Jag älskar Astrid Lindgren

På tre rundvandringar i Astrid Lindgrens hem upplever Ylva-Li i serieboken Jag älskar Astrid Lindgren att hon smälter samman med författaren. Serien som genre kan åskådliggöra förskjutningar tydligt. Hur tillstånd, händelser och personer glider över i någonting annat, ruta för ruta.

Att genrebestämmma Elin Lucassis Jag älskar Astrid Lindgren är inte lätt. Förlaget säger att boken är en seriekortroman. Så kan man läsa boken. Jag har lust att kalla den en serieessä, för de biografiska inslagen.

Frasen ”Jag älskar Astrid Lindgren” fångar mig. Det kraftiga uttrycket ”älskar” får snart sin förklaring. Huvudpersonen identifierar sig så starkt med Lindgrens liv, litterära gestalter och öde att de två nästan smälter samman. Den grafiska framställningen och texten – rubriker för olika avdelningar i boken, övertexter och pratbubblor har många bottnar. Här finns platta ytor, skeva detaljer och förskjutningar i både bild och text.

Moderskapet som gränslöst tillstånd

Men här finns också böljande former, som flytande kroppsvätskor, träd som vajar, känslor som ger sig iväg. Element som vind, eld och vatten.

Huvudpersonen heter Ylva-Li (tidigare bara Ylva). Hon besöker Astrid Lindgrens hem som numera är museum. På rundvandringar redogör en guide för inredning, rumsfördelning och biografiska nedslag i Lindgrens liv. För att fånga publiken berättar han om hur Astrid Lindgren blev tvungen att lämna bort sin son då hon fick honom som mycket ung, och oplanerat med en gift man.

Detta slår an på en vibrerande sträng hos Ylva-Li då hon också tvingats lämna bort sin son, för 46 dagar sedan (Astrid Lindgrens hem finns på Dalagatan 46). Traumat utlöser en förändrad verklighetsuppfattning hos berättarjaget. Hon anknyter till Lindgren. Andra recensenter skriver om psykos. Jag är ogärna så drastisk även om man kan läsa boken så. Här finns upplevelser de flesta föräldrar kan relatera till åtminstone stundvis. I någon utsträckning ingår det i konceptet föräldraskap.

Talan för barnets rätt, blir också mammans rätt.

Boken och Ylva-Li utsöndrar en existentiell ensamhet likt den många av gestalterna i Lindgrens barnböcker upplever. Talan för barnets rätt, blir också mammans rätt. Här finns en våldsamhet som nästan förutsätter det återhållsamma, bokstavligt talat inrutade formatet serier är. Den våldsamma upplösningen i boken är också genretypisk för serier.

Men här finns, som ett annat plan i berättelsen, också försök att bli gravid, Avlelsen. Samt graviditet. Något inverterat?

Kroppen som lösa detaljer

Ylva-Li har utslaget hår; vidöppna ögon växlar med solglasögon. Hennes bröst är på många bilder tecknade ovanför varandra, på höger sida av kroppen. Näsan är rak och kraftig, som en grönsak sedd framifrån. Liksom ditslängd mitt i ansiktet.

Det grafiskt konsekventa i berättelsen, som alternerar med förskjutningar ger det undflyende känsloläget en tydlighet. När utrymmet är begränsat blir framställningen koncentrerad och varje ord, varje streck får tyngd och betydelse. Serieböcker kan vid ett första påseende se slarviga ut, men de är allt annat än hafsigt hopkomna verk. Den håller för många läsningar och öppnar nya sidor vid varje omläsning.