Flickan i de vita husen

För tre år sedan gav Arlette Starck ut krigstidskildringen Grönt bläck på det åländska förlaget PQR. Det var berättelsen om hennes föräldrars historia, byggd på brev som fadern skrivit hem från sjön, på minnen, och med tillskrivna/diktade avsnitt. Arlette Starck var bara en flicka på fem år när fartyget där hennes far var andra styrman förliste och pappa Rolf drunknde.

Grönt bläck är en rekonstruktion av bilden av en far, och som sådan lyckad. Den är tillräckligt tydlig, laddad och ambivalent. Dotterns möte med honom i sista kapitlet som blir ett slags epilog, ett ”sorgminne” som man kan lägga bakom sig – äntligen. Den man som stiger fram är god och älskande, men han har också en dunkel, rastlös och depressiv sida.

Grönt bläck är ändå långt ifrån någon privat bearbetning av ett individuellt sår. Underlaget är för mångfacetterat, för rörligt, för spännande för det. Bakgrunden till Inge och Rolfs kärlekshistoria och familjebildning är kriget och havet. Havet i krig är en extremt riskfylld plats. Det är inte bara torpeder som kan ta en, det kan också skära av förbindelserna till hemlandet för många år. Det hände sig att finländska sjömän inte kunde, inte tilläts återvända från Amerika.

Rolf och Inge Tornberg, som gift sig i Finlands hamnstad Petsamo 1940 under hektiska omständigheter, finner sig strandsatta i USA. Strandsatta i flera år; alla deras barn föds där, Arlette ser dagens ljus i new York 1945.

Från Havet till Kaskö

Det är delvis för att Grönt bläck är en så intensiv bok som man gärna vill läsa Arlette Starcks nya, Flickan i de vita husen. Den tar vid där Grönt bläck slutar, den är självbiografisk, Arlette själv är centralfigur och berättare.

Miljön är Kaskö, den där lilla, lilla kuststaden i Sydösterbotten, systerstad till Kristinestad. För mig är det bokens andra magnetfält. Kaskö har bara flyktigt nämnts i skönlitteraturen, södra Österbotten har blivit rätt styvmoderligt behandlat som litterär miljö.

Kaskö är nog orsaken till att det är Vasaförlaget Scriptum som ger ut Flickan i de vita husen. På sin hemsida (och på bakpärmen) kallar förlaget boken för roman. Läsaren blir inte riktigt övertygad om det, i synnerhet som man konfronteras med en mängd fotografier av Arlettes familj och hennes vänner i Kaskö.

Det inrökta 50-talet

Illustrerad ”minnesbok” och ”roman” känns inte helt och fullt kompatibla. Men Starck är inte den första att beskriva sin barn- och ungdom i en sådan här ”mellangenre”. Ett annat exempel är Agneta von Koskull som för några år sedan kom ut med Från Twenty Gold till Kent, en skildring från en högborgerlig miljö i hjärtat av Helsingfors – också den kryddad med foton ur familjealbumet.

Från Twenty Gold var en drastisk skildring med smak av uppgörelse och trots redan från start. En sån upprorsstämning finns inte hos Starck, dels beroende på den ursprungliga familjekonstellationen, del beroende på skribentens temperament. Men bägge författarna är av samma generation, den som föddes precis efter kriget.

Deras föräldrar (om de hade lyckan att ha hela föräldrauppsättningen intakt) skulle så snabbt som möjligt glömma det onda kriget och se framåt, jobba utav bara fasen för att få samhället att flyta på som om inget hade hänt – och, antagligen, för att förtränga sin egen ångest. Får man tro bägges skildringar har det aldrig gått år så mycket tobak i Finland som under de två första decennierna efter kriget. Hos Koskull stormröker man från första sidan, hos Starck beskrivs inpyrda fester i tjänstemannafamiljerna i Kaskö.

I skvallerspeglarnas land

Skolan, flickgemenskapen, de stora pojkarna med cyklar, elvisfrisyr och nervikta stövelskaft, biografen som centrum för ungdomslivet, olusten i att vara måltavla för småstadens nyfikna blickar och skvallriga slutsatser – allt detta flimrar förbi. Liksom den fysiska omgivningen, gatorna som under vintern lämpar sig bäst för sparkstöttingstrafik, affärerna som de ser ut (och doftar) innan snabbköpens tid, hamnen som är stadens stora pulsåder. Den här skildringen är attraktiv, väcker en törst efter mer.

Men det är synd att förlaget tillåtit den okontroversiellt rätlinjiga kronologin som gör Flickan i de vita husen till en ganska ordinär promenad längs Memory Lane. En helt annan potential skymtar ju fram, t. ex. den trotsiga framväxten av ungdomskulturen, och hur den biter sig fast och gestaltar sig i den lilla hålan Kaskö (min egen skolstad var Kristinestad; jag vet hur det känns att gå mellan de skvallerspegelförsedda trähusen).

1950-talets sorg

Ett annat motiv man skulle vilja att gavs större tydlighet är den vuxna befolkningens belägenhet efter krigen. I boken framgår tydligt att man ofta mådde riktigt dåligt. Mamman i Arlettes familj tycks stänga av, isolera sin sorg och ge sig i kast med sina uppgifter – att sköta sitt jobb och försörja sina (ibland ganska bråkiga) barn. Hon håller sig upprätt, men hennes kollega, Torkel, håller på att gå under. Hans halmstrån är spriten, poesin och en (oftast diskret) djupt olycklig kärlek till Arlettes mor Inge – och han känns som en av femtiotalsskildringens sannaste personer.