Självskrivet. Om självframställning i litteraturen

Frågan om var gränsen skall dras mellan självbiografi, i meningen fakta, och fiktion, har varit en hård nöt att knäcka för forskare i självbiografiskt skrivande. Med termen självframställning vill Arne Melberg i sin nya bok Självskrivet. Om självframställning i litteraturen undvika att fastna vid problemet ”fakta eller fiktion?”. Hans avsikt är att istället nyfiket undersöka hur författare kan skriva (om) sig själva i olika former och oberoende av om verken konventionellt sett skulle definieras som faktalitteratur eller som fiktionslitteratur. Han hinner på dryga 200 sidor spåra självkonstruktion i en imponerande stor och brokig skara verk av bl.a. Michel de Montaigne, Selma Lagerlöf, Friedrich Nietzsche, Gertrude Stein, Anna Banti, V.S Naipaul, Aksel Sandemose, Tove Ditlevsen – och därtill nosa på postmoderna bloggar.

Det finns ett otal beteckningar för litteratur som på ett eller annat sätt refererar till författaren själv: självbiografi, självporträtt, memoar, intimlitteratur, för att bara nämna några. Och den forskning som uppehåller sig vid själv(bio)grafiskt skrivande inte bara inom litteraturvetenskap, utan även inom besläktade ämnen som filosofi, genusvetenskap och postkoloniala studier, kan man lugnt kalla överväldigande. Arne Melberg tillåter sig en underdrift då han menar att det finns ”en ganska omfattande teoribildning kring denna materia”.

Både och …

Melbergs läsningar går, som han själv framhåller, stick i stäv med den litteraturvetenskapliga doktrin som säger att personer i fiktiv litteratur måste hållas isär från författarna bakom verken. I den meningen utforskar Melberg nya marker – eller försöker snarare närma sig de bekanta med nya frågeställningar. Men kan inte Självskrivet också ses som ett uttryck för en trend, för att det efter flera decennier igen är mer accepterat att inom litteraturvetenskap tala om liv och verk i ett och samma andetag?

”Både-och” är nyckelfras i Melbergs läsningar och också det begrepp som håller samman de ganska disparata iakttagelser han gör i samband med olika verk och kapitel. Ett ställe där begreppet fungerar särskilt bra är i diskussionen om Tora Dahl, vars författarskap kan delas in i två delar: åtta självbiografiska romaner om flickan Gunborg och nio delar memoar om Tora.

I En bit på väg från 1968 skriver Dahl ”[d]et måste bli slut med att tala i tredje person nu” i samband med att Gunborg kliver ur barndomsvärlden och blir Tora i vuxenvärlden. I det här ser Melberg en strategisk växling mellan ”att konstruera ett själv och att rekonstruera sig själv”. Han markerar därmed att berättare och huvudperson aldrig kan vara helt identiska, men förstås illustrerar exemplet också hur fakta och fiktion kan samspela i självframställande litteratur.

Tyvärr känns tankefiguren ”både-och” inte alltid så givande, eftersom väldigt mycket knyts an till den: splittring och enhet, självhävdelse och självförnekelse, liv och död, litteratur och verklighet, visa och dölja, tradition och förnyelse, smärta och lycka, utveckling och ögonblick.

Avslappnad och kreativ essäist

Melberg är en bekymmersfri och kreativ essäist som inspirerar mig till många marginalanteckningar. ”Exil” är bara ett centralt tema som förekommer med många variationer men alltid med en stark koppling till litterär självframställning. Det kan t.ex. handla om exil från den ofrånkomligt förlorade barndomen eller från ett hemland på grund av politiska orsaker.

Möjligtvis öppnar Melberg lite väl många dörrar. Emellanåt tycker jag att formen och innehållet inte riktigt stämmer överens. Med den essäistiska stilen som tillåter spekulationer och svepande gester tänker jag mig att Melberg vänder sig till en bred publik, dvs. inte bara till litteraturvetarkolleger. Men samtidigt rör han sig med begrepp som ”den litterära självframställningens konventioner”, ”den självframställande traditionen”, ”självframställningens strategier”, ”positioner”, ”tekniker”, ”självframställningens poetik”.

De akademiskt klingande begreppen antyder gränser och skillnader och väcker hos mig förväntningar på mer djuplodande analyser och mer specifika begreppsdefinitioner än jag får. Jag är exempelvis inte alltid så snabb som Melberg på att identifiera författare med berättare och huvudperson. Han levererar ibland hellre välformulerade slutsatser (gärna metaforiska) än visar läsaren hur han kom fram till dem.

Melbergs självprövning

Till saken hör att Melberg har en hel karriär som forskare att blicka tillbaka på. I Självskrivet finns iögonenfallande mycket korshänvisningar, som väl visar på ett problem i samband med struktureringen av boken, men intellektuellt rör han sig ledigt i det stora litterära materialet. Det är lyckat när han nyanserat placerar in olika författares självframställningar på en axel som han lekfullt kallar ”position August” och ”position Selma”. Inlemmad i hans kunskap är också mycken självbiografisk forskning. Visst är det möjligt att spåra de ofta indirekta referenserna till övrig forskning, men jag hade ändå gärna sett en öppnare dialog mellan Melberg och andra forskare. Som det är nu för han främst en dialog med sig själv, de iakttagelser han gjort i tidigare studier. Och ja, förstås är Självskrivet utöver litteraturanalyser en melbergsk självframställning, eller som han själv säger, ”akt III i den självprövning” som inletts med Mitt i litteraturen (2002) och Resa & skriva (2005).

Att ta fasta på jaget eller självet som konstruktion är inget nytt, varken i litteraturen själv eller i forskningen om den. I Självskrivet hörs bland andra Montaigne som menade att ”det är lika stor skillnad mellan oss och oss själva som mellan oss och andra” och Fernando Pessoa som i Orons bok låter dagboksjaget Bernardo Soares fastställa att ”[han] är för det mesta just den prosa [han] skriver”.

Det är svårt att komma med något helt nytt inom ämnet. Ändå är det intressant att som Melberg öppna upp för tankar om vad ett jag kan vara. Det handlar inte bara om att ”expandera skrivandets möjligheter”, utan också om att expandera våra tankevärldars möjligheter – och därmed våra livs.