Sökord. Vänskap, död, rum, brev, böcker, Harriet Clayhills

Då man åldras händer det allt oftare att man söker. Bland orden. I minnet. Eller, fortfarande, efter en hållbar livshållning. Egentligen är sökandet ett ålderslöst förhållningssätt och samtidigt en tvingande nödvändighet. Birgitta Boucht och Mariella Lindén är båda frontfigurer inom den finlandssvenska feminismen. I brevboken Sökord stiger de fram som sådana, i ett brett tidsperspektiv av minne, sökande, förgrening och förhoppning.

Sökord beskriver de som boken som inte borde ha blivit av men ändå blev det. Turligt nog eftersom det är en rik, klok och mångfacetterad bok som lågmält och i långsam takt kommenterar vittskiftande samtids- och dåtidsföreteelser. Inte minst är boken ett viktigt dokument över kvinnoliv, kvinnokamp och åldrande. Boucht och Lindén undersöker vänskapen men även konkreta livsbetingelser, som hur en bokberoende person förvarar de böcker som en läsande och skrivande människa samlar kring sig under ett liv. De väver in läsutfärder och gemensamma minnen och flätar in sina reflektioner i varandras på brevväxlingens unika sätt.

Viljan att vara motvalls

Med titeln Sökord tar Boucht och Lindén avstamp i den digitaliserade samtiden. Men de vill vara motvalls och spjärnar emot tidens krav på snabbhet och framgång genom att värna om långsamhet, tillkortakommanden och skavanker. Detta gör boken djupt mänsklig och berörande. Under de senaste decennierna har feminism och kvinnorörelse akademiserats, också Boucht förlänades nyligen en doktorshatt för livslång insats inom kultur och kvinnorörelse.

Den akademiska feministiska diskussionen har i hög grad rört sig kring konstruktivism under de senaste åren. Nu finns signaler på ett paradigmskifte mot postkonstruktivism och i det sammanhanget stiger aspekter som materialitet, kroppslighet och känslor igen fram som viktiga. Och det är uttryckligen i denna domän Boucht och Lindén rör sig och därmed på ett förunderligt sätt är förbluffande aktuella. I en tid då många skapar bloggar och laddar ner privatfotografier väljer Boucht och Lindén att samtala genom en traditionell långsam brevväxling och konkreta fotografier. Omslagsbilden är väl mjäkig i relation till det spännande innehållet i boken, där vänskap förgrenas över sidorna och man kan gå in på måfå och få med sig några tankekorn.

Motståndets estetik i de små tingen

Som ett led i det här med att bjuda på sig i sin helhet, inklusive tillkortakommanden och tvivel, publicerar Boucht och Lindén även en mängd amatörfotografier, som är mer eller mindre bra. En del är faktiskt riktigt usla. Men poängen med att visa ”sämre” bilder är faktiskt sammanlänkad med det övergripande temat i boken, det vill säga att inte acceptera rådande strömningar utan att tänka och agera själv. Genom de privata fotografierna där det ofullständiga, ostädade, ostylade, råddiga och rörande får synas skapas ett motståndets estetik igenkännbar från feministisk fotokonst där strategin att inte följa konventionerna skapar en spänning i materialet.

Boucht inrättar också en rad sällskap, bland annat ”Sämsta tänkbara sällskap” som just hyllar denna motståndsrörelse mot framgångsideologi. Det är förresten även titeln på hennes fyndiga diktsamling som utkom 2005. Boucht kommenterar sin situation på 1970-talet som avskedad på grund av feministisk hållning och ensamförsörjande kulturarbetande mamma till tre flickor. Det är en viktig berättelse. Hon har ett pågående sorteringsprojekt och hennes bokhyllor tycks konsekvent motarbeta henne då de rasar samman.

Levnadsplikt

Sökord beskriver Boucht och Lindén som en fläta. Här flätas ansträngningarna kring att rädda Harriet Clayhills värdefulla kvinnohistoriska bibliotek samman med en brevväxling mellan de två vännerna där Lindéns sorg efter sin drunknade bror och Bouchts kamp med utbrändhet och skrivkramp formuleras öppet och ärligt. Så här uttrycker Boucht sig kring åldrandet:

”Numera har jag ett sanningsenligt men lite ovanligt svar när folk frågar vad jag sysslar med. ’Jag åldras’, säger jag. I början sade jag ’jag åldras, med värdighet’, men nu har jag strukit värdigheten. Jag åldras helt enkelt. Det är en dygnetrunt-sysselsättning. Och jag vet inte om jag gillar den.”

Hon skriver bland annat om så prosaiska ting som svårigheten att nå upp till den översta kökshyllan. I Sökord finns många fina och träffande formuleringar som läsaren gärna återkommer till. Mariella Lindén uttrycker det sig så här kring sorgearbete och finner ett ord för uthålligheten nämligen levnadsplikt:

”Min sommar ifjol var nödarbete, försök att upprätthålla livets mått och få dagarna att se ut som om tillvaron hade en normal form. Jag kunde kanske kalla den känslan för plikt, levnadsplikt? Att ägna sig åt att hålla om helheten, att bejaka ansvaret att leva väl”.

I en tid som premierar självframställning i framgångstermer är detta grepp, att våga visa tvivel, oro, svårigheter, olust och ångest välkommet. I sina brev stryker de heller inte varandra medhårs utan vädrar var och en sina synpunkter och korrigerar varandra. Trots motgångarna föremedlas ett recept på livshållning och en förmåga att avnjuta sitt liv precis som det är.

Sakliga visionärer

Det som länkar samman boken är gemenskapen mellan de tre kvinnorna, Birgitta Boucht, Mariella Lindén och Harriet Clayhills, och deras feministiska engagemang. Geografiskt får Sökord bredd genom att de tre feministerna befinner sig i Norge, Helsingfors och Åbo. Generationsmässigt representerar kvinnorna tre generationers feminism och täcker därför tillsammans ett större sjok av kvinnohistoria. De är alla tre kulturarbetare, skrivande och tänkande kvinnor. Här ställs frågor som när förklädsdemonstrationen på Hagnäs torg egentligen ägde rum, och glimtar av hur den kvinnliga vänskapen bär dessa kvinnor både yrkesmässigt och privat ges.

I brevväxlingen förekommer en strid ström av personer, som vänligt nog nämns i efterordet så läsaren slipper känna sig utesluten och hänvisad till gissningar. Boken påminner i stort och smått om att det viktigaste i livet trots allt är vänskapen och relationerna. Delen om Harriet Clayhills är belysande och påminner i sin ansats om intervjuboken Förbannad är jag ganska ofta (2008) om norska feministen Berit Ås. Clayhills stiger fram som handlingskraftig och mångsidig. Hon är med Mariella Lindéns ord en saklig visionär.
Sökord kan rentav betraktas som ett komplement till Pia Ingströms reportagebok och tidsbild Den flygande feministen (2007) om 1970-talets kvinnorörelse. Boucht och Lindén kommenterar och berömmer boken, men grunnar också över gåtan varför Boucht exkluderats i den boken och vilka reaktioner detta skapat.

Förtröstansfull feminism

Boken utmynnar i återhämtning och insikt och är synnerligen välformulerad i sitt välkomnande av sökandet. Mariella Lindén talar om sorteringens tid, och i den ingår omläsning av viktiga böcker. Hon jämför läsandet med bakning:

”Det är som om jag skulle baka sammanmalet (som vårt hembakta bröd i barndomen hette) och havreflarn och bulla och piråger och maräng på samma gång som jag passar på att diska och städa kärlskåpen. Delvis euforiskt roligt, delvis slitsamt galet.”

Sökord är en trösterik inspirationsbok full av möjlighet till igenkännande. Jag undrar hur en motsvarande bok om senare generationers feministiska sammanhållning kommer att se ut. Aktivismen går i vågor, akademiseringen har slagit igenom men väninneskapet består, även över generationsgränserna, så att yngre feminister förstår att uppskatta det förarbete tidigare generationer gjort och i vilken utsträckning det påverkar både mitt och ditt vardagsliv.