Pardans

I boken Pardans delar Birgitta Holm med sig en massa fakta och väl formulerade, medryckande tankar och känslor om speciellt tango och lindy, ihopsamlade under många, dansanta år. Tidigare har hon jämsides med sin litteraturvetargärning skrivit kolumner om just sällskapsdans. Birgitta dansar i Stockholm, hon dansar på Cuba och i Madrid. Med fötterna ritar hon alfabetet hemma framför tv:n, för att stärka dem.

Birgitta Holm som är professor emerita i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet väver också in andra författarröster om dans, vilket stämmer fint med hennes egen hyllning till sällskapsdansen som ett uttryck för det fullkomliga mötet mellan två människor. Holm hänvisar till exempel till Kerstin Thorvall, en syskonsjäl som i offentligheten gått ut med sin dansvurm. Texten interfolieras av kavaljersrösten JP som levererar fakta om de olika danserna.

Pardans – det fulländade mötet

Ännu läsvänligare blir mötet med den här boken om pardans, om man själv hyser ens ett gnutta intresse för sällskapsdanser. Själv hör jag till dem som fascineras av salsa och som vill lära sig de olika stegkombinationerna. Men argentinsk tango dansar jag inte, finsk tango hjälpligt. Läsaren förstår väl att Birgitta Holm främst söker sig till tango- och lindydans. Det är en besatthet, en frenesi som för Birgitta Holm ut till danslokalerna, för pardans är en färdighet som måste övas för att upprätthållas, helst varje kväll, verkar det som. Andra umgängesformer såsom middagsbjudningar ter sig bleka i jämförelse; Birgitta Holm bryter upp tidigare än andra, för att hinna till dansrestaurangerna innan de stänger.

Birgitta Holm kombinerar förstås sina resor med att dansa under ledning av de bästa danslärarna i tango- och salsaländerna. Hon ser upp till sina läromästare, precis som man bör göra för att underlätta läroprocessen. Och hon är rabiat över dans som är en förevändning för ett spel mellan könen, långt borta från det seriösa mötet mellan två som möts i en dans. Holm karaktäriserar dansen som en omfamning av ett långt sublimare slag, låt vara att greppet är fast och nuddar vid brösten. Här blir det också klart att de bästa dansarna har dansat i flera decennier. Övning ger färdighet.

Tangon är männens

Bland den trevliga, lättsmälta faktainformationen om pardanserna som finns samlad mellan dessa pärmar får man lära sig att tangon var en livsviktig ingrediens i männens uppgörelser i hamnkvarteren i Rio de la Plata. Tango är således machokultur som utvecklades i dans män emellan. Först när mannen fulländat sina tangosteg kunde han ha en chans i konkurrensen om de få kvinnorna på dansgolvet. Tangorytmen kommer från Afrika. Enligt en teori kan ordet tango härledas till det kongolesiska ordet för inhägnad plats, den plats som tjänade som dansplats. Eller så är ordet besläktat med bantuordet för dans – tamgu.

Barndomens danser har sin givna plats i ett kapitel om den dansanta jazzmusiken. Birgitta hade en syster som gick i balettskola och dansade solo. På den tiden rymdes Birgitta med på ett hörn, i skuggan av systern. Boken är ett svar på en längtan att förvandla den så mångfacetterade sällskapsdansen – alla dess olika slingrande rytmer och steg – till ord. Birgitta Holm lyckas väl i sitt uppsåt.