Sensommarmöten. Schweiz berättar

Jag tycker inte att man kan dra tydliga gränser mellan de 25 novellerna från de fyra olika officiella språkgrupperna i Schweiz, representerade i bokförlaget Tranans senaste novellantologi. Samtidslitteraturen är besläktad över språkgränserna, liksom kulturen, människorna som bor inom det geografiska område som kallas Schweiz.

Söker man efter något speciellt schweiziskt i novellerna skulle det bli landskapet

Det som slår mig vid läsningen av novellsamlingen är att vissa konfliktsituationer är besläktade med dem som Philip Teir har i sina noveller i samlingen Akta dig för att färdas alltför fort (Söderströms 2011), till exempel novellen om grannfejder. Om läsaren söker efter något speciellt schweiziskt i novellerna skulle det bli landskapet – den schweiziska naturen kan inte förväxlas och är mycket intensivt närvande i de flesta av berättelserna.

Den minsta språkgruppen – rätoromanska

Rätoromanska är den minsta språkgruppen i det officiellt fyrspråkiga landet och det språk vars litteratur jag aldrig stött på tidigare, därför kastar jag mig med stort intresse över samlingens tre avslutande noveller. Men de andas pliktskyldighet, som om de skrivits för att det lilla minoritetsspråket fortfarande ska kunna visa upp en egen levande litteratur. Kortkorta är novellerna, och i det korta inledande kapitlet får man veta att en av författarna oftast skriver på tyska. Förståeligt, eftersom rätoromanska enligt Wikipedia talas av endast cirka 60 000 människor, varav cirka 35 000 som huvudspråk i kantonen Graubünden i sydöstra Schweiz. Språket är ett latinskt språk med många dialekter i ett geografiskt starkt kuperat område där kommunikationen försvåras. Det enhetliga skriftspråket är relativt nytt. Språksituationen är således lite jämförbar med den i Norge.

Herdar som tagit sig ett glas för mycket

Hur litet språket än är, låt oss se närmare på författaren Arno Camenisch (f. 1978) novell ”Sez Ner” där landskapet är det bergiga alplandskapet, det sanna schweiziska landskapet, och läsaren landar bland herdar som tagit sig ett glas för mycket. Novellen ter sig som en antropologisk närstudie av en liten marginell yrkesgrupp som knappast själva skriver om sina liv, mitt ibland naturturister, de moderna storstadsmänniskorna. Att tolka novellen som en allegori över rätoromanerna själva ligger nära till hands.

Invandrade författare

Att Schweiz har ett multikulturellt litterärt landskap med många invandrarförfattare från länder i öster får man veta i en av de inledande presentationerna, men det är ändå få författare i samlingen som kan kalla sig invandrarförfattare. Eugène Meiltz föddes i Rumänien 1969 och skriver på franska. Novellen ”En sko i Pays-d´Enhaut” utgår från ett barndomsminne. Skolklassen företar en bergsvandring i oländiga trakter och jagpersonen från en annan kulturell bakgrund, med en familj som brukar göra bilutfärder och ha picnic vid vägkanten på helgerna, till skillnad från de vandringsglada schweizarna, är inte utrustad med de rätta, gedigna vandringspjäxorna. Följdriktigt drunknar den lätta sportskon ohjälpligt i gyttjan på stigen varpå det blir fortsatt färd i strumplästen och en sko som leder till ont i höfterna och fötterna. Det skavande annorlundaskapet i barndomen mitt i den hurtiga gruppen infödda schweizare, gestaltat med den vuxnas fårstående blick blir en historia lätt att ta till sig och passar mycket väl in i novellsamlingens koncept att granska det vardagliga, belysa dissonanser under ytan när man skrapar på fotografiet av det vykortsvackra alplandskapet. Intressant är därför samlingens inledande korta novell som beskriver hur det schweiziska landskapet formades på grund av vulkanutbrott i förhistorisk tid – det ögat inte ser i all hast ger stoff till en god historia.

Jagpersonen är inte utrustad med de rätta, gedigna vandringspjäxorna

På franska är även Jaques-Étienne Bovards novell ”Fondue skapar trevlig stämning” skriven. Här rör vi oss i en solid medelklassmiljö avgränsad av ett mindre bostadshus, där alla aktieägare tillsammans kommer överens om gemensamma angelägenheter – således bäddat för de mest hemska konflikter eftersom grannar så ofta drar åt olika håll, vilket här även besannas. Fonduefesten som kunde ha blivit inramningen för civiliserad problemlösning grannar emellan, öppnar upp för känslostormar mellan stridande grannar, samtidigt som novellens underström kretsar kring huvudpersonens sexliv med hustrun. Över- och underdriften fungerar och roar – accentuerar makabert mänskliga svagheter.

De mest kända kommer ut i Tyskland

Förståeligt nog ger de mest kända schweiziska författarna som skriver på tyska ut sina böcker på stora förlag i Tyskland, vilket gör att de inte automatiskt inrangeras bland de schweiziska författarna. Hanna Johansens lyriska novell ”I en främmande stad” ryms med bland de 10 novellerna skrivna på tyska. Här handlar det om mötet med en stad. Det förflutna gör sig påmint på ett oväntat sätt, en person från det förflutna finns där som en överraskning, déjà vu, men mycket har hänt sedan senaste mötet.

De som kommer ut på förlag i Tyskland inrangeras inte automatiskt bland de schweiziska författarna

Bland novellförfattarna som skriver på tyska hittas några som även tidigare översatts till svenska. Adolf Muschg, Charles Lewinsky och Peter Stamm hör hit.

Vad blir kvar efter läsningen? Vilka noveller minns jag långt efteråt? Visst minns jag novellerna som detaljerat och naturlyriskt förankrar relationer mellan man och kvinna i svindlande vacker schweizisk grönska, kanske för att jag läser novellerna när det är vår och naturen hos oss vaknar till liv. Novellkonst brukar ofta hitta de udda personligheterna som tema, så också i denna antologi. Originalet kan beskrivas utifrån, som i en av novellerna från det tyska språkområdet, av en annan pensionatsgäst. Mannen är i fokus därför att han försvann en vacker dag – han lever kvar som en anekdot med sorgligt slut.