Nedräkning

 Birgitta Boucht har ett rikt författarskap bakom sig. Sedan debuten år 1975 med Denna bok är vår. Handbok i systerskap som hon skrev tillsammans med Carita Nyström har hon gett ut 27 böcker: diktsamlingar, skriv- och inspirationsböcker, romaner, barnböcker, lättläst, dokumentärer i bokform.

Bouchts hela författarskap präglas av det flyhänta handlaget, hennes suveräna förmåga att fatta sig kort utan att verka avhuggen. Nedräkning är kortprosa, anteckningar av dagbokskaraktär om vardagen, ofta om hur det är att bli äldre.

Författarskapet präglas av det flyhänta handlaget, hennes suveräna förmåga att fatta sig kort utan att verka avhuggen

Här återfinns också korta aforismer. Också kortprosan har ofta formen av utvidgade aforismer.

Boken börjar med en chock, hur det var när berättaren blev utknuffad av en för hastigt stängd bussdörr så att huvudet hamnade under bussen. För ett ögonblick stirrade hon döden och ett bussdäck i vitögat, men klarade sig med blotta förskräckelsen. Fortsättningen har ett lugnare anslag.

Ljus och mörker

Det finns många gemensamma nämnare, gemensamma med Birgitta Bouchts tidigare författarskap och med texterna sinsemellan. Boucht har en förmåga att ta fasta och vara på det goda på ett underbart tillåtande sätt. Hon väjer inte för det svåra i tillvaron men med en dåres envishet – ursäkta uttrycket – ser hon det ljusa. Minnen hemsöker en sömnlös drömmare, och minnena tar här en lite annan, mera fragmentarisk form än i tidigare böcker.

Birgitta Boucht har en förmåga att ta fasta och vara på det goda på ett underbart tillåtande sätt

Det handlar ofta om att hjälpa. Inte som ett pådyvlande av plikten att hjälpa utan genom att berätta om episoder, små gestaltningar av nyttan och nöjet att bistå sina medmänniskor i vardagen. I stycket ”Le Havre” skriver Boucht om Aki Kaurismäkis människokärlek, och hur han eftersträvar lyckliga slut i sina filmer.

Efter bussincidenten föredrar berättaren av naturliga orsaker spårvagnar (det händer mycket i spårvagnar), hon beskriver hur passagerarna ger plats till andra så att alla som behöver sitta till slut får det. En yngre kvinna vill försäkra sig om att författaren klarar sig och redovisar i förbigående sin egen situation som företagare och småbarnsförälder med en sjukskriven mamma. Hon borde få slå sig ner i en biosalong för att se Le Havre, tycker Boucht.

Tumma på sanningen, tänj på gränser

En trogen Bouchtläsare kan känna igen en del episoder. Här har de fått en ny infattning. Underströmmen är berättarens strävan att skapa god stämning. Det gör hon i sina texter, som om hon smålog vänligt mot oss läsare. Hon är barmhärtig och omhändertagande mot alla, sig själv, läsaren och sina medresenärer genom livet.

Hon har också med ett brev till dåvarande statsministern och ett appendix med de mänskliga rättigheterna.

Det är påfallande ofta Boucht är på resande fot i sina böcker

Det är påfallande ofta Boucht är på resande fot i sina böcker. Hon företar ett par långa resor, till Zanzibar och till Bulgarien, men i Nedräkning rör hon sig för det mesta inom Helsingfors gränser. Att resa får oss att se nya ställen, eller gamla ställen och oss själva, med lite nymornad blick. Ljuset och minnet faller på ett nytt sätt: ”Vad var det David Livingstone sade om Zanzibar? ’En illusorisk plats där ingenting är vad det ser ut att vara'”, apropå att det serverades utsökt rödvin ur stora Coca-Cola-flaskor, ”italiensk Coca-Cola” på en italiensk restaurang där. I litteratauren kan vi mötas utanför tiden, på en annan plats, och ändå känna igen varandra.

I litteratauren kan vi mötas utanför tiden, på en annan plats, och ändå känna igen varandra

Nedräkning är kanhända en lite dystert klingande titel, men Boucht berättar sina historier med så vänlig röst och en sådan stillsam humor att man blir på gott humör. Ändå finns här uppgörelser med det förflutna och föräldrarna som är tunga. Man kan förstå att de går att skriva först nu när de är döda och det gått en lång tid, men det är sorgligt om författaren blivit ensam med dem. Men nu är hon ju inte det.

Vad är stort?

Boucht apostroferar Lars Gustafssons sonett om hur man ska ta sig upp om man hamnar under isen: ”Orientera mot det mörka, bort från ljuset”, hålet i isen avtecknar sig mörkt mot den ljusa isen. Det är en uppmaning om att inte väja för det mörka, ”Tvärtemot sin instinkt simmade han mot mörkret och fann öppningen i isen”. Hon låter oss också själva dra paralleller mellan resor och liv, resan som en allegori för livet och vice versa.

Läsaren återbördas i varje avslut till begynnelsen

Bouchts små stycken är uttag ur livet. Många äldre författare flyter ut i sina sena författarskap, här både sker det, och sker inte. Prosalyriken har en infattning, ett innehåll och en form, De små-stora berättelserna har tydligt avgränsande slut. Läsaren återbördas i varje avslut till begynnelsen. Och som Siri Hustedt skriver i Minnen av framtiden om sin bok: ”Det är en memoar, men minnet är inte fast. Jag har alltid tänkt att minne och fantasi är samma sak”.