Patrioter är en bok om extremism, ondska, utsatthet och framför allt om vuxna som sviker barn. Astrid Trotzig (född 1970) debuterade med den självbiografiska reportageromanen Blod är tjockare än vatten (1996) där hon skildrar sin resa till Korea, landet som hon adopterades ifrån till Sverige vid 5 månaders ålder, och hur det är att vara adopterad och befinna sig halvvägs mellan två identiteter både i sina egna och andras ögon.

I Patrioter använder Trotzig sig av alla ingredienser som hennes tre tidigare romaner bygger på; tillhörighet och ursprung som i debutboken, minne som i Ibland undrar jag om jag minns rätt( 2001) och rasism som i Främmande i detta land( 2003).

Trotzigs fjärde roman är en studie i en möjlig orsak till – och verkan av – att en människa kan bli extremist. Möjlig därför att Trotzig inte ger något svar på detta, visar bara på hur det kan gå och hur onda handlingar och kommunikationslöshet går i arv. Trotzig har ett språk som är sobert lågmält och helt utan åthävor. Sin strama stil trogen skapar hon en språkligt tydlig berättelse men med många öppna ändor. Patrioter är en omsorgsfullt komponerad roman med samma smak av kriminalromanteknik som återfinns i Trotzigs tidigare romaner.

Positioner snarare än karaktärer

Boken har tre huvudpersoner som handlingen tvinnar sig runt. Trotzig tecknar inga djuplodande personporträtt som kunde väcka entydig empati hos läsaren. Romangestalterna är alla till för att illustrera en position och är alla i något skede offer och senare förövare.

Irma kommer till en gård i Sundsvallstrakten som krigsbarn från Finland när hon är fyra år. Trots att hon blir väl mottagen av sina svenska fosterföräldrar blir hon aldrig kvitt vare sig saknaden efter sina föräldrar och sitt hemland eller känslan av svek från de vuxna, och hon knyter känslomässigt aldrig an till de nya föräldrarna. På gården bor även fosterfadern Stigs yngre bror Mats, som växt upp med att regelbundet få stryk av sin äldre bror och kompenserar det med att tortera kattungar och andra djur tills Irma flyttar in och blir hans huvudsakliga offer.

Den tredje huvudpersonen utgörs av Erik, Irmas äldsta son, som aldrig uppfattar att han får sin moders fulla kärlek och inte riktigt känner tillhörighet någonstans. Mats och Eriks öden förenas i den högerextremistiska organisationen som Mats lockar in Erik i och inom vilken Erik äntligen känner att han har hittat sin rätta plats. Erik blir tilldelad ett nästan på måfå valt offer – en kvinna i hans egen ålder vars brott enligt ”organisationen” består i att ha drivit ett lyckat projekt för integrering av invandrare – som han får i uppgift att mörda.

Alla har skuld

Kring Eriks förberedelser för mordet skapas en tät och kusligt upptrappad spänning. Det kusliga består i att Erik inte en stund tvekar om att hans uppdrag är rätt, snarare ser han med njutning framemot stunden då han står öga mot öga med offret och hennes dödsskräck.

Alla har delvis skuld i varandras beteende; Irma kan ha orsakat Eriks ”flykt” till den extremistiska rörelsen med sin oförmåga att knyta an till sonen, äldre brodern Stig med sin aga till Mats känslokyla och hat och så vidare. Men bokens poäng är att ingen förklaring är ensam stark nog för att svara på varför.

Patrioter är tröstlös och skrämmande i sin avsaknad av förklaringsmodeller. Den ger inte svar på hur ondska uppstår. Och framför allt inger boken inte hopp om att det goda segrar över det onda.

Dela artikeln:

 

Mer information på nätet

Intervju med författaren i Aftonbladet