Regnpoetens dotter

Annika Sandelins första roman är en av höstens finlandssvenska barndomsskildringar. Men i själva verket består Regnpoetens dotter av två parallella berättelser – den ena om en liten tankfull flicka, den andra om en man som tappat fotfästet i tillvaron. Författaren skriver in dem båda i en existentiell rymd med nästan ödslig atmosfär, där människorna liknar små prickar slutna kring sig själva och där vägen mellan dem är lång.

Flickan heter Linda. Hon skulle väl ha det ganska tryggt med sin mamma som har ett snällt ansikte och sin pappa som skriver dikter, om det inte var för alla oroande frågor om livet och döden som gör henne yr i huvudet och som de vuxna, upptagna med sitt, inte kan hjälpa henne med. Mannen heter Anders. En alkoholist som har svårt att klara av att leva. Sedan han mist sin familj och sitt lärarjobb och därmed all social status präglas tillvaron av saknad, skam, smuts och ensamhet. Inte ens samhällets utstötta välkomnar honom.

Linda och Anders lever i olika verkligheter men i samma stad, ett nutida Helsingfors med frostig framtoning. Tack vare en gul plastanka på en folktom simstrand förbinds deras vägar redan på romanens första sidor och är sedan nära att korsas några gånger. De två berättelserna varvas i korta kapitel och har tematiska beröringspunkter. En övergripande fråga är hur man ska göra och tänka för att bli en god människa, en som älskar tillräckligt mycket för att bygga en bro till andra. Till bästisen som man sårat och till vännen vars familj tvingats flytta tillbaka till Iran. Till dottern som man svikit. Författaren låter flickan och mannen framstå som besläktade själar – allvarsamma, känsliga, sökande, iakttagande – och utformar deras historier med samma dels lakoniska, dels nästan oskuldsfulla tonfall

Annika Sandelin, som tidigare gett ut en diktsamlingen Dikter om öden och döden (1999) tillsammans med sin kusin Stella Parland, har skrivit sin roman med poetisk knapphet och sensibilitet. Hennes språk är sparsmakat och avklarnat. Boken är enkelt uppbyggd, tunn och snabbläst. Det är ingen märkvärdig historia som berättas, och den förmår inte riktigt beröra.
Man kan tycka att författaren inte fått sitt stoff att växa till dess fulla potential, att symboliken är ganska sliten och att personerna inte riktigt väcks till liv.

Men å andra sidan äger texten en stillsam skönhet som kan föra tankarna till stämningen i en viss sorts grafik, där etsningen är utförd i några få tunna exakta linjer och sjok med avmätta färger. Figurerna finns där, men halvt bortvända från betraktaren, nästan ansiktslösa, abstrakta. Och runt dem rymd.

”De andra passagerarna är ovanligt tysta. Men de ser inte ut som om de tänkte, snarare som om de var helt nollställda, kanske gjorda av plast. När bussen stannar vid en hållplats i Mejlans ser Anders en flicka som står med kinden lutad mot en björk. De smala armarna omfamnar trädets stam. Utan att riktigt veta varför höjer han handen till en vinkning. Flickan ser honom inte. Hon stryker med fingrarna över barken och blicken är vänd inåt.”