Glöm bort din saknad

Dyn är det första. Den är brunklibbigt seg, finns överallt. Chocken är total då lillflickan Marlene/Len med familj på femtiotalet återvänder från emigrationens Kanada till Österbotten.

Att återvända betyder i Lens fall att komma till ett land där hon aldrig varit. Finland smickrar inte: ”… det här landet såg gammalt ut. Grått var färgen, det var grått som pälsen på en råtta. Inte bara gyttjan utan hela himlen, fälten, vägarna, träden, bodarna. Färgen på kläderna. Färgen på håren. På ögonen”

Det är ett genomgrått efterkrigstida landsorts-Finland, med stränga värderingar, de landar i. Vid ankomsten har familjen gjort sig fina. Mamma Marias hår är som havet, kammat i en våg. Flickornas spetsklänningar frasar. Omedelbart hånas flärden. Det fina får packas undan. Eller förstörs som findockorna som får en simtur i den dyiga ån och likt systrarna Sus och Len aldrig mer blir sig lika. Handfast brottar byborna ner allt de inte känns vid.

Återvändarens hemlöshet

Ann-Luise Bertell befäster med Glöm bort din saknad sin roll som poetisk epiker. Romanen är en systerroman till Vänd om din längtan (2016) i den löst sammanfogade trilogin med Finlandianominerade Heiman (2020) i mitten. Då mamma Maria var berättare i den första romanen, berättas denna av flickan Marlene. Växlingen i berättarröst skapar en kör av röster. De tillstånd Bertell skildrar i romansviten är emigrationen, kvarstannandet och återkomsten. Som den dramaturg och teaterchef hon är kan hon sätta samman en levande, berörande berättelse. Vänd om min längtan, som vann YLEs litteraturpris, skildrade Marias väg från gården i Saktmodet till Kirkland Lake i Kanada. Emigrationen blev en besvikelse och slutade i skilsmässa. Den nya romanen tar vid då hon redan har en ny familj, och återvandrar.

Värst är att den hemskickade, hopskrapade förmögenheten är borta. Det hus som utlovats är byggt på vacklade lergrund

I det nygamla hemlandet är inget som det ska. Hemfolket vänder sig bort, löften sviks. Värst är att den hemskickade, hopskrapade förmögenheten är borta. Det hus som utlovats är byggt på vacklade lergrund. I den fuskbyggda ladugården fryser kornas klövar och juver till is. Att familjen alls kommer ”hem” beror på pappa Rikards hemlängtan. Han menar att ”man var meningslös utan sina egna människor”. Besvikelsen är bedövande. Kriget, utsattheten och avståndet har skrivit om släktskapet. Kvar finns bara brist, utnyttjanden och tillkortakommanden. Svek och sår fortplantar sig mellan generationer. Missunnsamheten är monumental. Mitt i misären befinner sig Marlene, berättaren. Hon iakttar. Mycket rymmer hennes barn-jag. Systrarna Sus och Len är omaka parhästar. Den ena söt och följsam, den andra kantig och egensinnig. Men det är ur egensinnet iakttagelserna och konsten att sätta samman en egen berättelse stammar. Trots de såriga relationerna är Len på väg mot ett växande, mot sin kreativitet. Hon backar inte undan från det svåra.

Återbesök i den finska mannens sorg

Ingen i familjen vill stanna, men de har inget val. Mamma Maria har lämnat efter sig en dotter från sitt första äktenskap. Vid sidan av sorgen och smärtan över att ha ett världshav mellan sig och dottern, blir hon brutalt utfryst av byagemenskapens grannkvinnor. De styr ”omtalet” på byn, stramar åt skvallrets snaror, förskjuter.

Då pappan borgar för en supbroders skrytbygge barkar det utför och sessionerna i hembrännarbastun blir veckolånga.

Pappa Rikard är en odugling. Då han inte får den utlovade chefstjänsten på bankkontoret måste han bruka den ogina jorden. Han plöjer fel och är till allmänt åtlöje. Allt stelnar mellan honom och Lens mamma. Len själv slits mellan dem båda. Då pappan borgar för en supbroders skrytbygge barkar det utför och sessionerna i hembrännarbastun blir veckolånga.

Barnen till de istadigt supande männen sitter med en handgranat. De vill kasta den. Förinta det onda som sipprar ur papporna. Bertell konfronterar obönhörligt schablonerna om den tyst lidande efterkrigstida finska mannen. Våldet, utsattheten och tigandet är det arv han förmår ge. Till slut ger pappan upp och flyttar. Mamman har att husera själv i huset och sörja för de två döttrarna. Lätt är det aldrig. Det felplacerade huset svämmar till slut över och bohaget dränks. Otillräckligheten ter sig bottenlös.

Ur det tyglade stiger storheten

Bertell berättar dröjande, med detaljskärpa. Mästerligt målar hon upp miljöer och skeenden. Textens dramaturgi är tyglad. Det syns i den sparsmakade användningen av adjektiv. De korthuggna fraserna säger bäst hur det är: ”Gyttjan bredde ut sig” ”Farmor såg argt på oss” eller ”Det var kallt i farmors hus”. Effektivt och isande skildras kylan mellan släktingarna. Det är stumt mellan människorna.

Längs med raden av umbäranden vecklas hennes eget flickblivande ut.

Barnet betraktar, berättar. Längs med raden av umbäranden vecklas hennes eget flickblivande ut. Blödandet kommer oannonserat, samlagen hon bevittnar väcker obehagsblandat begär. Vad hon undersöker är utsattheten i att vara människa. Som då den eftertraktade grannsonen gör den karelska flyktingflickan Helmi med barn. Helmi är Lens första vän. De har ett samförstånd. Och Len skriker ur sig sanningen om graviditeten vid grannfruns kafferep. Det finns ögonblick då allting vänder. Bertell låter oss begrunda dem.

Nukänslan i ett sceniskt berättande

Akterna i romanen är: Prolog: tankar om var en berättelse börjar, Återkomsten, Varningar och rop, Avgörande händelser och slutligen Kirksal (förbjuden bergknall i djupskogen där sexuella möten sker). Kapitlen är korthuggna, forslar berättelsen framåt i en bestämd bana. Det sceniska berättandet får läsaren att se den dammiga vägen framför sig. Bertell laddar scenen med saknad efter det vi inte förunnas, hur vi än vill:

”Kjolarna vippade. Tallarna stod i prydliga  rader som tysta vittnen bredvid vägen. Jag gav upp att räkna dem, de var så många. Marken var sandig. Dammet yrde. Saknaden gick som en skugga bakom dem med dröjande, retsamma steg.”

Också Marlenes mommo är kärv. Hon kan ”vända om längtan”, vakar över övergången mellan liv och död, tvättar lik. Len visar sig ha handlaget och får som liten lära sig konsten att göra färdigt döda. Det är en närgången handling, som blottlägger människokroppen i dess skröplighet.

Jag hade själv tvättat mommos kropp. Hon såg ut som alla de andra jag hade hjälpt henne att tvätta.

”Jag hade själv tvättat mommos kropp. Hon såg ut som alla de andra jag hade hjälpt henne att tvätta. Det blir tydligt hur lika vi är varandra, om inte förr så då man tvättar liken. Bara skelettet kvar nästan, inget av hullet, av köttet. Huden, blek och skör som papper, stora blånader som lyste igenom. Nästan som att se ner i vatten och tänka på allt som fanns där under. ”

Efter bara tre romaner är Ann-Luise Bertell en av våra stora berättare. Hon låter oss vara med då gyttjan stelnar på klänningsfållarna och gör dem styva. Hon låter oss höra saknadens underskalv romanen igenom. Och trots att temat är emigration och återvändande stannar inte berättelsen där. Tvärtom undersöker den nyfiket vad det är att vara människa. Fram stiger ett kunskapssökande som inte begränsar sig till en hunsad och Bibelträngd trakt, utan ett sökande som angår alla. Trots det dygiga, tunga temat äger berättelsen en befriande lätthet.

Vänd om min längtan