De siamesiska kusinerna

Annika Sandelin (f. 1972), som debuterade med romanen Regnpoetens dotter, 2002, har med sitt senaste prosaverk De siamesiska kusinerna skapat en superhumoristisk, subtextuellt spännande och mångtydigt kreativ roman om identitetsfrågor, komplex, social inkompetens och allmän osäkerhetskänsla. Den handlar om två pojkspolingar och antihjältar och är något av det mest raljant smarta, absurt komiska och könsrollsparodiskt skrattretande jag läst på länge.

Här hittar vi de två kusinerna Ralf, jagberättaren och Torolf som både är varandras motpoler, jämlikar och kanske rentav identiska med varandra. De trettio-minus år gamla pojkarna bor tillsammans i en lägenhet på Apollogatan i Helsingfors, drömmer om att bli förälskade, är fortfarande könsomogna, och ett slags ambivalent sociala, akademiska drop-outs, som på sätt och vis, trots borgerligheten i bakgrunden, lever i samhällsmarginalen.

Litteraturvetenskapen på fiskavdelningen

Torolf, som studerat litteraturvetenskap, jobbar på fiskavdelningen på Stockmanns, medan Ralf, efter diverse ströjobb och ostrukturerade studieförsök, kastat sig ut i arbetslöshetens tillvaro. Ralf går också på skrivarkurs på Arbis, har redan hunnit skriva fem sidor på sin roman och kallar sig författare.

Trots svår blomallergi, trots att Ralf egentligen vill förbli arbetslös för att kunna skriva, tar han ändå jobb i en blomsteraffär, blir förälskad i Gabriella som jobbar på Tölö bibliotek, och skall i slutet av romanen flytta ihop med henne. Också Torolf hittar en flickvän, den vackra Solveig som är Jehovas-vittne men ändå kan slappna av emellanåt.

I de disträa, ofta tafatta, hjälplösa och blyga kusinernas bakgrund finns traumatiska barndomsupplevelser, splittrade familjerelationer och en dominerande mor (Torolfs) som titt och tätt snokande dyker upp i bostaden. Ideligen rannsakar kusinerna sitt inre, i synnerhet Ralf som bollar sina nojor, tankar och känslor mot omgivningens reaktioner, uppförstorar det han upplever – också lättsamt självironiskt.

Underfundigt tilltal

Annika Sandelin skriver en mycket ledig, smidigt framskridande prosa där tilltalet är underfundigt ironiskt och texten rik på metaforer. Små äventyr, möten med människor och minimalistiska, triviala händelser i vardagen blir uppförstorade till något jättehäftigt i kusintillvaron, där den dagliga orienteringen och hanteringen av prylar, mat, kläder – över huvud taget all slags enkel ordning och reda känns jättesvårt, oöverkomligt eller bohemiskt onödigt.

Kanske är det så att Ralf och Torolf lever utanför alla inkapslande rollbeteenden.

På ett fyndigt sätt lyckas Annika Sandelin också gå in i Ralfs och Torolfs psyken och förmedla den anti-machoaktiga psykologiska och sociala osäkerheten som gör tillvaron och vardagen så jobbig för dem båda.

Utanför rollbeteendet

Eller är vardagen egentligen jobbig och svår?  Är den det bara skenbart? Är det kanske snarare så att Ralf och Torolf lugnt lever ut sina liv, är filosofiskt kontemplativa, ärliga och öppna i sina reaktioner och ingalunda inkapslade i förställda, sociala rollbeteenden?

Vad beror det på att Ralf, som av Gabriella lockats till ett tupperwareparty, blir uttråkad, hastigt rusar ut i strumplästen, åker spårvagn hem utan skor och på Apollogatan träffar en kvackande gräsand som han uppmanar att flyga till Tölöviken? Hemma i badkaret ligger Torolf med sina fyrtio plastankor som skvalpar omkring, utan att bli överkörda, och skapar mysstämning.

De siamesiska kusinerna är en roman som öppnar många associativa dörrar och möjliggör olika tolkningar.