Portföljen i skogen. Kvinnor och modernitet i det sena 1900-talets finlandssvenska litteratur

Åsa Stenwalls nya bok handlar inte bokstavligen om saker out of place, utan om kvinnobilden i millennieskiftets litteratur, romaner och lyrik av finlandssvenska kvinnliga författare. Författaren skissar förra seklets moderna genombrott som bakgrund. Då handlade romanerna om priset man fick betala för en plats som samhällsvarelse: sjuklighet, melankoli och självmord. Men de lät också höra nya kraftfulla röster. Nu skriver sig kvinnor ut ur moderniteten. Titelns bild är hämtad ur en roman av Henrika Ringbom, där karriärkvinnan lämnar emblemet för sin framgång kvar i naturen.

Mentalitetshistoria

Portföljen i skogen är Åsa Stenwalls fjärde bok. Den första som utkom 1979 handlade om Fredrika Runeberg, de två följande om kvinnlig respektive manlig socialisation som den beskrivs i samtida skönlitteratur. Speciellt den förra är ett vederhäftigt och pedagogiskt exempel på hur litteraturen kan exemplifiera kulturella mönster och socialisation.

Men i motsats till Hur flickor blir kloka (1987) känns grunden för Den förvirrade äventyraren. Hur pojkar blir män i nyare finlandssvensk litteratur(1996) mindre stabil. Också det är intressant, kanske det helt enkelt inte går att heltäckande förklara flickor och pojkars socialisering utifrån samma perspektiv. Särskilt om man tar avstånd ifrån särartsfeminism är detta ett utmanande spörsmål; i vilket fall som helst lär frågan bli öppen ett bra tag till.

Åsa Stenwall är en av de kunnigaste på sitt område i Finland, hon är nästan överväldigande påläst och systematisk. Hon har sina äldsta analysredskap från den tiden då en litteraturkritiker eller -forskare utan att sväva på målet kunde tala om (och givetvis för) kvinnokamp och klasskamp.

Kan man fortfarande läsa litteratur som ’mentalitetshistorier’, frågar hon sig? Sen gör hon det med avsevärd framgång. De noggrannast analyserade exemplen är Pirkko Lindbergs Berenikes hår, Henrika Ringboms Martina Dagers längtan och Monika Fagerholms Diva, men boken behandlar också t.ex. Susanne Ringell, Yrsa Stenius och en antologi kvinnotexter med kristna förtecken.
.

Kropp och kultur

Lindbergs Berenike får representera kvinnan som kropp. Det är en kropp som är drabbad av sjukdom, hennes psykiska störning ger upphov till kroppsliga förändringar – mest synlig är övervikten. Motivkretsen (minus fetman, som jag inte tror var litterärt motiv då) anknyts med ett lätt men bestämt grepp till kvinnliga författare för hundra år sen. Hos Lindberg – i vår tid – då fixeringen vid (kvinno)kroppen är så markant, är kroppen också självklar som handelsvara.

Alternativen ser ut att vara fet och galen eller hora och såld, Stenwall styr läsningen in ett resonemang (ursprunget är en diskurs om anorexi) av modernitetsforskaren Nina Björk. Ätstörningen är ett övertagande av en kulturell könskonflikt, en omvandling av ett kollektivt problem till individuell kamp. Man kan alltså avläsa Berenike mer som ett slagfält än som en traditionell romanperson.

Romanpersonen som konstruktion

Henrika Ringboms Martina Dager kan också läsas som konstruktion, som ett experiment där en kvinna som till praktiskt taget hundra procent satsat på sitt jobb (ett höjdarjobb på Finlands Bank) till slut konfronteras med naturen – och går i däck. I en sorts upplösning, säger Stenwall.

Monika Fagerholm som skapat flickan Diva tycks vara mest sorglös i förhållande till sin konstruktion. Där gör det inget att sömmarna syns, det skall märkas att det rör sig om ett experiment.

Stenwall jämför de mer robust skrivande kvinnorna i Finland med en mjukare och mindre ironisk motsvarande litteratur (främst under 80-talet) i Sverige. Den svenska trenden betecknades av Ebba Witt-Brattström som ett slags exil i det feminina. Sedd mot bakgrunden är Diva ett explosivt angrepp – också på litteraturen. Ändå: att skriva sig ut tycks vara en gemensam idé.

Flickornas intrång

Det riktigt värdefulla med Portföljen i skogen är att den knyter ihop litteratur skriven av kvinnor över tid. Jämförelserna aktualiserar texter över hundra år gamla, då man ’skrev sig in’ i den samhälleliga gemenskapen. Under 70-talet skrev man sig ut ur patriarkatet och in ett systerskap. I dag tycks kvinnor ’skriva sig ut’ ur moderniteten, en civilisation som är besatt av manliga ideal.

Att skriva om kvinnors vardag i dag: för det mot politiskt medvetande eller resignerad anpassning? Spjutspetsen förefaller finnas hos de yngsta som tycks ha uppfostrats till att avslöja dubbla budskap. ’Gulligheten avprövas och demonstreras och – vips – bits den av’, säger Åsa Stenwall. Hennes främsta exempel är Catharina Gripenberg och Jessica Ålgars.

Dessa genomskådande, lekfullt men desperat skrivande unga kvinnor kontrasterar starkt mot t. ex. Yrsa Stenius mer tungfotade analys av ’makten och kvinnligheten’. Skillnaden har antagligen mindre att göra med ålder – de tillhör helt enkelt två olika världar.

Litteratursociologernas återkomst

Litteratursociologer har länge varit ett utdöende släkte, postmodernismens selektivism tycktes inte vara deras bord. I Svenskfinland har man aldrig haft många. Liksom läsare i gemen har man där tänkt mer på litteraturen som en reservoar att fiska auktoriserade upplevelser ur.

Finlandssvenska litteratursociologer har nästan alltid hittats utanför högskolorna. Först var det Sven Willner, kulturjournalist och kritiker, nu är det tack och lov också Åsa Stenwall, som ytterligare kombinerar det litteratursociologiska uppdraget med ett pedagogiskt. Under många år har hon lett folkhögskolekurser i kreativt skrivande och också ur det perspektivet kunnat se litteraturen såväl som individuell och som kollektiv rörelse i tiden.

Den nya boken karaktäriserar man spontant inte som lättläst, men för den som inte är främmande för stoffet är den givande.