjliggörare eller försvårande  omständighet. Också något som kan ge utslag i både form och innehåll.

Hon utgår från sin position som en länk i kedjan

Henrika Ringbom är den enda finländaren i den här buketten av nordiska författare (Island är inte representerat – inte heller Färöarna).  Hon utgår från sin position som en länk i kedjan. Jag tänker på André Gides titel för sin självbiografi, Om inte vetekornet dör (Johannesevangeliet 12:24-26). Ringbom formulerar det som ”Att det som är skört, inte behöver vara kortlivat. Om det lämnas i fred och behandlas med respekt kan det bestå långa tider.” Som en fågelunge som kryper ur ägget. Resultatet av skaparmödan kan bestå länge efter författarens död – således borde alstret kanske placeras först i utsagan, som på amforan: ”Kleimakhos har tillverkat mig, och jag är hans.” Följdriktigt, men komplicerat, som Ringbom också konstaterar. Essän ”En halv meter ovanför marken” har tillkommit efter en rad förluster i Ringboms familj.

Position

När man breder ut de sex poetikhäftena bildar mönstret på omslagen (av Andjeas Ejiksson och Denise Hedstrøm) strålar som från en himlakropp i omlopp, hela banan runt. En illustration av de olika perspektiven som omringar världen.

De olika positionerna och bestämningarna för dem ger luft. Författarna är inte ute efter att lägga sig platta som vädjande offer. Att lära sig ett nytt språk är en i allra högsta en aktiv, expansiv handling, man kunde tala om att lägga språket vid författarens fötter. Författarna visar att mångfalden är nödvändig för att vi ska kunna se var vi är, varifrån vi kommer och riktningen för vår fortsatta färd.

Att lära sig ett nytt språk är en i allra högsta en aktiv, expansiv handling

Skåden skriver om hur frågan om vad som är samiskt kan vara både konkret och abstrakt, ”är det samisk å drikke café latte, eller må det være kokekaffe?”. Han har också skrivit en saga i sin debutbok Skuovvadedjiid gonagas, (Skomakarens kung), där han inte nämnt ordet ”samisk”, men där ämnet varit att gestalta en samisk verklighet tydlig genom mytiska referenser lätt igenkännbara för dem som känner till dem. För andra kan giltigheten vara en annan, men inte mindre angelägen.

Olikheter

Avstånd och närhet (spänningen mellan olika poler) är en förutsättning för att vi ska få syn på verkligheten och litteraturen. Här är minoritetsstatus en verklig tillgång.

Första person singularis förekommer relativt sparsamt, det här är inga «jagskrifter». Ändå – eller just därför – är det lätt att identifiera sig.

Bosmans redovisar i början av sin essä hur hon skriver under trycket av lönearbete och familj, att författarskapet för henne är underställt livet, men detta är också är en förutsättning för att hon ska kunna skriva. Författarna skriver om identitet, men tänjer förtjänstfullt på begreppet.

Författarna skriver om identitet, men tänjer förtjänstfullt på begreppet

Under raden «Det personlige og det opersonlige i bøgerne» skriver hon att den konkreta verkligheten, det vill säga vardagen är «et materiale, det altid er tilgængeligt. Der er et materiale jeg har dobbelt  med. Jeg er spænd ud mellem et ønske om at skabe noget, der er mit, som virkeligheden ikke har krav på».

Hede redovisar också i sina dagboksanteckningar om (kanske indirekt också för?) sina barn, att orden också är hennes barn. Hon skriver med ett raseri eller livsglädje, texten är en orderuption där hon ständigt får förhålla sig till balansen mellan att löpa linan ut eller hålla fasaden.

Som författare är skribenterna olika, på många sätt: En del har en större produktion i sin bibliografi, andra har gett ut en bok. De har olika bakgrund och utsiktsplatser, och olika sätt att beskriva den på. En brokig bukett där det skulle kännas både orättvist och meningslöst att jämföra blommorna sinsemellan.

Här har läsare en unik och utmärkt möjlighet att bekanta sig med ett litet men brett urval ur den nordiska litteraturens praktiker.