Med ålderns rätt

Med ålderns rätt kunde en gång i tiden mycket sägas och göras. Och jag hade innerligt hoppats att antologin med samma titel, utgiven av Birgitta Boucht och Tomas Mikael Bäck, hade vågat göra just det också i dag. Förvisso ges många plats och sägs en hel del, för det bottnar själva antologins polyfona form. Och i det här fallet är just antologiformen sällsynt välkommen. Men som läsare känner jag mig ändå smått uppgiven över den beskedlighet som delvis vilar över volymen. Jag hade önskat mig åtminstone en dånande profetisk stämma läsa lagen över tingens ordning då det gäller den kulturellt och socialt cementerade synen på dem som går under beteckningen ”åldringar”, ett synsätt som bara kan förekomma i en fartfokuserad ungdomskultur som tar sig allt flera extremt ”ungdomliga” drag.

Den åldrandes makt(löshet)

Det ska genast sägas: nästan allt som yttras i – om – ett ärende som detta riskerar bli ordentligt fel; blir fel under alla omständigheter. För vad innebär det att vara ”gammal”? I vårt samhälle definieras ¨ålderdom”, men den förstås inte utan avvärjs och förträngs. Och definitionen informeras så gott som uteslutande av statistiskt-demografiska och ekonomiska kriterier, den handlar om förväntad livslängd och kostnader. Här är Kurt Högnäs’ korta surrealistiska bidrag välgörande. Med avstamp i hans text kan man följaktligen fråga sig vad statistik (eller som i Högnäs’ bidrag kronologi) egentligen har för relevans i levnadsloppets ofta absurda svängar. Eller just så: dylika resonemang av socialvetenskapligt slag gör att det ter sig än mera absurt.

Närmast profetens manande stämma kommer Per-Erik Lönnfors i sitt bidrag. Här kan anas en vrede som tämjts genom ironi och ömhet, men som ändå lyser stark. Lönnfors gör något synnerligen viktigt då han påvisar det råa socio-kulturella maktspel som positionerar människor genom social funktion. Kan ”den gamla” och svårt sjuka äga aktörskap eller blir hon eller han automatiskt att slags ”subaltern”, dvs. underordnad, i förhållande till de i detta fall medicinska aktörerna, för att tala med en i sammanhanget oväntad men nog så viktig kritiker, den indisk-amerikanska litteraturvetaren Gayatri Chakravorty Spivak? Just Spivak har mycket klokt att säga om makt och maktlöshet. Det är i sådana termer jag valt att här förstå frågan om åldrande och ålderdom.

Ålderdom och aktörskap

Genom en benämning som ”de gamla”, ”åldringarna”, slås med andra ord en kollektiv subjektsposition fast som föser samman människor i en homogen grupp vilken överskrider och slår ut alla andra kategorier. Kön, yrkeskunskaper, intressen, sexuell läggning, boendeort? Här försöker jag finna ett tillräckligt drastiskt epitet för att illustrera resonemanget. Kriminalitet? Är en kriminell åldring framför allt gammal eller kriminell? Martin Widmark och Petter Lidbeck, författare till romanerna Tvättade pengar (2007) och Lyckans hjul (2007) som riktar sig till barn men kan läsas av alla, har verkligen förstått problematiken. I de här böckerna visar sig en grupp ”gamlingar”, som ingen skulle misstänka för brottslighet just för att de är gamla, vara förslagna svindlare.

Hur är det då med ärkebiskopar och presidenter, om stilkrocken ursäktas? Ärkebiskop emeritus John Vikström som medverkar i volymen ter sig fortfarande mera som ärkebiskop än ”åldring”. Jag menar alltså detta är en subjektsposition som i huvudsak möjliggörs av det kulturella svängrum som ges en tidigare ämbetsinnehavare av rang. En befattning vars speciella karaktär därtill kan sägas ha utgjort ett slags vägande kommentar till den existentiella dimensionen av åldrandets problem. Men när det gäller aktörskap generellt är ålderdomen, märkväl som kulturell och språklig kategori, den stora nivelleraren. Följaktligen finns ålderdomen aldrig hos den som använder uttrycken ”de gamla” eller ”åldringarna”, oberoende av den talandes fysiska ålder. Den finns till exempel inte hos beslutsfattarna. ”De gamla” är alltid de andra. Än mer, vågar jag påstå, är ”de gamla” de andra mer än de flesta övriga grupper i samhället.

Begreppet aktörskap, ”agency” på engelska, ska inte missförstås. Det behöver inte handla om att vara aktiv och agera, men kan göra det. Det handlar om att betyda något på riktigt, att ens kropp, tal och önskemål gör en skillnad och är angelägna, också om talet utgörs av de rop genom vilka den vars språk har fallit i glömska kommunicerar. Det kan handla om att säga nej, vara ”besvärlig”, vägra gå med på olika för den gamla obehagliga arrangemang. Det kan också handla om tystnaden; om vägran att tala. Oviljan att tala. Olusten inför tal och samarbete.

Vivi-Ann Rehnström berättar medryckande om den här subjektsproblematiken, som blev både hennes fars och hennes egen. Mirjam Öbergs novell är ett skickligt och trotsigt exempel på maktspel mellan unga och gamla kvinnor, där de gamla kvinnorna inte låter sig fångas i den position de tilldelats av de överlägsna unga. Stina Katchadourians berörande essä om det flerkulturella subjektets ambivalens griper tag i samma problematik, ur ett annat perspektiv.

Recensentens position?

Begår inte jag som recensent då en orätt mot de skribenter som medverkar i volymen med välformulerade, vackra och skarpsinniga texter genom att efterlysa något som liknar en politisk traktat? Ja, gör jag mig inte rentav skyldig till en motsägelse? Var och en har ju sin egen variant av aktörskap, som jag själv sagt här ovan. Med ålderns rätt kan man tala tystare och i mera vemodiga och finstämda ordalag, skrika högt, eller bara tiga. Svaret blir ja i den bemärkelsen att det verkligen inte är jag som avgör vad du vill, kan eller inte vill säga. Men det blir också nej. Nejet gäller emellertid framför allt introduktionskapitlet, som ter sig omotiverat anspråkslöst. Förstår man titeln just som titel ställer den rätt stora anpråk. Att i det rådande samhällsklimatet ge ut en bok med en dylik titel, klingande av barskhet, hade krävt kraftigare ställningstaganden av dem som förmår göra sådana. Hur som helst behövs den här boken och många fler därtill i samma ärende. Framför allt efterlyser jag mera forskning kring kulturella föreställningar om åldrande, ”åldringar” och ålderdom, gärna på ett litterärt material och med ideologikritiska glasögon.