Den omöjliga hemkomsten

Ett grundtema i den traditionella berättelsen, t.ex. folksagan, är återkomsten. Man lämnar barndomshemmet, reser ut i världen och återkommer som en förändrad människa. Det är fråga om övergångsriter till vuxenheten, i senare tider utvecklingsberättelser och utvecklingsromaner. Då Åsa Stenwall-Albjerg i sin senaste bok Den omöjliga återkomsten skriver om österbottniska författare, ser hon samma tema också i deras liv och verk. Hon har valt att läsa några österbottniska författare, med rötter och rotlöshet som utgångspunkt. Hon ser hos de österbottniska författarna en tendens att falla in i folksagans struktur att resa bort för att återvända som en annan och till ett Österbotten som inte heller är detsamma. Alltså en omöjlig hemkomst.

Man kan inte stiga ned två gånger i samma flod, visste redan Herakleitos. Och det är väl knappast någon överraskning att de österbottniska författarna fått lära sig att återkomsten är omöjlig som hemkomst. Därför har hemkomsten varit mera möjlig som tema i deras författarskap. Trots att många författare återvänt till Österbotten efter sina irrfärder ute i världen, är det ändå i sina böcker de kan rekonstruera, eller konstruera, sina rötter.

Motsatser som undersökningsmetod

Det Stenwall-Albjerg främst uppehåller sig vid är motsatsförhållanden: Österbotten-storstad, tradition-modernitet, bygdesvenskhet-kultursvenskhet, Gemeinschaft-Gesellschaft, bondeklass-borgarklass… Det är alltså fråga om skildringar av brytningar och identitetskonflikter. Hon vill också se författarnas väg ut i världen som en klassresa, utan att desto mera gå in på en djupare klasstematik och klassanalys. För henne är klass och bildning så gott som synonymer.

Åsa Stenwall-Albjerg är en bra läsare och tolkar elegant texterna hon behandlar. Jag tycker ändå att hon allt för mycket faller in i en automatiskt refererande skildring, som känns en aning jobbig. Texterna är i alla fall lätt tillgängliga och läsaren känner ofta till dem redan tidigare. Ett drag i hennes tolkningar jag också irriterar mig på är att hon i vissa fall är allt för oreflekterad i sin biografiska läsning av författarnas skönlitterära texter.

Guldgruva – och tvångströja

Jag vill ändå påstå att Åsa Stenwall-Albjerg erbjuder en bra presentation av sina författare och deras författarskap och att hon sätter in dem i en kontext, som på sätt och vis är intressant. För dem som är intresserade av österbottnisk litteratur i sig, är boken en guldgruva. Men, som Åsa Stenwall-Albjerg också själv inser i slutet av boken och frågar sig och läsaren, kan hon tänkas ha ”dragit en gammalmodig tvångströja över författarna i den här boken genom att fokusera på sådant som plats och identitet, hembygd och modernitet.”

Åsa Stenwall-Albjergs bok bygger på att det finns en ”österbottniskhet” – själv betvivlar jag det. Men, kanske det ändå finns en slags österbottnisk mentalitet, som är annorlunda än den sydfinlandssvenska. Då jag en gång i tiden bodde i Österbotten, besökte jag en folkdemokratisk sommarfest. Riksdagsmannen, som återvänt för ett besök i hembygden, höll ett långt tal, som han avbröt med den retoriska frågan: Tycker ni jag talat för länge? En röst från publiken svarade frankt: Jo, det tycker vi nog! På samma vis vill jag besvara Åsa Stenwall-Albjergs fråga. Jo, det tycker jag!

Det är inte endast så att hon sätter en tvångströja på författarna. I lika hög grad sätter hon den på sig själv. Både författarna och Åsa Stenwall-Albjerg som läsare och tolkare vägrar att hålla sig inom den mall som tvingas på dem. Åsa Stenwall-Albjerg gör det av en eller annan orsak dessutom frivilligt.

Österbotten ingen enhetskultur

Vad jag opponerar mig mot i Åsa Stenwall-Albjergs uppläggning är att hon så oproblematiskt förhåller sig till den ideologiskt förenklade konstruktionen av en finlandssvenskhet uppdelad i bygde- och kultursvenskar. Jag köper inte denna uppdelning, för att tala med en marknadsanpassad vokabulär. Jag tror inte man kan se Österbotten som en traditionell enhetskultur, där alla är/har varit fria självägande bönder. Det traditionella bygdesamhället var knappast ens i Österbotten ett klasslöst samhälle utan interna konflikter.

Åsa Stenwall-Albjergs läsning av de åtta författarskapen visar dessutom att så inte är fallet. Man kan tydligt se könskonflikter och klasskonflikter och att författarna i liv och författarskap revolterat mot denna falska gemenskap. Jag tror därför att Åsa Stenwall-Albjerg skulle ha vunnit mycket på att inte övertolka skillnaden mellan centrum och periferi och i stället se mera nyanserat på dessa interna konflikter och på hur den österbottniska identiteten konstruerats och återkonstrueras utgående från dem.

Allt finns redan där

Kanske skulle hon ha kunnat närma sig ett mera intersektionalistiskt synsätt och kombinerat kön, etnicitet (österbottnisk finlandssvenskhet?) och klass i sina litterära analyser. Allt finns redan nu tillgängligt i hennes läsning. Det skulle bara ha krävts att hon skippat den där förenklat nostalgiska hemlängtan, som hon nu vill föra fram som huvudtema.