Dånet i ett ensamt öra

Dånet i ett ensamt öra heter Birgitta Bouchts nya roman. Men egentligen heter den Döden. För döden är vad ”DET”, dånet, kretsar kring. Romanen handlar om konsten att dö, en konst som samtidigt innebär att förhålla sig till livet, till hur det var och hur det blev. Romanen är indelad i nio avdelningar: ”Den riktigt gamla kvinnan” där dödsbädden presenteras , ”Den unga kvinnan” en längre tillbakablick , ”Pojkarna och Barnet” om förhållningssättet till andra, ”Till mitten hunnen” kretsar kring medelåldern, ”Uppbrott” utspelar sig i sagans skog, ”Mot kvällen blir damen förbannad” pekar mot ett trotsande vid äldre ålder, medan ”Istid vid himlens port”, ”Ut i skogen tåga alla nu” och ”Att dö är det ensammaste som finns” flätar sig närmare dödsögonblicket med hjälp av sagoinslag och drömsekvenser.

Åldrandet är ett slitet lapptäcke

Åldrandet är ett slitet lapptäcke. Bitarna som tråcklas samman finns i gränslandet mellan liv och död. I romanen Tusenblad, en kvinna som snubblar (2011) gestaltar Boucht en åldrande kvinna som halkar och blir liggande i sitt badkar allteftersom minnesfragment, förhoppningar och självrannsakan rinner genom hennes medvetande. Allt utspelar sig i ett slutet rum, som vidgas av sinnesförnimmelser. Också Dånet i ett ensamt öra utspelar sig i ett avgränsat rum, i sjukbädden där Tessa, 89 år, ligger inför döden, med en okänd ung kvinna som nattvak vid sin sida.

Att uppsöka marginalen

Bouchts författarskap är brokigt och rymligt. Det innehåller läsa lätt-böcker, brevväxlingar, barnböcker, pamfletter, dikter, självbiografi och skrivhandledning. Allt länkas ändå samman av en livssyn som värnar om det marginella, det solkiga och det minst marknadsanpassade. Boucht uppsöker och utforskar ständigt marginalerna som i diktsviten Sämsta tänkbara sällskap (2005), som uppfriskande trotsar sin samtid genom att gestalta sängliggande, håglöshet och annan vegeterande verksamhet.

Det är varken behagligt eller vackert. Tvärtom är det påfrestande

Inte heller Tessa i den aktuella romanen är någon följsam dam. Också boken om henne kräver en del arbete av sin läsare. Den är uppfodrande, som sin huvudperson: ”- Ta bort stängslet. Jag är inte ett djur. Ta bort stängslet. O – medel – bart” ljuder Tessas röst i inledningen. Den stiger från en kropp i en sjukhussäng, en kropp som är mager, tunnhårig, med en salivsträng sipprande ur mungipan. Rösten bryter sig loss ur sjukhusrummets uppgivenhet. Det är mycket som hinner ske i närheten av döden. Läpparna pladdrar, kroppen slåss och stretar, det brusar av tilltagande förvirring. Det är varken behagligt eller vackert. Tvärtom är det påfrestande. Men Boucht låter skönheten skina fram, ofta genom en enkel formulering som ger svalka, som denna: ”Gardinerna fladdrar mjukt över den tomma sängen.”

Boucht ger rikligt med metafiktiva läsanvisningar. Epigrafen i form av en dikt av Olav H. Hauge anger koordinaterna, nämligen människans dröm om något vidunderligt som att tiden, hjärtat och drömmarna ska öppna sig och att vi får glida in i det vi inte vet något om. Det är en berättelse om livets slutskede, om att dö. Hauge får också sista ordet: ”Drömmar når, det fot ej når.” Romanen igenom är läsaren medvandrare i den här drömlika terrängen i dödens närhet.

Att trotsa genrerna och ändå samtala med dem

Den gamla, Tessa,  har åldrats under motstånd. Nu samlar hon en drömd skara av levande och döda kring sig invid sjuksängen. Det råder trängsel. Där är den trösterika systern Klara Fina. Hon är död. Där är de utestängda pojkarna Peter och Klaus vars mamma skickar ut dem i natten varje gång hon har herrbesök. De lever. Omtanken om pojkarna påminner mycket om Astrid Lindgrens omhuldande fantasi om att varje kväll innan hon somnar trösta några utsatta barn i sin fantasi, ett motiv hennes böcker genomsyras av. Här finns flickan Till som också hon tillför tankar om moderskap och familjeband. ”Mammor ska vara en blandning av eld och lava i sin kärlek, livsfarliga och pålitliga. Närvarande och ständigt på väg” heter det om moderskapets credo.

Kanske är det inte nödvändigt med genreetikett, läsaren får själv brottas med texten

Ofta blixtrar det till på det här viset i romanen då Boucht serverar aforistiskt laddade sentenser, som om ett livs förtätade tankar flammar upp i detta något svårfångade landskap, som enligt genreanvisningen är ”en roman från gränszonerna, en saga för vuxna”. Kanske är det inte ens nödvändigt med en sådan etikettering, läsaren får själv brottas med texten. För här blommar berättelserna, fantasin och det oväntade. Allt detta kräver sammantaget tålamod av läsaren. Själv skakar jag av mig en del av den symboliska nivån för att gripa efter sentenserna, en annan läsare tar kanske en annan väg genom denna livsvandring i nio akter. Sagoanspelningarna och ansamlingen av levande och döda vid dödsbädden pekar också i riktningen av ett brott mot krononormativa förväntningar, alltså om den förväntade ordningsföljd en människas liv antas utspela sig i. Här ryms alla åldrar samtidigt.

Den unga Tessas ryckiga arbetsliv dukas upp i en avdelning. Som karaktär är hon i sin ensamma existens besläktad med Malin Kiveläs udda Aija i Du eller aldrig (2006).  Redan som ung är Tessa dödsmärkt, men hemlighåller saken. Hon köper exklusivt smink och liksom sminkar över det hela. Ändå skiner tröttheten igenom:  ”Nu tar jag dig, väser tröttheten. Nu vräker jag omkull dig på golvet med ansiktet före”.

Hur skriver man om döden, hur närmar man sig det ovetbara?

Barndomen beskriver Boucht som ett mörkrum, barn kanhända som sina föräldrars påhitt. Alice Tegnérs välkända barnvisa ”Tummeliten” är en av de intertexter Boucht arbetar med och till sångens mörka skog bär det också. Tröst, fantasier, undanflykter. Allt spelas upp inför den döendes inre, under denna enda natt i sjukhussängen då hon konfronteras med sitt liv genom de historier hon berättar. Livet rymmer en rad orättvisor, sexuella övergrepp och utsatthet. Boucht samtalar också med Dante och hans gudomliga komedi gällande fantasins roll som irrgång och om vägen till klarsynthet. Det handlar både om väntan och om otålighet. I en av romanens avdelningar skriver den förbannade äldre Tessa brev som är upplivande taktlösa. Hon är arg på världsläget, på tidsandan. I en annan avdelning fungerar grotesken som ram och står för det orimliga, underliga, motbjudande, löjliga och barocka hos människan. Dessa ingredienser väjer inte Boucht för.

Det som dånar i örat är alltså döden. Hur skriver man om döden, hur närmar man sig den, det ovetbara? Det här är Birgitta Bouchts lyhörda svar på den frågan, ett kammarspel med döden som onämnbar följeslagare.