En vecka i Berlin

Ofta är ungdomsromaner, jagromaner, givande för de unga att känna igen sig när författaren skriver om jämnåriga. Ett bra exempel som torde ha hög igenkänningsfaktor för unga läsare är romanen En vecka i Berlin (Spinner, 2009), av den tyska författaren Benedict Wells (f. 1984) som skrev romanen som 19-åring, men debuterade med romanen Becks letzter Sommer (2008) när han var 23.

Romanens 19-åriga Jesper Lier har bestämt sig för att bli författare och skriver en yvig mastodontroman i Berlin, dit han har flyttat efter gymnasiet medan klasskompisarna väljer att utbilda sig till borgerliga yrken. Valet innebär ett uppbrott från uppväxten i familjen som skuggas av en olycklig juristfar som tog livet av sig när affärerna kärvade till sig.

Huvudpersonen har bestämt sig för att bli författare och skriver på en yvig mastodontroman

Eftersom det inte går så bra för Jesper och han lever i marginalerna i storstaden Berlin där han en tid praktiserar på en tidning, är hans strategi att inte oroa mamman i de regelbundna telefonsamtalen. Istället diktar han ihop ett stadigt flickvänsförhållande som han håller fast vid ända tills den trassliga garnhärva som är huvudpersonens liv långt in i denna utvecklingsroman, med snudd på det mirakulösa – men dock motiverat trots många olyckor på vägen – börjar reda ut sig, dessutom inom den tidsmässiga ramen för en magisk vecka, förenligt med att Gud skapade världen på en vecka. Här utlovas således läsning av en tysk roman om en ung man med kärleksbekymmer med lyckligt slut, i motsats till Goethes berättelse om den unge Werthers lidanden.

Berlins nattliv

Bristen på en levande pappa i Jespers liv kompenseras dock av en stödjande fadersfigur, en äldre granne till Jespers familj som uppmuntrar hans författarambitioner. Utmärkande för den här romanen är huvudpersonens minst sagt konfliktfyllda relationer; vänskapsförhållandet till den äldre fadersgestalten en i raden, för ingen lycka varar i evighet.

Jesper är inte ensam i metropolen Berlin. Persongalleriet runt nattugglan Jesper är färgstarkt och överensstämmer med Berlinbilden gemenligen, med ett dynamiskt nattliv och en uppsjö av gayklubbar. Här finns Gustav och Frank. Den senare dramatiskt ”enleverad” av Jesper och Gustav från en överbeskyddande familj. Rikemanssonen Gustav är gay, när filmregissörsdrömmar och den som lockar ut den vilsne Jesper på äventyr, vilket förstås innebär en hel del kaotiskt nattsudd och supande.

Bristen på en flickvän i Jespers liv är ett kapitel för sig. I den här romanen som packats in i en vecka med magiska förtecken, är objektet för Jespers kärleksträngtan en flicka som han stöter på helt apropå i gatuvimlet och efter att de skiljs åt även mirakulöst återförenas med. Ändå är det inte bäddat för happy end, för flickan är inte en endimensionell marionett. Såå tragiskt är det inte, för det finns andra kvinns inom Jespers revir …

Action och happy end

Romanen styrs av högt tempo, action, och förlorar sig aldrig i svåra metaforer eller långa beskrivningar. Någon enstaka tår trillar ned för den olycklige Jespers kind, mot bakgrunden av sorgsen musik, men intermezzot är raskt överstökat och en ny veckodag står bakom dörren.

Romanen styrs av högt tempo och förlorar sig aldrig i svåra metaforer

Faktumet att Jesper aldrig brytt sig om att byta namnskylt på dörren till sin källarvåning vilket leder till att han jagas av ett par skumma B-filmstyper som är ute efter att hämnas på den förre hyresgästen. Den psykedeliska jakten och orsakssammanhanget är mer än lovligt stereotypt, men bidrar med thrillerartad spänning som för berättelsen vidare och kontrasterar matchande med och bäddar för beskrivningen av de insikter som Jesper får under sitt år i Berlin.

Romanens budskap är synnerligen välkommet och lätt att omfatta i föräldragenerationen; genom att ta tag i sina problem och göra någonting åt dem kan man gå vidare, medan man går under om verklighetsflykten och festruset blir en bestående livsstil.