Fördärvaren

Fördärvaren av Annika Luther (f. 1958) är en roman i tiden – den klassas som skönlitterär men är samtidigt en blandning av fakta och fiktion. Som Luther själv beskriver i efterordet: ”Platserna finns, de levande personerna är med några få undantag fiktiva, de döda har med några få undantag varit levande.” Författaren använder sig av sig egen släkts historia. Handelssläkten Nyman ägde ett hus på Fredriksgatan i Helsingfors och drev handelshuset Nyman, ett framgångsrikt koncept i tidiga 1900-talets Finland.

Boken innehåller en blandning av fakta och fiktion

Luther har haft ett digert material till förfogande. Berättelsen är fascinerande. Författaren drar sig inte för att undersöka de mörka skrymslen och hemligheter som finns i varje släkt. Fördärvaren är med andra ord ingen förskönad skröna, vilket redan titeln antyder. Romanen kommer i en alldeles underbar form. Det är ett estetiskt nöje att hålla boken i sin hand och betrakta det fantastiska omslaget, designat av Otto Donner. Mellan pärmarna finns gamla fotografier av författarens släktingar vilkas öde läsaren får ta del av.

 Släkthistorien innehåller alltid något som suddats ut

 Protagonisten Irene Zafran bor på en ayurvedisk klinik i Kerala, Indien. Hennes liv har varit tumultartat. Det har varit lite si och så med hälsan och hennes människoförhållanden, men nu är det äntligen lugnt och bra. Då kommer samtalet från en advokat Finland. Irenes mormor har gått bort och Irene ärver ett hus på en innergård i hjärtat av Helsingfors. Hon återvänder till Finland efter flera år utomlands, och konfronteras med släktens historia då hon hittar gamla fotografier och brev från Nymans storhetstid. Hon hittar bland annat ett fotografi av en man vars ansikte suddats ut med penna. Vem är Harry och varför har Irene inte hört talas om honom tidigare? Parallellt med släkthistorien får läsaren följa med Irene då hon bekantar sig med sina grannar och träffar en viss gårdskarl. Hon rustar upp huset och skapar sig ett nytt liv i sitt forna hemland genom försök och misstag.

 Romanen är en bladvändare,  Annika Luther skriver otroligt medryckande

 Fördärvaren är en bladvändare, Luther skriver otroligt medryckande. Tonfallet är varmt och empatiskt. Texten är en stor filt som jag ser fram emot att svepa om mig om kvällarna. Frågan är om det inte blir för empatiskt ibland – speciellt Irene med sitt trassliga liv, ständiga snubblande och växlande humör kan bli ett irritationsmoment i läsningen. Främst eftersom hon tar så mycket plats. Undertecknad vill veta mer om Harry och hans eskapader, och om handelsmannen Arthur Nyman. Hur var han som person och chef? Hur såg hans äktenskap ut? Och om släktdynamiken. Vad hände efter att imperiet tynade bort? Det finns många frågor och potentiella infallsvinklar. Läsaren förstår att Luther har varit tvungen att sätta fokus någonstans och använda bara en bråkdel av materialet.

Ett möte över tid och generationsgränser

Det som däremot fungerar utmärkt är Irenes identifikation med Harry. Irenes och Harrys relation trotsar tid och rum, den utmanar generationsgränserna. Harry är släktens svarta får. Han led av psykiska problem, intogs på mentalsjukhus och slösade släktens pengar på sina excessiva dryckesvanor. Han levde inte upp till förväntningarna och blev aldrig arvtagare till det Nymanska imperiet. Irene har alltid känt att hon inte passar in och hon har ett komplicerat förhållande till både sin mor och mormor. Hon anar att släkten kommer att avslutas med henne och det känns som ett misslyckande. Hon har levt ett otraditionellt liv. Irene har varken man, barn eller karriär. Hon har inte lyckats fullborda de förväntningar som samhället har på en modern kvinna.

Mycket har förändrats men en del förblir detsamma. Den finska sisun, till exempel, enligt vilken man ska kämpa på, bita ihop och inte gnälla

Fördärvaren är en fin tidsskildring. Läsaren får ta del av den finska krigshistorien i behaglig form, utan de heroiska undertoner som flera krigsromaner, reportage och speciellt släktforskningar fortfarande utmärks av. Samtidigt skildrar Fördärvaren också tjugohundratalets utmaningar. Mycket har förändrats men en del saker förblir de samma. Den berömda finska sisun, till exempel, enligt vilken man ska kämpa på, bita ihop och inte gnälla över oväsentligheter, verkar fortfarande vara en dygd som skapar psykiskt illamående. I alla fall i protagonistens och undertecknads generation.