Industriminnen

Ni vet allt det där dagliga som ingen egentligen lyssnar på. Det som borde gå att väga och mäta och veta exakt bara man tittar ut genom fönstret eller känner efter. Men som förvandlas till artigt prat om väder och vind och hur det står till med hälsan idag. Allt det där ytliga som egentligen inte behöver sägas. Det som handlar om värmeböljor och köldknäppar och mycket, mycket ofta om regn.

Ändå är det just den ytan vi återvänder till då vi kommer någon riktigt nära. Det är omkring luft- och blodtryck vi möts. Termometern och vågen. Köksfönstret och utsikten. Och mycket, mycket ofta är det är just ur den synvinkeln som livet tycks rulla vidare: ”Blek dag räddad av als snittytas djupgula rundel.”

Under tre årtionden och i närapå tjugo böcker har Birgitta Lillpers (f. 1958) författarskap stött hårt emot allt vårt fnysande åt vardagligheter. Med pennan som ett mellanting mellan nål, sax, pensel, skyffel och slagdänga behandlar hon texten som en yta att ömsom smeka och repa, lägga i veck och mangla. Så lyckas hon slutligen snudda också vid de där stunderna vi helt saknar ord för. Där våra ytor blir bottenlöst djupa.

En sådan stund möter oss redan i den för hand broderade linneduken som Lillpers lyft till pärmbild. Duken behöver bara lägga sig där för att påminna om hur många industriminnen i världen som glömts. Som hör ihop med hemkomster och ”hustrurna som/ väntade och väntade med maten”. Dikterna i Industriminnen formas då till bordet som döljs under duken men också till dukens avigsida. Gränsen där finrummet och den gemensamma kaffestunden går in i det mest privata och dolda. Där välkomnas läsaren med öppna armar mitt in i vardagens bestyr. Och betydelsen av någon som tar emot.

Fyllig soppa på sopor och spik

Den lillpersiska textväven kännetecknas av vördnad för olika uttryckssätt. Man måste helt enkelt ta till varje verktyg som finns för att hantera allt det man stöter på. Människan är en så ömtålig varelse att det är otroligt hur mycket krig, smärta och – i Lillpers fars fall –  nästan död hon tål. Som genom ett blixtnedslag anar man plötsligt tyngden bakom blommorna och bladen och varje korsstygn på pärmen: ”1941 broderade farmor en duk/ med hårt ordnade/ små rosor och/ nejlikor i korsstygn.”

Industriminnen är en lovsång till olika generationers sammanbitna beslutsamhet att fortsätta. Att leva vidare eftersom man måste och vill. Att sy myrgång och hålsöm, att påla och svetsa. Men Lillpers ser också den som dukar och rengör och mockar dynga. Städskrubben och slaskämbaret. Värdet av dagen som kommer och går till att hålla allt i styr: ”Stryka, bädda./ Strukit, bäddat.”

Det här är dikt som orkar stanna tills de skyggaste känslorna vågar sig ut ur sina hålor

Lillpers har tålamod nog för att hinna uppfatta och hedra det grova och hemliga knotet som ligger under ytan där den verkar mest slätstruken. Det är samma stilla avvaktan som krävs då hon får saltstenen att verka snabb som ögat där den ”drar till sig stormaskiga hav och bekanta insjöar, moln, klär kalken av en hel vägg, vandrar i järnet”. Det här är dikt som orkar stanna tills t o m de skyggaste känslorna vågar sig ut ur sina hålor: ”Intill besvikelsen står sorgen så tätt smulten/ att bara en skugga syns”.

Ändå slås den sökande gång på gång av hur varje ord och ting rymmer hela rymder av svängrum där man måste nöja sig med att ”gå in igenom den virvlande dimman,/ så chockerande lugnt konstatera att allt/ har en mångfald av sidor, att en del av dem/ bara inte nämns”. Aningen om allt som aldrig blir synligt väcker ivern att ens försöka lyssna. Att väcka frågorna: ”Det lät ingenting, ity ingen lyssnade. Vad låter, om ingen är där. Vem rörde det.”

Det noggranna talet

Lillpers beskriver en värld där man lär sig genom att göra. Och genom att lyssna. Detsamma gäller hennes diktbonader. Då hon exempelvis noterar hur ljuset ”snuddar, bleker och splittrar/ bilden” är det de skarpsynta ljusstudierna i hennes tidigare diktverk som bär frukt.

Redan en sådan ljussättning leder Lillpers lyrik in i en oundviklig frontalkrock med ”bullret av förenkling, kalla gnisslet av/ makt” och ”maktens vilja att välja/ hur berättelsen ska låta”. I en osäker värld måste man helt enkelt våga prova på olika riktningar och sätt för att märka ” att det hela tiden/ funnits ett alternativ till knappen på maskinens framsida”.

I Industriminnen radas dikterna upp med ordningsnummer som enda strikt gemensamma nämnare. Annars får de fria händer att treva sig fram och finna de former och språk där de känner sig hemma. Så man hoppar från kortkort och jordnära till mångstämmiga poem och från visor till abstrakta installationer och små roade föreläsningar. Språkmässigt blir det piruetter från det officiella till det brett dialektala som får t o m politikerröster och bolagsstämmor att känslosamt darra.

Här ställer sig rubriker inom parentes som för att inte störa och skrämma det som ställts under dem till lydnad. Själva numreringen kvicknar till och för våra tankar från lagparagrafer och uppräkning till psalmsång och hyllningshymner om vartannat. Alla har de sin plats i diktverkets ryggrad och alla gränser är flytande. Här vägrar man krympas till kundnummer och bankkoder.

Lillpers sätt att behandla språket påminner om den levande historiesynen i dikter som ”77. (röjning av källarrum)”, där gamla föremål snabbt hittar ”in på nya platser i en annan tid”. Här slänger man inte de ålderdomliga orden utan återupptäcker och nyanvänder. Det finns en lugnande övertygelse i de ärvda orden och tygen: ”och vi är således precis desamma”.

Dikterna upprepar varandra och sig själv i mönster som får själva språket att stanna och se sig själv i spegeln

Också upprepningar och ekon växer till en levande och egensinnig kraft i Lillpers verk. Dikterna upprepar varandra och sig själv i mönster som får själva språket att stanna och se sig själv i spegeln. Det mekaniska i att kopiera löses upp då t ex uttryck som ”somnat med öppna ögon” byter fot för att vidgas i nästa rad till ”somnat med ögonen öppna”. Precis som upprepningen av ett blommönster på en bordduk förändrar världen en aning genom att finnas till.

Arbete lämnar spår

”Allt färre föremål är något att tänka på”, skriver Lillpers och påminner om något grundläggande mitt i en tid av stängda fabriker och nedsövda industriorter. Det handlar om att känna stolthet över det man gör. Där man gör. Att man gör: ”Plötsligt mycket tacksam över att kunna/ gräva och gå/ gräver jag och går.”

Insikten att alla föremål hör hemma någonstans och har sin egen historia kommer som ett nödrop i en tid där inte ens den som tillverkar föremålen tycks ha ett ansikte: ”Av hemmet har blivit en otrygg plats/ som förlorat först klarheten i sitt namn, sin panna, sedan/ namnet, blivit/ vistelseort, utgångspunkt för tanken på/ en rörelse undan;/ vi drömmer om platser/ bortom åar.”

Hos Lillpers ritas inga tydliga gränser mellan det förindustriella och vår tidsepok, mellan verkstad och massproduktion. Industriminnen är helt enkelt minnen av ”hur och var och när” något görs och att något gjorts av någon. Så man kommer till industrin längs byvägar och höängar, med fårskockar och forneldar.

Industriminnen är inget undantag bland Lillpers verk, där hela landskapet ända ner till gräsroten tar plats. Ekot av något bestående står inskrivet i vart fotfäste i gräset: ”betraktar och behandlar detta gröna som kan te sig likt massor och vika sig för vinden och skifta ton, och skifta ton”. Här suger vi in och förstår faran om vi ”planterar det nya/ med rötterna för/ ytligt”.

Det sträva i allt strävande är ett återkommande tema: ”Grovmarkerad i det oklaras/ skarpa doft av världens/ närvaro”. Man behöver riktmärken och ytor att fästa sig vid. Redskap att ta och gräva med. Saker som tål att hålla i. Lillpers lägger ofta märke till människans behov att göra ”rispor” överallt: ”Strålar!/ Att vi alltid/ med olika streck vill/ visa/ hur/ saker/ strålar!”

Bildkonsten som bokmål

Den lillpersiskt skarpa synvinkeln har en lång förhistoria i konsthistorien. En nära släktskap till speciellt bildkonsten och den klassiska musiken går igenom hela Lillpers verk. I Industriminnen är det femhundra år bakåt i tiden till renässansmålaren Albrecht Dürers (1471–1528) solar, månar och kaststjärnor man griper för att se tydligt: ”Jag letar efter en form för solen,/ för att det ska synas/ hur uråldrig och het den är,/ hur den skriker och tiger,/ stjärnan,/ hur den flaxar med sina strålar,/ stjärnan.”

Den lillpersiskt skarpa synvinkeln har en lång förhistoria i konsthistorien

Det är med lärlingens ödmjuka aktning som Lillpers går in i Dürers syner: ”Så det är bara att gå tillbaka till honom igen,/ är bara att gå tillbaka till honom.” Samtidigt skissar hon hela tiden fram nya metoder att förvandla pennstreck och ytor till ord. Konstsynen i Industriminnen bygger på känslan av att allt kommer till användning. Dürers målningar blir till ljus i mörkret. Men de finns också där för sin vägran att sky tillvarons avigsida. Med allt ljuset följer också ”söm och skärm på/ bödelsdrängen”.

Vridningen inåt mot den egna hemtrakten och mikromiljön förhindrar inte Industriminnen från att erfara ”skeendet, den/ jättelika samtidigheten av olika åldrar”. Böljandet i dikternas textur tillåter olika sätt att sy in tider och platser i form av dateringar, parenteser eller hållhakar i själva texten. Här är det inga långa kliv man behöver ta från de ”vackra, tomma husen på/ aprils släta marker” i Boda socken till tiden som stannat för att kärleksfullt värnas i barockträdgården Staberg. Trots all ordning och reda befinner vi oss samtidigt bara ett andedrag borta från all världens outplånliga oordning invid minnet av världskrigets pina i polska Kraków: ”Närheten av alla dessa händelser och platser/ känns hela tiden i/ hela kroppen”.

Människans gränsstrider

Lärlingsperspektivet i Lillpers poem och romaner utmynnar sist och slutligen i den stora övningen i att lära sig vara sig själv. I ödmjukheten ingår också modet att brottas med förebilder och makthavare. Tryggheten i att lyda hindrar inte Lillpers diktjag från att ha lärt sig att vara stygga och ryggande om så behövs:

”Folk orkar väl inte/

säger hon, och det låter/

som en ursäkt. Jag undrar/

vad det då är för en trötthet så stor/

att den kan ursäkta oss för hur vi/

träder ut ur oss/

genom att undan för undan/

låta andra ta över”.

Ju mer ”godtyckliga” alla våra gränser visar sig vara, desto viktigare blir det att sätta stopp och dra gränser mellan det som är ”jag”, ”du” och ”ni”. Men människan i Lillpers böcker är till sin natur en flytande och böljande varelse som hela tiden söker sina konturer men också nödutgångar, ”där livet vill peta up sömmar för att strömma”. Igen är det den handgjorda ytan som Lillpers knyter till:

”I drömmen lugnare och lugnare förhålla sig till/

sitt eget rörelsemönster intill andras handlingar,/

i drömmen låta den vara tillräcklig som gräns,/

förvåningen med rak rygg./

styra rynktråden igenom, se den dra samman snedremsan/

på exakt det sätt som nålsticken bestämt”

Vägen mot det exakta går genom försök och misstag som till sist tillåter också felen i sömmen: ”missförstånden och hur lätt man reder upp dem,/ att de får ingå, att deras oundviklighet inte är något/ som får någon att avstå från någonting”. I sådana stunder vågar diktjagen äntligen släppa den lamslående skräcken för att mista sina gränser. Utan att veta precis hur kan de luta sig tillbaka och ”sitta inne i något som blir/alldeles gult och vackert/ av att något annat brinner/ utanför”.

Det är också här som vädret gör inträde som en värmande och närande liten refräng av tillhörighet mitt bland allt det upprivna: ”Det ska bli kallare, eller hur Per-Erik/ Javisst är det så Katarina”.

Skriva ryggrader

Industriminnen tar i till orda mot en värld som inte längre värdesätter de hyllor, bord och stolsben den står på. Svanesången når sitt crescendo i en dikt där ett gammalt piano ”nu slås och skruvas isär” i ett inferno av förstörelse: ”Vi eldar med tangenterna./ Aska och bly.” Då är det inte det gamla fotot som hittas inne i pianot som räknas utan ”själva detta instruments nu blottade arbetsrum med sifferrader/ i främmande stilar” och med ”mekanikens tusen skruvar och oförlikneliga delar fulla av/ förbindelser”.

Man börjar önska sig ett samhälle som inte skulle vara så bra på att ta till slägga och bultsax

Det är just ur den här dikten som hela samlingen tar sitt namn. Här faller domslutet som förvandlar industri till minnen: ”’Inte fint nog att kosta på att stränga om.’” Kvar blir i varje fall ljudvågen efter strängarna. Och samtidigt något som ända sedan debutsamlingen Stämnoja 1982 fått små änglar att klänga sig fast vid vardagen här och var. Något som påminner om hopp.

Man börjar önska sig ett samhälle som inte skulle vara så bra på att ta till slägga och bultsax. En arkitektur där allt har sin plats. Där saker görs för att de skall fungera och hålla ihop så länge som möjligt. Istället för att slås sönder och ersättas med nya. Att det som en gång gjorts också kan lagas. För en värld som vant sig vid att slita och slänga producerar också människor som går sönder.

Det finns en tröst inbyggd i hur Lillpers dikter tar sig mödan att samla ihop minsta spik och bult och brännbara träflis. Det blir saker kvar efter saker. Aska och komposthögar. Rispor som liknar strålar. Industriminnen.