Sämsta tänkbara sällskap

Birgitta Bouchts diktsamling Sämsta tänkbara sällskap är, som det heter i en av dikterna, en ”Liten undersökning av / hur saker och ting / hänger ihop”. Samhälleliga klichéer om vad lycka är gör oss olyckliga. ”Man blir frisk av att bo vid havet / oavsett om man drunknar eller ej”, heter det.

Här utgör kvinnan normen: ”Man är den man är / den man man inte är”. Perspektivet är hennes, men jag kan inte tänka mig att detta skulle utesluta männen. Här har vi alla ett tillfälle att tillsammans med Boucht gå ut på balkongen ”i det finlandssvenska leendets land” – eller annanstans – och befriande skrika de duktiga flickorna ut ur oss.

Boucht beskriver vår gemensamma vardag med abloynycklar och bananflugor. Hemmet är ett tema och motiv som flera dikter samlas kring. Bakom stängda dörrar och fönster sitter den moderna ensamma människan. I den bouchtska lägenheten finns inga änglar i tamburen men många minnen i garderoberna. Diktjaget är gammalt nog att å ena sidan ha många minnen av döda vänner, och å andra sidan lida av minnesförlust. ”Man” hör till dem som till och med ”hittar på sig själv”. Och poängen är att det är OK.

Äta eller ätas?

Också den egna kroppens förgänglighet påminner om döden som är ofta närvarande: ”Nära dig, nära dig / viskar förkalkningen / till ådern”. Frågan är om den är fruktad eller önskad? ”Man kan ta fel /piller och låta det smälta under tungan / utan att hinna ångra sig”, men i köket, i hemmets hjärta, handlar det om att bryta sig ut till andra sidan, det fria och egentliga livet. Diktjaget trycker tummen igenom äggskalet, skär sig och blöder men äter ändå det ”giljotinerade” ägget på sitt rågbröd.

För mig handlar detta om möjligheten för kycklingmänniskor att ta sig ut ur ägget som verkar vara hela världen men egentligen är onödigt begränsat: Vänd på den givna ordningen, öppna dörren/slink genom nätet/knacka sönder ägget inifrån! Utanför det tunna men vasskantade skalet finns friheten att vända på klacken om man har lust, stanna i sängen en solig söndag om man har lust, svara fel på alla frågor om man har lust…

I Sämsta tänkbara sällskap noteras att kvinnan är en genre som utan att behöva tuggas slukas och sväljs av mannen. Eller så vågar man – som den man man inte är – vara ”frånstötande påstridig kompromisslös” som Simone Weil. Jag associerar till mannen hos Edith Södergran som istället för en kvinna finner en själ och blir besviken. Kanske är det ingen tillfällighet, för i Bouchts sällskap kan man istället för att oroa sig över både stort och smått ”förundra sig över Edith Södergran”, en av diktjagets hjältinnor.

Alternativ självhjälpsbok

Hos Boucht rimmar lysol på består, och illa på försvinna och rinna. Här finns mörker, ironi och cynism, MEN också livsgnista:

En trehundra gånger överkörd duva
är stendöd men dock igenkännbar
kan inte förväxlas med en hare eller en råtta
Det får man glädja sig över, det ger hopp

Bland flera möjliga tolkningar landar jag vid slutsatsen, att även om man än så länge knackar på skalet inifrån så finns hopp om att man ännu skall hinna gripa det egentliga livet.

Sämsta tänkbara sällskap är en rädda dig själv- och få bättre självförtroende-bok i diktformat. Ett manifest för att vi inte skall sitta och vänta, göra det som förväntas av oss, medan livet rinner förbi. I ärlighetens namn skall sägas att jag inte ofta läser diktsamlingar, i synnerhet inte från pärm till pärm. De här dikterna talar dock i sin tydlighet direkt till mig – och det är skönt att jag inte behöver vara så förbannat duktig för att förstå mig på dem!