När jag var lite på tjugo läste jag Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet (eller Underjordisk dagbok som den heter i Barbara Lönnqvists nyöversättning). Bokens jag är besatt av sin underlägsna position. Hans självmedvetenhet äter upp honom: hur ser andra på mig? Dostojevskij frammanar en person som trängtar efter kontakt, men är oförmögen att älska.

Bokens ilsket idisslande röst gav mig ingen ro. Ibland dök meningar ur romanen upp i huvudet, kanske egna hopkok. Vad var det i denna oresonlighet som talade till mig, vågar jag ens rota i det?

Just en sådan läsupplevelse som sliter en halvt i stycken är kritikern och litteraturvetaren Tatjana Brandt så bra på att sätta ord på, och visa den existentiella vidden av. För henne står läsningen vidöppen mot världen, mot livet, det brokiga och knepiga.

Olika slag av individualitet

I sin bok Fängslad beskrev Brandt läsningens virvlar, mellan inlevelse, insikt och eskapism. I sin nya essäsamling Läsa tankar går hon vidare med det här, som i hennes händer inte är teoretiska spörsmål utan pulserande livsfrågor.

I essäerna som handlar lika mycket om förståelse och mening som om litteratur, tar hon sig an fyra författarskap: 1700-talets gotikpionjär Ann Radcliffe, den lantliga idyllens skildrare George Eliot (Marian Evans), sci-fi/fantasyförfattaren Ursula le Guin och just också Dostojevskij.

En fråga som dyker upp titt som tätt i essäerna är också: vilket slags individualitet talar vi om, vad innebär det att gestalta den?

Som skribenter och livsöden är de olika, men en gemensam nämnare är att de brottas med individens plats i relation till strukturer, kollektiv, omständigheter, traditioner.

En fråga som dyker upp titt som tätt i essäerna är också: vilket slags individualitet talar vi om, vad innebär det att gestalta den? Hur undviker läsaren att projicera sin egen tids individ på sådana texter?

På tvären mot en samtid

När Brandt kastar sig in i dessa fyra författarskap gör hon det på tvären mot en samtid som hon uppfattar som enkelspårig både i sin syn på läsning och tänkande.

Hon påtalar hur en kritisk attityd närmast börjat gå på autopilot. Själv vill hon upplåta rum för okunskapen, sprickorna och det mångtydiga – romantikens idéer om djup och mörker får fungera som ett slags resonansbotten.

Anmärkningsvärt är att Brandt inte går i krok för författaren. Barthes devis om författarens död fungerar visserligen som analytiskt redskap, men själv ägnar hon sig åt det hon kallar att läsa dubbelt.

Dostojevskijs krångliga liv står parallellt med verken, inte som nycklar som gör det lättare att läsa, inte heller som tolkningens solida hävstänger, utan snarare som perspektiv som gör de enkla lösningarna mindre lockande.

Författaren är den mångfacetterade signaturen som inte vaggar in mig i tron på det enhetliga, autonoma verket, skriver hon.

Nya fönster slås upp

Dostojevskij var en människa som föraktade det mesta som inte var ryskt: det judiska, det tyska, det engelska (etc). I romanerna finns det partier som gör en smärtsamt påmind om detta. Samtidigt: i hans verk ges röst åt karaktärer med vitt skilda bakgrunder, som inte alls passar in i hans världsbild.

Brandt reflekterar kring en kvinnas okonventionella val i ett samhälle (1800-talets England), där mycket är omöjligt men samtidigt där nya fönster slås upp.

Verkens omtalade mångstämmighet djupnar, blir ännu mera komplex, när man börjar rikta sina spröten åt flera håll samtidigt. Att känna till Dostojevskijs xenofobi ger därför inga svar, men kan få en att stanna upp, beröras – också illa – av texterna med ny styrka.

Varje röst som talar lämnar sina premisser och stiger ut i en nästan outhärdlig frihet. Romanerna älskar sina förtappade nihilister och mördare, bråkmakare och utopister, excentriker, galningar, överdrivna älskare. Dostojevskij må i sin dagbok hoppas att han ska kunna skriva en bok om en god furste i en kaotisk tid, men resultatet blir en kaotisk furste i en modern tid.

I essän om Marian Evans – även känd som George Eliot ­– reflekterar Brandt kring en kvinnas okonventionella val i ett samhälle (1800-talets England), där mycket är omöjligt men samtidigt där nya fönster slås upp.

Eliots romaner, såsom den för många kända Middlemarch, går i närkamp med ideal och omständigheter. Hur ska man leva? Visserligen är karaktärerna ibland idealiserade, men Eliot synliggjorde det både skrattretande och farliga med att limma sig fast vid höga ideal. Hon försökte i sina böcker förstå människan med sina brister, med allt det hon möter i livet.

På sitt öppna och icke-tillslutande vis ställer Brandt dessa litterära beskrivningar i relation till Evans eget livstrassel, från det lantliga Englands religiösa dygder till de intellektuella cirklarnas fria andar.

Kusliga kloster och borgar

Behållningen i Läsa tankar är hur väl de nosar sig fram till de ömma punkterna, om de sen befinner sig i ett författarliv, i våra allas liv eller i romanen.

Jag dras till de orena, brutna och sammansatta verken vars undertext och kronologi inte helt kommer överens.

Essän om Ann Radcliffe illustrerar detta. 1700-talsförfattarens gotiska romaner rör sig i ett mytologiskt förflutet bland kusliga kloster och borgar och de vimlar av besynnerliga händelseförlopp.

Brandt är väl medveten om vilka trötta läsarter man kunde komma med (källare = undermedvetet) och vilka lika trötta invändningar man kan lassa upp (fåniga fantasilandskap). Istället lystrar hon till musikaliteten i texten och urskiljer en gryende och därför intressant blick på den moderna individens våndor. En sådan uppmärksamhet på hur en texts skavanker kan vara något vi grips av i läsningen är något jag själv sätter stort värde på.

Njutbart och nyansrikt språk

Verken som diskuteras i Läsa tankar träder fram i sin egen outtömlighet. Brandt ägnar sig inte åt att punktera eller behärska dem med sin läsning, hon idkar motsatsen till en “intellektets hämnd” på litteraturen.

Ännu mera än tidigare går vi på upptäcktsfärd bland läsningens intryck, från det arketypiska och patriarkala till det subversiva som andas morgonluft

Just därför uppskattar jag den sista essän om Ursula le Guins barnboksserie om Earthsea, böcker vars utgivning sträcker sig från 1968 till 2001. Ännu mera än tidigare går vi på upptäcktsfärd bland läsningens intryck, från det arketypiska och patriarkala till det subversiva som andas morgonluft, ordningen knakar i fogarna, nya former av relationer blir möjliga.

Något som för övrigt slår mig inte bara i den texten är hur jag finner det som kan kallas referat märkvärdigt njutbara, framför allt på grund av Tatjana Brandts ovanligt nyansrika språk.

Bortom all kontroll

I essäerna diskuteras det nya som läsningens fantasi öppnar på glänt, som en lönndörr i en gotisk roman. Fantasin är dock inte hemtam, den kan också vara skrämmande, ett slags “uttunning av verkligheten” där vi inte längre har fast mark under fötterna.

Brandt skriver att litteraturen kan vandra mot “okunskap”, på olika sätt hänge sig åt radikalt frågande, “göra plats för det oväntade, egensinniga och kluvna”.

När förmår vi bära upp sådana tillstånd, utan att förlora fotfästet?

Essäerna lyfter fram det symboliska tänkandet som släpper in den oregerliga fantasin som sveper med oss på sätt vi inte helt har kontroll över.

Denna dimension av bortom-kontroll är intressant för att det tycks förbundet med det icke-rationella, ett lodande i djup och mening, där en av litteraturens uppgifter kanske just är att fråga: vad är djup?

Formulerar aptit på livet

Brandt läser de fyra författarna kors och tvärs mot vår egen situation och den självförståelse som snurrar på. Emellanåt upplever jag att detta kors och tvärs blir lite ansträngt, som när Dostojevskij, via Julia Kristeva och “faderns lag”, landar i en from förhoppning om demokratiarbete. Samtidskritiken stannar ibland vid en småtrött gest. På dessa ställen upplever jag att texten har slagit på autopiloten; när samtiden synas känns det betydligt tamare än när författaren går i dialog med samhällsstrukturerna som blottläggs i The Mysteries of Udolpho eller Adam Bede.

Med undantag för dessa fåtaliga passager är det här en essäsamling med sällsynt aptit på att förstå och formulera, en aptit på livet helt enkelt. “Vi blir inte klokare och världen blir inte bättre om vi börjar tala slarvigt och hånfullt om vårt enda liv.”

 

Dela artikeln: