Att drömma i Finland. Essäer om passioner, skam och saknad

Bodil Lindfors´ essäsamling Att drömma i Finland – Essäer om passioner skam och saknad är författarens andra prosabok bland åtta diktsamlingar. I inledningen av essäsamlingen bejakar Bodil Lindfors sin vånda över att skriva prosa, och det intressanta är att hela hennes projekt – att trots allt kasta sig ut och skriva boken – lever i symbios med mycket av det som boken behandlar; skammens mekanismer, skapandets och levandets vacklanden – ”vad som helst, nästan vad som helst, verkar vara att föredra framför det ännu okända”.

Essäsamlingen är på många sätt rik. Lindfors korsbefruktar sin erfarenhet dels som psykoterapeut dels som författare. Teori varvas med poesi, anekdoter och personliga minnen. Det personliga blir aldrig påträngande. Lindfors bevarar en integritet i sitt sätt att kasta ut sig som jag beundrar. Kanske är det för att gränsen mellan privat och offentligt har luckrats upp – mest på ont tycks det mig – som det är ett nöje att möta en annan slags öppenhet, en givmildhet, som inte tränger sig på, som inte tycks ha något annat dolt syfte än att, just, ge.

Lindfors språk och resonemang inbjuder dessutom till samtal, det förefaller liksom möjligt att komma med en invändning, ens personliga erfarenheter, tankar och känslor ryms med. Kanske beror dethär delvis på Lindfors förkärlek för paradoxer. Kanske beror det delvis på hennes sätt att använda språket, det känns som ett slags utsträckande, med önskan om att någon tar emot eller sträcker sig tillbaka. När Bodil Lindfors säger att vi skapar våra barn vill jag till exempel skrika: ”Nej. Vi skapar inte våra barn. Vi känner dem inte. De är inte ens våra.” (Med hänvisning till Kahlil Gibran.) Nästa andetag tänker jag: Men det är ju precis så det är också med konstnärligt skapande. Ett ”lyckat” verk är i viss bemärkelse främmande för konstnären själv, lösgjort. Så har Lindfors en poäng i alla fall. Detta för att illustrera platsen som finns för dialog i Att drömma i Finland.

Författaren själv säger att hennes frågor handlar om ”tiden, skrivandet, kroppen, döden, människoblivandet, lögnen, verkligheten, skapandet, kärleken, och det personliga.” Jag ringar in ”människoblivandet”, det är som om boken kretsar kring just detta, det att bli människa, vilket alltid innefattar skapande. Jag kan tänka mig att boken ger mest åt personer som ägnar sig åt konstnärliga yrken, eller för den delen människor som lever i omedelbar närhet till en sådan person, men vi får inte glömma att alla människor är skapande, att själva människoblivandet är ett slags skapelse, en resa, en allmänmänsklig utmaning. Lindfors rör sig mellan liv och död, mellan skapande och destruktivitet, och någonstans i utkanten hotar tomheten, något ”outsagt, outtalat, och fasansfullt”, den allmänmänskligt erfarna Förlusten. Till syvende och sist handlar det om att våga erkänna förlusten, se in i den, bejaka den. Överhuvudtaget finns här ett bejakande av allt ”ont”, av hatet, avunden, skräcken, avgrunden. Idiotbarnet.

I de teoretiska resonemangen saknar jag ibland hänvisningar. Jag har en känsla av att Bodil Lindfors sätt att förhålla sig till bland annat brist och språk i mycket vilar på en teoretisk bas bestående av exempelvis en Lacan. Visserligen finns noter längst bak i boken, där varje citat hänvisas till sin källa, men de mer allmänna resonemangen som Lindfors rör sig med svävar fritt. Ibland upplever jag boken som lite spretig. Våld inom familjen samsas med lögn och reseminnen och narcissistisk personlighetsstörning, som för övrigt går som en röd tråd genom boken och som väl varje konstnär kan känna igen i högre eller lägre grad. Småningom inser jag dock att det finns ett samband mellan allt det här, mycket handlar om jagkänsla. Om splittring, osäkerhet och maktlöshet. Och – framför allt – om språk.

Gå ditt det bränns: i känslan, i språket, säger Lindfors, och påminner oss om den eggande leken ”Gömma nyckel”. Jag minns plötsligt hur min bästa vän en gång gömde nyckeln i sitt eget skinn, någonstans vid trakten kring naveln. Är den erfarenheten en lustig slump? För Bodil Lindfors spelar kroppen en avgörande roll. Förlusten ristar in sig i kroppen, och i tomrummet föds språket, likt ett urskrik letar det sig ut ur kroppen, med röstens hjälp. I hopp om att nå andra; mening, sammanhang, tillhörighet. På andra sidan lurar kaos, meningslöshet, intet.

Bodil Lindfors sätt att förhålla sig till rösten, rytmen, den kroppsliga sidan av språket, är fascinerande. På något vis samtalar hon här med Katarina Frostenson som i essän Skallarna (Bonnier essä 2001) förhåller sig till röst och rytm. Rösten kan ses som en övergång mellan kropp och ande, mellan känsla och tanke, något primärt och ursprungligt, rösten är ju också något som psykoanalytiker intresserar sig mycket för. Lindfors säger att tala/skriva hjälper mot fasan. ”Att skriva hjälper oss hålla ögonen öppna mot det outhärdliga.” Det här får mig att tänka på en annan poet, Gunnar Björling, som ju tvärtom gick mot tystnaden i sitt skapande. Vad kretsar en Björling kring – för kan det också hos honom vara brist och splittring – när han skriver Hav ej röst / men hav din / levnad / hav ej gud / tröst / hav ej / röst / allts röst är nog. Eller befinner sig tystnaden vid en mötesplats? Bodil Lindfors säger att känslorymden har formen av en hästskomagnet. Möter tystnaden urskriket? Eller som Lindfors säger: Is bränner.