Att jag vill nånting mer. Essäer om nordisk samtidsprosa

Åsa Stenwall är en av ytterst få etablerade kritiker och litteraturhistoriker i det svenska Finland som inte är verksamma i ett akademiskt sammanhang. Däremot hör hennes fem omfattande essäsamlingar kring den svenska samtidslitteraturen i Finland till de verk som fortlöpande används och citeras i akademiska avhandlingar på alla nivåer inom det akademiska ämnet litteraturvetenskap. I sin essäistik har Stenwall ofta legat steget före den akademiska forskningen då det gäller att spåra tematiska trender.

I sin essäistik har Stenwall ofta legat steget före den akademiska forskningen

I sin senaste samling Att jag vill nånting mer. Essäer om nordisk samtidsprosa vidgar Stenwall perspektivet och tar sig an samtidens nordiska litteratur genom nedslag i romaner och noveller skrivna av yngre, för att inte säga unga, författare, under de senaste tjugo åren.  Bland författarna ingår både sådana som kan betraktas som fullt ut etablerade med många verk bakom sig, som svenska Johanna Nilsson och norska Hanne Ørstavik, och några debutanter, bland dem finlandssvenska Kaj Korkea-aho. De mest kända namnen hittar läsaren inte i den här volymen. Alla nordiska länder med undantag av Island är representerade.

Varför ingen isländsk författare har tagits med är en fråga man kan spekulera kring i anslutning till Stenwalls övergripande ämne. ”Hur mår människan i den nordiska litteraturen” lyder temat Stenwall vill belysa. Som nordisk läsare av huvudsakligen några andra litteraturer, de brittiska, samt afrikanska litteraturer och indisk litteratur skrivna på engelska med allt vad de innebär av förskjutna och förhandlade subjektiviteter, blir jag både lite glad och smått irriterad över den här ”människan” med stort m som fortfarande förutsätts bebo ”den” nordiska litteraturen och ”det” nordiska samhället i den, ett samhälle som kanske är Stenwalls egentliga ärende. Det är nämligen den litterära samhällskritiken hon är på jakt efter i prosatexterna. Frågan kunde därför lika gärna lyda: vad har nordisk samtidslitteratur att säga om hur människan mår i dagens nordiska samhällen?

Nordiskt eller globalt

Ja, i Stenwalls bok kan man förvisso bevittna balansakten hon som essäist presterar. ”Vi är mera än vår kultur! Bärare av samtidigheter och motstridigheter i en värld av förändring”, utropar hon i förordet till ett verk som blir ett försök till undersökning av den paradox som följer av mötet mellan något ”nordiskt” och något ”globalt”.

Det är heller inte särskilt svårt att i hennes utgångspunkter för läsningarna skönja en vandring på de möjligen allt mindre bördiga betesmarkerna, ett nordiskt centrum, vid den globala vulkanens fot. I trycket av senmodern globalisering blir Norden i allt lägre grad vad det varit i sin karakteristiskt trygga kombination av naturidyll och social utopi, men den isländska figuren framträder genom sin frånvaro som – ja, som vad? Föreställningen om något mera homogent och motståndskraftigt? Ett rum föga berört av de globaliseringens lavaströmmar av alldeles annan art än den obetvingligt vulkanologiska och resistenskraftiga diskurs som isländsk geografi, topografi och kultur representerar?

Den kraftfulla meningsbyggnaden, den konsekventa användningen av ”jag” och det färgstarka bildspråket är tilltalande

Personligen läser jag inte så gärna essäistik, kanske just på grund av dess –ofrånkomligen – alltid lite grumliga argumentation, dess ständiga balanserande av motsägelser, det ena och det andra, av si och så.  För den som vill se klart i betydelsen konturskarpt är essän aldrig ett förstahandsval. Men mot bakgrund av essäistikens genrekrav är Åsa Stenwalls val av ämne idealiskt. Begreppen människa, Norden, globalisering, modernitet och senmodernitet utgör en essäistisk ekvation som inte låter sig lösa genom bruket av raka rör. Och det är något med Stenwalls språk som gör just hennes essäkonst tilltalande i mitt tycke; som på ett skönt sätt stagar upp resonemangen. Hit hör den kraftfulla meningsbyggnaden, konsekventa användningen av ”jag” och det färgstarka bildspråket.  Allt detta gör att Stenwalls essäistik står med fötterna på jorden. Samtidigt är Stenwall ovanligt påläst i teoretiskt hänseende och hanterar sina teoretiska källor ledigt men både aktivt, frekvent och berikande.

Det omöjligas konst

Emellertid – essän är liksom politiken det (o)möjligas konst. Hur mår alltså ”människan” i den nordiska litteraturen representerad av de valda verken?

Inte så bra, det är ofta rätt dystopiska världar som målas upp, världar Åsa Stenwall tolkar som bärande en samhällskritik, även om texterna inte är uttryckliga samhällsskildringar. Men kanske illamåendet då kan ha något att göra med själva frågeställningen och urvalet av verk och författare: förutom de inledningsvis nämnda också Naja Marie Aidt, Hans Gunnarsson, Miika Nousiainen, Per Pettersson, Jens Smærup Sørensen, Carl Frode Tiller och Jerker Virdborg.

Förändringen är inte entydig, olika och motstridiga företeelser lever och verkar samtidigt

Som Stenwall understryker bebor vi en värld i förändring också i det privilegierade Norden. Förändringen är inte entydig, går inte i en riktning, olika och motstridiga företeelser lever och verkar samtidigt. I den processen kan ”människan” i ”den” nordiska litteraturen kanske därför omvandlas till – det vill säga förstås som – människor i nordiska litteraturer.  Sådana har som bekant funnits redan en tid. Är det alltså snarare en del av den utvecklingen vi kan bevittna i texterna?