Förklädd och naken.Självporträtt. Själsfränder. Skrift

Författaren och diversearbetaren i kultur Birgitta ”Bitte” Boucht är en utpräglad motströmsmänniska. I självbiografin Förklädd och naken med den inringande underrubriken Självporträtt. Själsfränder. Skrift använder hon sig av sin erfarenhet som skrivhandledare och av skrivuppgiften som organiserande princip för att skriva sitt liv. Den självbiografiska pakt hon upprättar med läsaren – att här tecknas ett flerskiktat självporträtt – anger tonen.

Boucht är väl medveten om minnets väsen. Hon börjar med att rota i sin personhistoria, i föräldrarnas olyckliga äktenskap som format henne. Läsare som följt Boucht känner igen material som använts i tidigare verk, särskilt den hjärtskärande episoden där bebisen, Bitte, lämnas ensam i ett badkar mitt under brinnande krig då föräldrarna går på dans. Denna drabbande bild av barnets utsatthet återfinns i den täta romanen Tusenblad, en kvinna som snubblar (2011).

I sin diskussion om hur läsandet och skrivandet strömmat genom hennes liv konkluderar Boucht: ”Det viktiga i en text är att läsaren finner sig själv”. Detta stämmer även för hennes självbiografiska bok. Men inte på något enkelt identifikatoriskt plan, utan snarare som en genklang och en uppmaning om att hitta djupen i tillvaron. Boken är formad utgående från en feministisk poetik.

Motströms – ett varumärke

Att läsa Bouchts biografi är som att få ta del av hennes bläddrande bland papper. En kolumn, en dikt, ett protokoll eller ett fotografi lyfts fram och kommenteras. Boucht beskriver sig som en vagabond i texter, egna och andras. Hon betonar viljan att skildra rörelser och rastställen. Precis som i hennes författarskap i övrigt – som spänner över ett spektrum av genrer som debattbok, diktsamling, lättläst, romaner, novellsamlingar och kolumner – blandas genrer.  Om sysslan att rota i dokument och minnen och finna vibrationer från förr säger hon med Pentti Saarikoski: ”Alla här vet att det stämmer men ingen vet om det är sant”. Det som stiger upp ur arkiven och minnet ter sig närmast obekant: ”Jag var en person helt okänd för mig själv.”

Boucht beskriver sig som en vagabond i texter, egna och andras.

Boucht är en frispråkig feminist-ikon, en aktivist inom nordisk kvinno- och fredsrörelse, vars brokiga författarskap, runt 20 titlar, tecknar en viktig del av vår samtidshistoria. Som frånskild frilans skriver och tänker hon i kvinnokollektiv. Hon är med och formar och förvaltar ett sjuttiotal vars betydelse inte kan underskattas. ”Var dag är min själ på resa som en nyfiken hund”, sammanfattar Boucht, vars nu pendlar mellan skrivlärarens och resenärens. Den förtroliga rösten i biografin är viktig men i slutet förlorar den tyvärr något av intimiteten. Det nyss upplevda finns inte på tillräcklig distans, varken för läsaren eller för författaren, för att kunna skildras med samma avklarnade avstånd som annars formar texten.

Förklädd och naken inleds med en sammanfattning av Bouchts liv i dikten ”Självbiografi” inspirerad av Sonja Åkesson och Lawrence Ferlinghetti (dock inte Kristina Lugn som också diktat vidare i detta diktkedjebrev). Utgångspunkten är lägenheten på Mechelingatan där Boucht bor sedan flera decennier tillbaka. Tilltalet har en humoristisk direkthet som drabbar: ” När jag var barn undrade jag/ hur gamla människor stod ut med att leva./ Var de riktigt kloka?/ Vissa frågor får man aldrig svar på.”

Biografin tar också vid efter projekt som syskonboken Minnas, glömma och förtiga (1997) med brodern Bengt Pihlström, antologin Med ålderns rätt (2010) om åldrande med Tomas Mickael Bäck eller brevboken Sökord (2009), bl, a om Harriet Clayhills, med Mariella Lindén. Boucht är en författare som ständigt befinner sig i dialog med sin samtid och med andra. Det vittnar inte minst hennes humoristiska rad av sällskap som hon grundat som Selleriakademin, Aprilgerillan eller Måssällskap. Sämsta möjliga sällskap (2005) är både en existerande sammanslutning vänner och titeln på en diktsamling som gäckar tidsandan med sina imperativ om synlighet, utveckling och marknadsföring av jaget.

Boucht är ständigt avväpnande med sin värme och skärpa. Trots att hon tar avstånd från de marknadskrafter som allt mer präglar hennes arbetsfält, kulturlivet, är hon ett varumärke. Hon står för ett förhållningssätt, hon tar kamp för de marginaliserade och hon skriver fram hur marginalisering kringskurit hennes eget liv som frånskild mamma till tre döttrar och samtidigt kulturarbetare med en brännande agenda. Också självbiografin blir i hennes händer ett ställningstagande.

Titeln Förklädd och naken anspelar på de sociala roller Boucht har axlat i sitt liv och tyngdpunkten vilar på nakenheten, på att blotta också smärtpunkter. Hon ryggar inte för svagheter utan diktar om avund mot framgångsrika kolleger, om bostadslöshet och om dragningen till alkoholiserade män: ”det fanns ju så många att välja mellan”. Mellan raderna stiger ändå ett porträtt av en framgångsrik författare, belönad med Fredrikapriset 1998 för samhällsmoderlig insats, promoverad hedersdoktor vid Åbo Akademi för sina insatser.

Men framgång intresserar inte Boucht. Hon vill beröra och ifrågasätta. Anekdoten om Hagar Olsson och melankolin är talande: ”I nedslagna ögonblick, och de var många under hennes sista år, plockade hon fram doktorshatten, satte sig framför spegeln med hatten på huvudet och mumlade: Detta har jag iallafall åstadkommit!”

Boucht lyfter fram Hagar Olsson som ett exempel på hur kvinnoliv gestaltar sig, förr och fortsättningsvis, samt hur ära och berömmelse också inrymmer stora mått av nedstämdhet och självtvivel, men att erkännandet ändå är en glädje att bära.

Burkmat och marimekkojumprar

Boucht har tidigare berättat on sin uppväxt i tv-dokumentären Kvinnoliv. Då satt hon i ett trapphus och berättade sitt liv, vilket gav mersmak som tillfredsställs av biografin. Allt bottnar i barndomen. På Norra Kajen, i Kronohagen, i Helsingfors. I en familj präglad av både kärlek och svek. Ur flickans perspektiv är det alltid något som inte stämmer, allt är bräckligt. Systern sänds bort och raderas närmast ur familjen. Närsomhelst kan allt brista. ”Den grundläggande frågan är: vilken betydelse har barndomen i en människas liv? När tar den slut – barndomen, betydelsen?”

Det inledande självporträttet tecknar en flickas bildningsgång. Bouchts uppväxtberättelse fascinerar. Hon berättar om flickskolan, Laurellska skolan, inhyst i Svenska Litteratursällskapets nuvarande utrymmen i Kronohagen:

”Nu tillhör huset Svenska litteratursällskapet. Det är renoverat, ombyggt, trappor har försvunnit, nya rum har kommit till. Kapprummet är borta. Våra klassrum är borta. Den dammiga gymnastiksalen har förvandlats till auditorium och bibliotek. Vem kommer nu ihåg oss klumpiga fickstackare som svettades och led när vi klättrade upp för de snodda repen som slet sönder handflatorna? Ivrigt påhejade av en gymnastiklärarinna med en stel svart kjol som gick ner till fotknölarna.”

Genom att skriva in ett flickminne i ett nutida rum skapar Boucht ett dubbelseende där berättelser lägger sig lager på lager, som en palimpsest. I salen kommer nu dessa flickor att klättra i sina rep för alltid i läsarens sinne. Om skolans rektor Greta Langenskjöld säger Boucht att hon ingav en känsla av svindel. Och var Boucht än kom senare i livet, hade Langenskjöld redan varit där, som kvinnokämpe och fredsaktivist. ”Det är som om hon dragit mig i ett snöre genom livet” menar Boucht, som ändå önskar att hon hade vetat att rektorn i sin ungdom vunnit första pris i ”elegant cigarettrökning”, något som kunde ha lindrat Bouchts auktoritetsmisstro.

Det inledande självporträttet tecknar en flickas bildningsgång. Det är en uppväxtberättelse som fascinerar.

Det som håller ihop Boucht som människa är berättelser och berättande. Fram stiger bilden av en lyhörd flicka som uppfattar det skeva och förtigna i familjen som löper som en mörk underström i familjelivet. Att pappan inte är mammans förstahandsval, utan att hon livet igenom håller kontakt med den man i Sverige som hon haft en tidigare relation till och som hon återupptar kontakten med då hans hustru dör, är svårt. Bilden av mamman, Fru Råd och tips på Marthaförbundet, som förhåller sig till matlagningen som en konstnär, men som också fostrar en ängslig dotter som länge livnär sig på påssoppor och burkmat är belysande. I sin skildring av mamman skapar Boucht ett parallellporträtt som gestaltar vådan av att kombinera kärlek, moderskap och yrkesliv. Här finns också det härliga fotografiet av Boucht och hennes tre döttrar i Marimekkorandigt, som dessutom följs upp av ett fotografi av barnbarnen i samma mundering taget av den dotter, Charlotta Boucht, som blev fotograf och som gett ut kokböcker.

Genom biografin löper moderskapets tråd och Boucht tar på tidstypiskt vis med de tre döttrarna på det mesta eller har dåligt samvete för de många och långa kvällarna med barnvakter. Men i biografin finns också bilder på Boucht som arresteras av polisen vid en demonstration, som går fredsmarsch genom Europa och som bestiger berg. De enskilda detaljerna – burkmaten och de överdimensionerade glasögonbågarna – tilltalar retronerven i vår tid och tecknar ett feministiskt självporträtt i variationer där åldrandet, motviljan och entusiasmen är hållplatser.

Feminism och aktivism

Bouchts självporträtt vittnar om den kombination av aktivism och lyhördhet hon står för. Tillsammans med Carita Nyström ritade hon om genuskartan med Denna värld är vår! Handbok i systerskap (1975), tidstypiskt och kongenialt illustrerad av Camilla Mickwitz, en viktig milstolpe som sammanför feministisk teori och levd erfarenhet. Som tidsdokument är biografin full av färg, som då hennes mentor påpekar att Rundradion är en bra arbetsplats eftersom kvinnor tillåts att bära byxor på jobbet.

Att vara aktör på så många arenor och att dessutom arbeta för förändring har också sitt pris

Boucht satte också sin prägel på kvinnotidskriften Astra Nova som hon drev med fingertoppskänsla åren 2000-05. Arbetet med tidskriften beskriver hon som lyckligt, med ambitionen att förena generationer, regioner och subkulturer i Svenskfinland. Att vara aktör på så många arenor och att dessutom arbeta för förändring har också sitt pris: hotbrev, nattliga samtal, härskarstrategier.

In i Bouchts livsberättelse tvinnar sig tänkare och skribenter, bland andra den amerikanska filosofen Susan Griffins som offentliggjorde alla hemligheter av privat och officiell natur för att komma åt underliggande strukturer i samhället. I Bouchts tappning är samma metod en förändringspotential. Genom att tala om sina tillkortakommanden, sin olust och sina brister öppnar hon för ett prestigelöst förhållningssätt som vill rasera hierarkier. Beskrivningarna av hennes ständiga motvilja mot att stiga ur sin säng och behovet av att vila är ett exempel på detta. Trots tyngden i det beskrivna blir allt absolut oklibbigt. Bouchts bok är ett politiskt och estetiskt självporträtt med bredd, ett där livet går hand i hand med ordkonsten och där visionerna bär, på tvärs mot tidsandan, och mitt i den.